Ve rm -
tåndet ankomne protokollsutdrag, samt bordlade
bevillningsutskottets mera. n:ris 32 och 33.
KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM
UPPTRÄDENA DEN 18 OCH 49 MARS.
(Forts. fr. thorsdagsbl.)
Exekulionsbetjenten Råström: att han om lör-
dagsaftonen på Brunkebergstorg, der mycket folk
varit samladt, bört någon bland hopen yttra: Nu
ska vi gå till Hartmansdorff, hvarefter hopen tå-
gat af till Storkyrkobrinken, dit vittnet äfven någon
stund derefter begifvit sig. Vid vittnets ankomst till
brinken hade folket redan derstädes varit syssel-
satt med att inslå fönsterna hos presidenten von
Hartmansdorff. Vid Storkyrkan kade vittnet straxt
derpå sett öfverståthållaren rida ner åt brinken,
men straxt derpå -återkomma och afhemta en pa-
trull af lifgardet till häst, hvarmed han åter ridit
ner, men i anseende till den tätt sammanpackade
folkmassan ej kommit fram, hvarföre han än en
gång ridit tillbaka, förbi vittnet, som imedlertid
stått qvar på sin plats, då vittnet hört öfverståt-
hållaren yttra: Vi få väl lof att ha en större
styrka.
Kort derefter hade vittnet ifrån yttre borggår-
den sett en infanteritrupp från högvakten marschera
ned åt brinken, der skjutningen något sednare ta-
git sin början. Utan att sedan hafva gjort några
iakttagelser, hade vittnet genast begifvit sig hem.
Söndagsförmiddagen kl. omkring 42 hade vitt-
net i Storkyrkobrinken sett tilltalade Lenholm, i
sällskap med potarien Eggertz, hvilken vittnet be-
stämdt igenkände. Äfvenledes hade vittnet der sett
en sämre klädd, något drucken, karl, omgifven af
en skara pojkar, hvilka på gyckel fört oljud och
hurrat, men icke sett huruvida Lenholm blandat
sig med dem.
Vittnet, som tillika med sin kamrat, Appelberg,
på eftermiddagen varit ordonnans hos underståthäl-
laren, i vestra slottsflygeln, hade omkring kl. 2 på
natten fått tillstånd att gå hem och, jemte Appel-
berg, medföljt underståthållaren åt norr. Då de
anländt trapporna utföre till Mynttorget, hade, un-
gefär midt emellan Lejonbacken och Myntet en
sten blifvit kastad från motliggande trottoiren, der
blott en enda karl befunnits stående, utan att nå-
gon annan person varit synlig i grannskapet. Då
således den kastade stenen måste antagas hafva
kommit från denne person, hade hr underståthål-
laren framgått och tillsport honom hvem han var
och hvarföre han kastade sten, utan att likväl an-
nat svar följt, än att han vore boende i Mäster
Samue!s gränd, hyarföre hr underståthållaren gif-
vit vittnet och Appelberg befallning att häkta kar-
len. Under visi ationen i arresten häde man i den
okändes fickor påträffat 2:ne stenar, och hade den
arresterade derstädes uppgifvit sig heta Aberg och
vara i lära hos förgyllaren Jansson. Något vidare
hade vittacet icke att berätta.
Lenho!m bestred att han varit i Eggertz sällskap
uti Storkyrkobrinken, under påstående att han der
uppehållit sig utan någon följeslagare.
Simläraren Gjörcke, att han sondagsförmiddagen
emkring kl. 11 i Storkyrkobrinken sett en sämre
klädd karl m2d mössan uppsatt på en käpp, om-
gifren af en skara pojkar; vittnet hade äfven der-
städes mött tilltalade Lenholm, gående ensam i
brinken, men hvarken sett honom eller någon an-
nan utdela penningar.
Måndagsaftonen hade vittnet på kongl. slottet er-
hållit ett kort, för att taga del i den bildade sä-
kerhetspatrullen, och äfven jemte 4 andra personer
i sådant ändamål utgått. På Stortorget hade vitt-
net då funnit en större folsmassa samlad omkring
en person, den vittnet sedermera igenkänt uti skräd-
dargesällen Hagelfeldt och hvilken, efter hvad vitt-
net tyckt sig höra, bållit ett uppeggande tal till
folket, I anledning häraf hade vittnet, jemte på
stället närvarande vindragaren Carlsson, trängt in
i hopen för att lugna densamma och om möjligt
försäkra sig om Hagelfeldts person eller narra ho-
nom derifrån, hvilket sednare slutligen lyckats,
hvarefter folkmassan småningom skingrat sig och
torget blifvit tomt. Innehållet af Hagelfeldts tal
mindes vittnet icke vidare, än att han yttrat: att
man ej borde ge sig förr än fångarne kommo ut;
tilläggånde vittnet, på gifven anledning, det vittnet
för sin del trodde, att endast de uppslagne prokla-
mationerea varit orsaken till folkskockningarne,
samt att största delen bland folket varit med en-
dast af nyfikenhet.
Vindragaren Carlsson, att ban lördagsaftonen, i
anledning af ryktet att mycket folk skulle varit
samladt i Storkyrkobrinkeo, begifvit sig dit, men
son vitinet genast vid sin ankomst till stället, och
då en afdelning af lifgardet till häst med detsam
ma gjort choque neråt brinken, erhållit ett sabel-
hugg tvärs öfver hufvudet, hade vittnet funnit för
godt att ej längre qvardröja, utan genast hemgått.
Vittnet hade då icke gjort några andra iakttagel-
ser, än att folkmassan hurrat och stojat och att
vittnet en gång ur hopen hört någon ropa: Hvar
ha vi våra 5,060 medborgare?, Men vittnet hade
icke igenkänt någon.
Måndagsaftonen omkring kl. 7 hade vittnet på
Stortorget funnit en mängd felk samladt. En per-
son bland massan hade känt igen Carlsson och yt-
trat till honom: År det inte Carlsson? Ska vi inte
försöka göra något ? hvartill viltnet svarat: aNej,
lyd mitt råd och gå hem; men hvem den frågande
var kände vittnet ej. Derefter hade några bättre
klädda personer gifvit sig i språk med vittnet och
föreslagit vittnet att biträda vid den kår, som bil-
dat sig för lognets återställande, på hvilket förslag
vittnöt ingått och för erhållande af kort tillintr.de
på slöttet medföljt nämnde herrar dit, der vittnet
Mifvit föreställd hr öfverståthållaren, som gillat vitt-
nets önskan och uppmanat honom att i sin mån
bidråga till lugnets återställande. Vittnet hade der-
på åter nedgått till Stortorget, der folkmassan ännu
varit samlad; och öfverensstämde vittnets berättelse
härefter till alla delar med simläraren Gjörckes, i
afseende på skräddaregesällen MHagelfeldts tal till
folket, m. m. I öfrigt hade vittnet intet att i sa-
ken upplysa.
Målet uppsköts nu för vidare vittoens inkallan-
de och hörande, hvarjemte skräddaregesällen Sund-
ctadt Snen anhöll att blifea ställd på fri fot, hvil-