Mänggens röst, likasom de deputerades, hvilka Qvarstannat i representanternas sal, uppmanade mig att sjelf nämna provisoriska regeringens medlemmar. Jag nekade. Hr Dupont (de VEure), naturlig diktator till följe af den allmänna aktning han Hjöt, bars till presidentstolen, oaktadt det motstånd hans modesti gjorde. . Han uppläste de namn, som under tumultet bestämdes för bildande af en regering. Vi tillerkände detta val ingen annan auktoritet, än den som faran och nitet för det allmänna tilldelade dets Denna fara och detta nit utgjorde vårt enda berättigande. De förbjödo o3s att nedlägga makten (huru oregelbundet den än tillkommit) i händerna på avårkien. Jag emottager den för det blods skull; som flyter, och hvars flöde! måste hämmas till hvad pris som helst. Sådant var mitt ord. Det står! att läsa i Mönitören. Vi gingo till Hötel de Ville i spetsen för en kolorn af folket... Vi blefvo bärne; utider evt hvalt af sablar, pikar och bajonnetter, till: salarhe, som vore fläckade af blod och uppfyllda af döde-och sårade, fram till evt-litet bord, hvarest regeringen organiserade sig. I sjelfva! detta ögonblick härjade utanföre striden. emeilan de begge republikerna: den : ena våldsam, bortrensande allt, befatlande, terroristisk i ord; ätbörder och färg; den andra sansad, fredlig, laglig, enhällig, konstitutionell: emellan en rtepublik, som vi önska oss, och en, söm vi icke vilja bafva. : Den första handlingen af den mot förnuftet och tidehvarfyvet stridande terroristiska republiken bestod i att vilja plantera sina färger? (den :blodröda fanan mi: m.). Under två dagar och två nätter öfversvämmades stadshusets plats, gårdar och salar med beväpnade personer, som uppfordrade oss, att i ögonblicket gifva republiken den första revolutionens karakter, ställning och färg. Mina kolleger och jag gjorde motstånd, med fara förs vårt Mif Tjugu gånger under dessa sjuttiotvå timmar blef! jag upplyftad. dragev, buren till dörrarne, till fönstren, till trappornas ledstängir, ner påsgårdarne, till platsen utanför, för att tala till dessa menniskorfrån en annan epok, hvilka så illa uttryckte det härvarande folvets vilja, och för att bortrödja dessa terro-ismens insignier, som voro på väg att vanhedra republiken. J påminnen er de sista ord, som afgjorde den trefärgade fanavs seger; de lefde på mina kollegers läppar, och jag gjorde ej annat än upprepade dem : den röda fanan, som j visen oss, medborgare, har ald:ig huntit längre än till Marsfältet, sudlad i fo!kets blod; men den fana, som vi vilja helga åt republiken, har gjort sin prund genom verlden i följe med vårt mod, vår ära poch vår fribet. Upptäckes väl häruti en förut öfvwerlagd ärtelysten plan att vinna den plats, dit händelsen kastat oss midt i såmihällets breche? Ar här svaghet? är här dagtingan med terrorismen? Dömen! Jag har stått i förhållände till Sobrier, Blanqui, Raspail, Barbes, de Fiotte (imarinlöjtnast) och några andra, som sedermera blifvit anklagade för sammansvärjning eller våld mot nationalförsamlingen. Det är sannt. Dessa förhållanden, hvaraf man velat göra mig ett brott; äro en af de omsländigheter, för hvilkas gendrifvande och motarbe:iande, utan en katastrof, jag på det allrahögsta tog goda medborgares rättvisa och b träde i anspråk. Förklaringen på denna hemlighet ligger i gifna data. Det är icke efter nationalförsamlingens sammanträdande jag har haft möten med dessa anklagade, utan under den första perioden, somföljde på Februarirevolutionen ; det var under de dagar, då i Paris ngen annan myndighet gafs, än den individuella makteh hos vissa personer, som egde massornas agiterande eller lugnande i sina händer. Jag skulle hafva brustit mot alla de pligter, omständigheternas ylterlighet pålade mig, om jag försummat att träffa, att gerom polifiska samtal söka öppet och redligt bearbeta och fästa vid den konstitutioneNa, bederliga sansade och praktiskt utförbara republiken sådana personer, som vore i stånd att tjena henne eller att förderfva henne. Jag skulle önska — såväl för dessa personer (då utmärkta för goda afsigter), som för mig sjelf. — att dessa samtål varit sfhörda af dem, som hu anklaga mig. Deruti f örekom ingenting, som icke öfverensståmde med personernas handlingsoch tänkesätt för ögonblicket. Dessa män Hafva biträdt, men icke hindrat styrelsen i dess då ganska enskilda verksamhet. De våldsaomHeter och brott, hvarför te--sedermera blifvit anklagade eller öfverbevisade, skola ej göra mig orättvis emot dem. Se här, för öfrigt, historiken at dessa förhållanden, hvilka blifvit så helt och Kållet vanställda. i Jag hade varit lycklig nog att under förra regeringen frälsa Barbes lif. Barbes kom för att tacka mig då han utträdde ur fängelset. Jag: ålade honöm att begagna den myndighet hans långvariga lidande gaf borom öfver hans parti, för att qvarhålla detta parti inom skrankorna af en republik; som skulle utgöra samhällets fullkomnande, men ej dess omstörtande: Jag fann honom benägen Härför. Han, Nkåväl söim Söbrier, ådagalade detta med stort mod den 17 Mars vid stadshuset. Sedermera aflägsnade sig Barbes småningom mera omärkligt från mig. Han förtjenade att man erfor Sgakhad vid hans bortgång. De Flötie och flera af hans vänner utöfvade inBytånde på klubbarne. Mar sökte vinna på sin sida dessa Töreningars makt öfver folket, för att komma dim att protestera mot patiopalförsamlingens sammankallande. Jag öfvertygade cheferna, att natiohen ensam kunde gifra republiken stöd och styrka. Jag fann hos dassa personer mera moderation än jag, till följe af derasnamn; väntat. Raspail talade med mig såsotii theorist, men ej söm upporsmakare. Han syntes ega samvete i sina tänkesätt. Han mildrade i sin tidving och i sin kluöbb revolutionens karäkter och republikens seder. Cabet kande jag sedan gammalt; Theorierna tänka, men konspitera ej. Den minneslöshet Cabet visat i afseende på mig, då han med yrede afvisade ett ädelmoådigt handlingssätt från min sidu, skall icke f örvandla mig till hans anklagare. Han arbetade i cke på att försämra Tolkets själ, eller att göra Tepubliken bitter. Blanqui sjelf kom en morgon med öppenhet till mig, just då man påstod att han kopspirerade mot mitt lif. Jag skämtade med honom deröfver. Jag tror ej mycket på dolken i deras bänder, som besitta andliga vapen. Blanqui intresserade mig mera, än han förskräckte mig. Man upptäcker i honom en af de naturer, som äro öfverladdade med tidens elektricitet. och som ständigt hafva behof af ska