väl måste vara; och på sådan grund har utskottet
ansett det straffhot, som denna uttalar mot dråp
ä skyldeman i rätt uppstigande led, böra utsträckas
till öfriga nu ifrågavarande fall.
Enligt förslagets 19 skall den, som uppsåtligen
utsätter barn, hvilket han pligtig var att vårda och
som sig ej sjelf kunde hj-lpa, eller det i hjelplöst
tillstånd försäster, straffas, derest det skedde å så-
dant ställe eller under sådana omständigheter, att
bairnets räddning ej med sannolikhet kunde väntas,
med fängelse i f.erde och tredje grad, och, om bar-
net får svår kroppsskada, med fängelse i första och
andra grad; och skulle denna sednare påföljd, jemn-
likt 42 , tilämpas, äfven i den händelse att bar-
net omkommer. I denna hände!se synes likväl rätt-
visans fordran ej uppfylld genom tillämpning a!
stadgade straffet, ty, på sätt utskottet redan an-
märkt, måste lagstiftaren, vid bestämmande af strafi
för gerningar, afse deras yttre följder. Här har
man dessutom, å ena siden, en uppsåtlig gerning
och, å den andra, såsom följd deraf uppoffring a!
en menniskas lif. Huruvida denna uppoffring va-
rit gerningsmannens afsigt torde väl oftast blifva
svårt att utreda, men ett ostridigt faktum är dock
att ett menniskolif blivit genom en uppsåtlig ger-
ning spildt, och brottsligheten deraf ökesj; genom
den hjertlöshet och hårdhet samt den pligtförgäten-
het, som gerningen ådagelägger. Med afseende
härå och i öfverensstämmelse med de grundsatse:
utskottet i allmäntet följt, har utskottet stadgat att,
om, i förevarande fall, barn t omkommer, gernings-
mannen äfven skall mista lifvet. At: nedsätta på-
följden i detta fall, kunde leda tll vådliga försök.
Hvad utskottet sålunda anfört gäller ock såsom
skäl för den ökning af straffet, som i nästpåföljan-
de 8 blifvit fereslagen, derest lif spil!es i det fall,
denna omtalar.
Sedan i lagförslagets 32 blifvit stadgadt buru
den, som; i uppsåt att skada, sifvit annan gift el-
ler annat lifsfarligt ämne, skall straffas, derest der-
af kommer svår kroppsskada eller ringare eller in-
gen skada följer, bestämmes ansvar för den hän-
delse att någon i samma uppsåt tillredt gift eller
lifsfarligt ämne, utan att gitta uppsåtet fullborda
eller dertill försök göra. Då man ser på föregå
ende bestämmelser, synes uppenbart, att sistnämnde
stadgande blott har afseende på det fall, att ger
ningsmanhen ej lyckats få föremålet för sitt brotts-
liga uppsåt stt förtära giftet, emedan brottet då är
fullbordadt antingen skada följer eller ej Genom
tillägget eller dertill försök göra blir meningen
imedlertid dunkel, ty derigenom skulle man tilläf-
ventyrs kunna draga den slutsats, att föregående
ord men gitter ej silt uppsåt fullborda,, afser det
fall, avi gif:et blifvit ingifvet, utan att skada skett.
Men då, på sätt nämndt är, meningen ej ärsådan,
har utskottet funnit orden: beller dertill försök gö-
ra böra utgå.
48 Kap. Om brott emot annans frihet.
Då utskottet i 3 kapitlet ej bibehållit skilnaden
emellan fulländadt och ofulländadt försök, kan den
hänvisnizg till sednare arten af försök, som i 3
af detlia kapitel lemnas, cj heller af utskottet bi-
behållas. Att bestämma, det sådant brott, som i
denna afses, skall straffas såsom försök, e-ter de
grunder som utskottet uppställt i förstnämnde kap.,
kunde imeslertid leda till för mycken stränghet;
och derföre har utskottet, med hufvudsakligt god-
kännande af den åsigt, som Jegat till grund för
stadgandet i denna del ef förslaget, trott lämpligas!
att i omförmälda bestämdt utsätta straffbestäm-
melsen.
Ur 9 har utskottet uteslu-it orden för olaga
bäktning, enär dessa ord förutsätta bestämmelser,
som för närvarande saknas och ej böra till straff.
lagen.
Uti en särskild (14) har utskottet föreslagit
huru den skall straffas, som i uppsåt att med qvin-
na öfva otukt begagnar våld, hot eller list, utan
att likväl uppsåtet fullborda. Försök af denna be-
skaffenhet är redan i gällande lag belagdt med straff.
Genom 17 i lagförslaget stadgas straff om man
borwöret omyndig qvinna, med hennes vilja, men
utan samtycke af målsman, Då nu en mängd
qvinnor dels sakna målsmän, dels ock äro öfver-
lemnade åt sig sjelfva, äfven om målsmän finnas,
synes det vara alltför hårdt, om den, som begifver
sig bort med en dylik qvirna med hennes vilja,
alltid skulle derföre kunna dragas till rätta. Der-
till kunde imedlertid ifrågavarande gifva anled-
ning. Försigtigare hafva 1734 års lagstiftare varit
i denna del. De hafva nemligen endast stadgat
straff för den, som bortfö:er qvinna från fader och
moder eller dem, som i deras ställe äro; och som
dermed blifvit lemnadt det skydd, som af lagstif-
taren härutinnan kan fordras, har utskottet ansett
ifrågavarande stadgande böra i omförmälte hänse-
ende bringas till öfverensstämmelse med gällande lag.
20 S-torde helt och hållet böra utgå. Densamma
synes så obestämd, att den sannol.kt skulle föran-
leda till obefogade rättegångar. Behofvet afett dy-
likt stadgande har hittills icke visat sig; och detta
behof måste än mera undanrödjas, då man i la-
gen söker inlägga ansvar för alla upptänkliga brott.
Att lemna domaren tillfälle att såsom brott stämpla
en, såsom sådan, i lagen icke upptagen handling,
bar städse ansetts vådligt; och dertill kunde ifrå-
gaställde gifva anledning.
Då, efter utskottets omdöme, den, som till slaf-
handel: utrustar fartyg, fastän fartyget ej kommer
att för ändamålet begagnas, eller begär sådant
brott, som i 42 och 43 SS sägs, gjort sig ovärdig
medborger!igt förtroende, har utskottet funnit ett
tillägg i sådan syftning af nöden i 23 S.
19 Kap. Om falsk angifvelse; så ock om
annan ärekränkning.
Då ärekränkning mot föräldrar alltid innebär en
större brottslighet, än då den riktas mot annan
person, kan utskottet ej inse hvarföre denna brot-
tets svårare art blott bör komma i betraktande vid
det förhållande, att ärekränkningen i allmänhet är
med böter belagd, på sätt 13 i lagförslaget in-
vehåller. Den skitnad gällande lag gör emellan
brott af denna art emot föräldrar och andre torde
ej -kunna förbises. Då smädeord emot oskyld man
är belagdt med sexton skillingar böter, stadgas åter
derföre spö eller ris, derest det blifvit fälldt emot
fader eller moder. Att frånträda den grundsats,
som således är gällande, kan ej vara rådligt; och
då den e hållit full tillämpning i 47 Kap., i af-
seende på misshandling, synes man i förevarande
fall ej böra derifrån afvika.. Utskottet finner alltså
att förhöjning af det för ärekränkning i förslaget
stadgade straff i alla händelser bör ske, då äre-
kränkningen är riktad emot skyldemän i rätt upp-