Mänggens röst, likasom de deputerades, hvilka
Qvarstannat i representanternas sal, uppmanade mig
att sjelf nämna provisoriska regeringens medlem-
mar. Jag nekade. Hr Dupont (de VEure), natur-
lig diktator till följe af den allmänna aktning han
Hjöt, bars till presidentstolen, oaktadt det motstånd
hans modesti gjorde. . Han uppläste de namn, som
under tumultet bestämdes för bildande af en re-
gering. Vi tillerkände detta val ingen annan auk-
toritet, än den som faran och nitet för det all-
männa tilldelade dets - Denna fara och detta nit
utgjorde vårt enda berättigande. De förbjödo o3s
att nedlägga makten (huru oregelbundet den än till-
kommit) i händerna på avårkien. Jag emottager
den för det blods skull; som flyter, och hvars flöde!
måste hämmas till hvad pris som helst. Sådant
var mitt ord. Det står! att läsa i Mönitören. Vi
gingo till Hötel de Ville i spetsen för en kolorn af
folket... Vi blefvo bärne; utider evt hvalt af sablar,
pikar och bajonnetter, till: salarhe, som vore fläc-
kade af blod och uppfyllda af döde-och sårade,
fram till evt-litet bord, hvarest regeringen organise-
rade sig. I sjelfva! detta ögonblick härjade utanföre
striden. emeilan de begge republikerna: den : ena
våldsam, bortrensande allt, befatlande, terroristisk
i ord; ätbörder och färg; den andra sansad, fredlig,
laglig, enhällig, konstitutionell: emellan en rtepu-
blik, som vi önska oss, och en, söm vi icke vilja
bafva. :
Den första handlingen af den mot förnuftet och
tidehvarfyvet stridande terroristiska republiken be-
stod i att vilja plantera sina färger? (den :blodröda
fanan mi: m.). Under två dagar och två nätter
öfversvämmades stadshusets plats, gårdar och salar
med beväpnade personer, som uppfordrade oss, att
i ögonblicket gifva republiken den första revolu-
tionens karakter, ställning och färg. Mina kolleger
och jag gjorde motstånd, med fara förs vårt Mif
Tjugu gånger under dessa sjuttiotvå timmar blef!
jag upplyftad. dragev, buren till dörrarne, till fön-
stren, till trappornas ledstängir, ner påsgårdarne,
till platsen utanför, för att tala till dessa menni-
skorfrån en annan epok, hvilka så illa uttryckte
det härvarande folvets vilja, och för att bortrödja
dessa terro-ismens insignier, som voro på väg att
vanhedra republiken. J påminnen er de sista ord,
som afgjorde den trefärgade fanavs seger; de lefde
på mina kollegers läppar, och jag gjorde ej annat
än upprepade dem : den röda fanan, som j visen
oss, medborgare, har ald:ig huntit längre än till
Marsfältet, sudlad i fo!kets blod; men den fana,
som vi vilja helga åt republiken, har gjort sin
prund genom verlden i följe med vårt mod, vår ära
poch vår fribet. Upptäckes väl häruti en förut öf-
vwerlagd ärtelysten plan att vinna den plats, dit hän-
delsen kastat oss midt i såmihällets breche? Ar här
svaghet? är här dagtingan med terrorismen? Dö-
men!
Jag har stått i förhållände till Sobrier, Blanqui,
Raspail, Barbes, de Fiotte (imarinlöjtnast) och nå-
gra andra, som sedermera blifvit anklagade för sam-
mansvärjning eller våld mot nationalförsamlingen.
Det är sannt. Dessa förhållanden, hvaraf man
velat göra mig ett brott; äro en af de omsländig-
heter, för hvilkas gendrifvande och motarbe:iande,
utan en katastrof, jag på det allrahögsta tog goda
medborgares rättvisa och b träde i anspråk. För-
klaringen på denna hemlighet ligger i gifna data.
Det är icke efter nationalförsamlingens sammanträ-
dande jag har haft möten med dessa anklagade, utan
under den första perioden, somföljde på Februari-
revolutionen ; det var under de dagar, då i Paris
ngen annan myndighet gafs, än den individuella
makteh hos vissa personer, som egde massornas a-
giterande eller lugnande i sina händer. Jag skulle
hafva brustit mot alla de pligter, omständigheter-
nas ylterlighet pålade mig, om jag försummat att
träffa, att gerom polifiska samtal söka öppet och
redligt bearbeta och fästa vid den konstitutioneNa,
bederliga sansade och praktiskt utförbara republi-
ken sådana personer, som vore i stånd att tjena
henne eller att förderfva henne. Jag skulle önska
— såväl för dessa personer (då utmärkta för goda
afsigter), som för mig sjelf. — att dessa samtål va-
rit sfhörda af dem, som hu anklaga mig. Deruti
f örekom ingenting, som icke öfverensståmde med
personernas handlings- och tänkesätt för ögonblic-
ket. Dessa män Hafva biträdt, men icke hindrat
styrelsen i dess då ganska enskilda verksamhet.
De våldsaomHeter och brott, hvarför te--sedermera
blifvit anklagade eller öfverbevisade, skola ej göra
mig orättvis emot dem. Se här, för öfrigt, histori-
ken at dessa förhållanden, hvilka blifvit så helt och
Kållet vanställda. i
Jag hade varit lycklig nog att under förra rege-
ringen frälsa Barbes lif. Barbes kom för att tacka
mig då han utträdde ur fängelset. Jag: ålade ho-
nöm att begagna den myndighet hans långvariga
lidande gaf borom öfver hans parti, för att qvar-
hålla detta parti inom skrankorna af en republik;
som skulle utgöra samhällets fullkomnande, men
ej dess omstörtande: Jag fann honom benägen
Härför. Han, Nkåväl söim Söbrier, ådagalade detta
med stort mod den 17 Mars vid stadshuset. Se-
dermera aflägsnade sig Barbes småningom mera
omärkligt från mig. Han förtjenade att man erfor
Sgakhad vid hans bortgång.
De Flötie och flera af hans vänner utöfvade in-
Bytånde på klubbarne. Mar sökte vinna på sin
sida dessa Töreningars makt öfver folket, för att
komma dim att protestera mot patiopalförsamlin-
gens sammankallande. Jag öfvertygade cheferna,
att natiohen ensam kunde gifra republiken stöd
och styrka. Jag fann hos dassa personer mera mo-
deration än jag, till följe af derasnamn; väntat.
Raspail talade med mig såsotii theorist, men ej
söm upporsmakare. Han syntes ega samvete i sina
tänkesätt. Han mildrade i sin tidving och i sin
kluöbb revolutionens karäkter och republikens seder.
Cabet kande jag sedan gammalt; Theorierna tänka,
men konspitera ej. Den minneslöshet Cabet visat
i afseende på mig, då han med yrede afvisade ett
ädelmoådigt handlingssätt från min sidu, skall icke
f örvandla mig till hans anklagare. Han arbetade
i cke på att försämra Tolkets själ, eller att göra
Tepubliken bitter.
Blanqui sjelf kom en morgon med öppenhet till
mig, just då man påstod att han kopspirerade mot
mitt lif. Jag skämtade med honom deröfver. Jag
tror ej mycket på dolken i deras bänder, som be-
sitta andliga vapen. Blanqui intresserade mig mera,
än han förskräckte mig. Man upptäcker i honom
en af de naturer, som äro öfverladdade med tidens
elektricitet. och som ständigt hafva behof af ska-