Ve rm tåndet ankomne protokollsutdrag, samt bordlade bevillningsutskottets mera. n:ris 32 och 33. KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRÄDENA DEN 18 OCH 49 MARS. (Forts. fr. thorsdagsbl.) Exekulionsbetjenten Råström: att han om lördagsaftonen på Brunkebergstorg, der mycket folk varit samladt, bört någon bland hopen yttra: Nu ska vi gå till Hartmansdorff, hvarefter hopen tågat af till Storkyrkobrinken, dit vittnet äfven någon stund derefter begifvit sig. Vid vittnets ankomst till brinken hade folket redan derstädes varit sysselsatt med att inslå fönsterna hos presidenten von Hartmansdorff. Vid Storkyrkan kade vittnet straxt derpå sett öfverståthållaren rida ner åt brinken, men straxt derpå -återkomma och afhemta en patrull af lifgardet till häst, hvarmed han åter ridit ner, men i anseende till den tätt sammanpackade folkmassan ej kommit fram, hvarföre han än en gång ridit tillbaka, förbi vittnet, som imedlertid stått qvar på sin plats, då vittnet hört öfverståthållaren yttra: Vi få väl lof att ha en större styrka. Kort derefter hade vittnet ifrån yttre borggården sett en infanteritrupp från högvakten marschera ned åt brinken, der skjutningen något sednare tagit sin början. Utan att sedan hafva gjort några iakttagelser, hade vittnet genast begifvit sig hem. Söndagsförmiddagen kl. omkring 42 hade vittnet i Storkyrkobrinken sett tilltalade Lenholm, i sällskap med potarien Eggertz, hvilken vittnet bestämdt igenkände. Äfvenledes hade vittnet der sett en sämre klädd, något drucken, karl, omgifven af en skara pojkar, hvilka på gyckel fört oljud och hurrat, men icke sett huruvida Lenholm blandat sig med dem. Vittnet, som tillika med sin kamrat, Appelberg, på eftermiddagen varit ordonnans hos underståthällaren, i vestra slottsflygeln, hade omkring kl. 2 på natten fått tillstånd att gå hem och, jemte Appelberg, medföljt underståthållaren åt norr. Då de anländt trapporna utföre till Mynttorget, hade, ungefär midt emellan Lejonbacken och Myntet en sten blifvit kastad från motliggande trottoiren, der blott en enda karl befunnits stående, utan att någon annan person varit synlig i grannskapet. Då således den kastade stenen måste antagas hafva kommit från denne person, hade hr underståthållaren framgått och tillsport honom hvem han var och hvarföre han kastade sten, utan att likväl annat svar följt, än att han vore boende i Mäster Samue!s gränd, hyarföre hr underståthållaren gifvit vittnet och Appelberg befallning att häkta karlen. Under visi ationen i arresten häde man i den okändes fickor påträffat 2:ne stenar, och hade den arresterade derstädes uppgifvit sig heta Aberg och vara i lära hos förgyllaren Jansson. Något vidare hade vittacet icke att berätta. Lenho!m bestred att han varit i Eggertz sällskap uti Storkyrkobrinken, under påstående att han der uppehållit sig utan någon följeslagare. Simläraren Gjörcke, att han sondagsförmiddagen emkring kl. 11 i Storkyrkobrinken sett en sämre klädd karl m2d mössan uppsatt på en käpp, omgifren af en skara pojkar; vittnet hade äfven derstädes mött tilltalade Lenholm, gående ensam i brinken, men hvarken sett honom eller någon annan utdela penningar. Måndagsaftonen hade vittnet på kongl. slottet erhållit ett kort, för att taga del i den bildade säkerhetspatrullen, och äfven jemte 4 andra personer i sådant ändamål utgått. På Stortorget hade vittnet då funnit en större folsmassa samlad omkring en person, den vittnet sedermera igenkänt uti skräddargesällen Hagelfeldt och hvilken, efter hvad vittnet tyckt sig höra, bållit ett uppeggande tal till folket, I anledning häraf hade vittnet, jemte på stället närvarande vindragaren Carlsson, trängt in i hopen för att lugna densamma och om möjligt försäkra sig om Hagelfeldts person eller narra honom derifrån, hvilket sednare slutligen lyckats, hvarefter folkmassan småningom skingrat sig och torget blifvit tomt. Innehållet af Hagelfeldts tal mindes vittnet icke vidare, än att han yttrat: att man ej borde ge sig förr än fångarne kommo ut; tilläggånde vittnet, på gifven anledning, det vittnet för sin del trodde, att endast de uppslagne proklamationerea varit orsaken till folkskockningarne, samt att största delen bland folket varit med endast af nyfikenhet. Vindragaren Carlsson, att ban lördagsaftonen, i anledning af ryktet att mycket folk skulle varit samladt i Storkyrkobrinkeo, begifvit sig dit, men son vitinet genast vid sin ankomst till stället, och då en afdelning af lifgardet till häst med detsam ma gjort choque neråt brinken, erhållit ett sabelhugg tvärs öfver hufvudet, hade vittnet funnit för godt att ej längre qvardröja, utan genast hemgått. Vittnet hade då icke gjort några andra iakttagelser, än att folkmassan hurrat och stojat och att vittnet en gång ur hopen hört någon ropa: Hvar ha vi våra 5,060 medborgare?, Men vittnet hade icke igenkänt någon. Måndagsaftonen omkring kl. 7 hade vittnet på Stortorget funnit en mängd felk samladt. En person bland massan hade känt igen Carlsson och yttrat till honom: År det inte Carlsson? Ska vi inte försöka göra något ? hvartill viltnet svarat: aNej, lyd mitt råd och gå hem; men hvem den frågande var kände vittnet ej. Derefter hade några bättre klädda personer gifvit sig i språk med vittnet och föreslagit vittnet att biträda vid den kår, som bildat sig för lognets återställande, på hvilket förslag vittnöt ingått och för erhållande af kort tillintr.de på slöttet medföljt nämnde herrar dit, der vittnet Mifvit föreställd hr öfverståthållaren, som gillat vittnets önskan och uppmanat honom att i sin mån bidråga till lugnets återställande. Vittnet hade derpå åter nedgått till Stortorget, der folkmassan ännu varit samlad; och öfverensstämde vittnets berättelse härefter till alla delar med simläraren Gjörckes, i afseende på skräddaregesällen MHagelfeldts tal till folket, m. m. I öfrigt hade vittnet intet att i saken upplysa. Målet uppsköts nu för vidare vittoens inkallande och hörande, hvarjemte skräddaregesällen Sundctadt Snen anhöll att blifea ställd på fri fot, hvil