väl måste vara; och på sådan grund har utskottet ansett det straffhot, som denna uttalar mot dråp ä skyldeman i rätt uppstigande led, böra utsträckas till öfriga nu ifrågavarande fall. Enligt förslagets 19 skall den, som uppsåtligen utsätter barn, hvilket han pligtig var att vårda och som sig ej sjelf kunde hj-lpa, eller det i hjelplöst tillstånd försäster, straffas, derest det skedde å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att bairnets räddning ej med sannolikhet kunde väntas, med fängelse i f.erde och tredje grad, och, om barnet får svår kroppsskada, med fängelse i första och andra grad; och skulle denna sednare påföljd, jemnlikt 42 , tilämpas, äfven i den händelse att barnet omkommer. I denna hände!se synes likväl rättvisans fordran ej uppfylld genom tillämpning a! stadgade straffet, ty, på sätt utskottet redan anmärkt, måste lagstiftaren, vid bestämmande af strafi för gerningar, afse deras yttre följder. Här har man dessutom, å ena siden, en uppsåtlig gerning och, å den andra, såsom följd deraf uppoffring a! en menniskas lif. Huruvida denna uppoffring varit gerningsmannens afsigt torde väl oftast blifva svårt att utreda, men ett ostridigt faktum är dock att ett menniskolif blivit genom en uppsåtlig gerning spildt, och brottsligheten deraf ökesj; genom den hjertlöshet och hårdhet samt den pligtförgätenhet, som gerningen ådagelägger. Med afseende härå och i öfverensstämmelse med de grundsatse: utskottet i allmäntet följt, har utskottet stadgat att, om, i förevarande fall, barn t omkommer, gerningsmannen äfven skall mista lifvet. At: nedsätta påföljden i detta fall, kunde leda tll vådliga försök. Hvad utskottet sålunda anfört gäller ock såsom skäl för den ökning af straffet, som i nästpåföljande 8 blifvit fereslagen, derest lif spil!es i det fall, denna omtalar. Sedan i lagförslagets 32 blifvit stadgadt buru den, som; i uppsåt att skada, sifvit annan gift eller annat lifsfarligt ämne, skall straffas, derest deraf kommer svår kroppsskada eller ringare eller ingen skada följer, bestämmes ansvar för den händelse att någon i samma uppsåt tillredt gift eller lifsfarligt ämne, utan att gitta uppsåtet fullborda eller dertill försök göra. Då man ser på föregå ende bestämmelser, synes uppenbart, att sistnämnde stadgande blott har afseende på det fall, att ger ningsmanhen ej lyckats få föremålet för sitt brottsliga uppsåt stt förtära giftet, emedan brottet då är fullbordadt antingen skada följer eller ej Genom tillägget eller dertill försök göra blir meningen imedlertid dunkel, ty derigenom skulle man tilläfventyrs kunna draga den slutsats, att föregående ord men gitter ej silt uppsåt fullborda,, afser det fall, avi gif:et blifvit ingifvet, utan att skada skett. Men då, på sätt nämndt är, meningen ej ärsådan, har utskottet funnit orden: beller dertill försök göra böra utgå. 48 Kap. Om brott emot annans frihet. Då utskottet i 3 kapitlet ej bibehållit skilnaden emellan fulländadt och ofulländadt försök, kan den hänvisnizg till sednare arten af försök, som i 3 af detlia kapitel lemnas, cj heller af utskottet bibehållas. Att bestämma, det sådant brott, som i denna afses, skall straffas såsom försök, e-ter de grunder som utskottet uppställt i förstnämnde kap., kunde imeslertid leda till för mycken stränghet; och derföre har utskottet, med hufvudsakligt godkännande af den åsigt, som Jegat till grund för stadgandet i denna del ef förslaget, trott lämpligas! att i omförmälda bestämdt utsätta straffbestämmelsen. Ur 9 har utskottet uteslu-it orden för olaga bäktning, enär dessa ord förutsätta bestämmelser, som för närvarande saknas och ej böra till straff. lagen. Uti en särskild (14) har utskottet föreslagit huru den skall straffas, som i uppsåt att med qvinna öfva otukt begagnar våld, hot eller list, utan att likväl uppsåtet fullborda. Försök af denna beskaffenhet är redan i gällande lag belagdt med straff. Genom 17 i lagförslaget stadgas straff om man borwöret omyndig qvinna, med hennes vilja, men utan samtycke af målsman, Då nu en mängd qvinnor dels sakna målsmän, dels ock äro öfverlemnade åt sig sjelfva, äfven om målsmän finnas, synes det vara alltför hårdt, om den, som begifver sig bort med en dylik qvirna med hennes vilja, alltid skulle derföre kunna dragas till rätta. Dertill kunde imedlertid ifrågavarande gifva anledning. Försigtigare hafva 1734 års lagstiftare varit i denna del. De hafva nemligen endast stadgat straff för den, som bortfö:er qvinna från fader och moder eller dem, som i deras ställe äro; och som dermed blifvit lemnadt det skydd, som af lagstiftaren härutinnan kan fordras, har utskottet ansett ifrågavarande stadgande böra i omförmälte hänseende bringas till öfverensstämmelse med gällande lag. 20 S-torde helt och hållet böra utgå. Densamma synes så obestämd, att den sannol.kt skulle föranleda till obefogade rättegångar. Behofvet afett dylikt stadgande har hittills icke visat sig; och detta behof måste än mera undanrödjas, då man i lagen söker inlägga ansvar för alla upptänkliga brott. Att lemna domaren tillfälle att såsom brott stämpla en, såsom sådan, i lagen icke upptagen handling, bar städse ansetts vådligt; och dertill kunde ifrågaställde gifva anledning. Då, efter utskottets omdöme, den, som till slafhandel: utrustar fartyg, fastän fartyget ej kommer att för ändamålet begagnas, eller begär sådant brott, som i 42 och 43 SS sägs, gjort sig ovärdig medborger!igt förtroende, har utskottet funnit ett tillägg i sådan syftning af nöden i 23 S. 19 Kap. Om falsk angifvelse; så ock om annan ärekränkning. Då ärekränkning mot föräldrar alltid innebär en större brottslighet, än då den riktas mot annan person, kan utskottet ej inse hvarföre denna brottets svårare art blott bör komma i betraktande vid det förhållande, att ärekränkningen i allmänhet är med böter belagd, på sätt 13 i lagförslaget invehåller. Den skitnad gällande lag gör emellan brott af denna art emot föräldrar och andre torde ej -kunna förbises. Då smädeord emot oskyld man är belagdt med sexton skillingar böter, stadgas åter derföre spö eller ris, derest det blifvit fälldt emot fader eller moder. Att frånträda den grundsats, som således är gällande, kan ej vara rådligt; och då den e hållit full tillämpning i 47 Kap., i afseende på misshandling, synes man i förevarande fall ej böra derifrån afvika.. Utskottet finner alltså att förhöjning af det för ärekränkning i förslaget stadgade straff i alla händelser bör ske, då ärekränkningen är riktad emot skyldemän i rätt upp