Ich bröd; och skulle domaren, vid straffets ådö-l: nande, bestämma hvilketdera sättet borde användasl ned afseende å förbrytarens ålder, kroppsbeskaffenet och yrke, samt de flera omständigheter, som på! alet af det ena eller andra sättet kunde inverka. en på det alla dessa ater af fängelset skulle lifva mot hvarandra svarande, bestämdes mnimum ch maximum för tid äf enkelt fäng-lse till dubbel å länga tider som för ensligt, och för detta sedare till dubbelt så långa, som för fängelse vid atten och bröd. Då Lagkommittiens omförmäldte förslag uppgjorles, var det Auburnska fängelsesystemet hufvud-) akligen bekant och pröfvadt i Europa. Philadelhiaelter det fullkomliga isoleringssystemets föreråden visade sig först efteråt; men den erfarenh t nan under sednare tiden derom hade vunnit gaf lögsta domstolen anledning att. vid granskning af sagkommittcens berörda förslag, tillstyrka införande f detta system. Denna åsigt delades äfven af Lagjeredningen. Men då ensamhetsfängelset, i hvad älta tidsmåttet för dess användande och betydelen af sjelfva enslighetskarakteren beträffade. ej unde anses tillräckligt pröfvadt, och då nan på imdra ställen ännu fortfor med nya försök, att mer ych mer utbilda detta straffsystem, ansåg beredninen icke rådligt att, äfven om sådant lät sig söra, på en gång föreslå systemets fullständiga senomförande här i landet. Den antog imedlertid grundsatsen; och i öfvertygelse derom, att fängelse enrum vore biand hittits försökta straffsätt det, om bäst uppfyller ändamålet af en allvarlig betraffning, förenad med möjligheten af den straffales förbästring, äfvensom att detsamma vore vida nera afskråckande och lämpligt än fängelse vid vatten och bröd, fann Beredningen sig böra föreslå Itt Filadelfia-systemet, till en början och i mån af illgängliga utvägar till dess införande, måtte blifva sällande för de två lägsta fängelsegraderna, men Itt samma system sedermera måtte antagas för den ina straffgraden efter den andra, allt efter som Jetta, genom erfarenbeten här och annorstädes, sunde utrönas vara mot ändamålet svarande och med de modifikationer, till hvilka de blifvande försöken i vårt eget land kunde gifva anledning. Vid detta förhållande fann man likväl lämpligast att i strafflagen endast utsätta fängelsegradernas tidsmått och att lemna de bestämmelser, som f.rdras för straffets verkställighet inom hvarje grad och efter de olika systemerna, åt en särskild lag, på det lagstiftande makten kunde blifva i tillfälle, att i denna jel göra tilläfventyrs nödiga förändringar, utan tubbning af hvad allmänna strafflagen stadgar i afseende på sjelfva straffens afmätning, hvaraf åter ansågs följa att särskilda straffgrader ej borde med lika benämningar utmärkas i lagen. Sådant vore ej heller förenligt med den af Beredningen hyllade grundsats, at vanhedern, då någon genom brott gjort sig dertill förfallen, skal ådömas honom, såsom en påföljd af sjelfva brottet och icke utgöra en tillfällig fläck, den der åkommer hvarje person; cm dömes till en viss straffort, ehbvyad det brott han begätt varit till sin natur förnedrande eller icke ; och för att fullt utföra denna:grundsats, har Beredningen ansett sig böra antaga namnet af fängelse for hvarje straff, som på längre eler kortare tid beröfvar den dömde friheten. Det är äfven ostridigt att, om man, lika med Beredningen, blott anser en art affrihetssiraff böra iga rum, det egentliga skälet för de olika benämningarne förfaller, ty det kan ej nekas att vanhedern bör åtfölja brottet och: ej straffet. Men den åtskilnad, som är mellan den gröfre och den mindre förbrytaren, torde ej kunna anses vara tillbörligen iakttagen, derest man å dem tillämpar lika beskaffade siraff, utan annan olikhet än till tidsmåtten. Till frihetsstraffets väsendtligaste fördelar bar man ock: räknat, att detsamina däter sig användas efter brottens al:a modifikationer, såsom med eller utan arbetstväng, med flera eller färre inskränkningar, med strängare eller dindrigare bebandiing m. m., utan att dess välgörande verkningar .derigenom förfelas; och dessa fördelar synes lagstiftaren :j böra lemna åsido. Om man för den, som i mindre mån brutit, begagnar ett till karakteren lika hårdt straff, som för den gröfre missgerningsmannen,: måste man jemväl hos båda förutsätta en likstämmighet i afseende på motiverna till deras brottsliga företag, den der likväl ej torde kunna antagas. Visserligen ligga dessa motiver, dessa brottets innersta driffjedrar utom menniskoögats synkrets; men i menniskans bröst är dock nedlagd en känsla, som ej skulle fördraga det gröfre brottets sammanblandning med den ringare förbrytelsen; och denna känsla, en sann uppenbarelse af den eviga rättvisan, måste finna ett gensvar i lagen, derest den skall blifva aktad. såsom ett uttryck af samma rättvisa. Det är således icke för att genom sjelfsa straffet stämpla förbrytaren, som Utskottet anser frihetsstraffet böra på olika sätt modifieras eller annorlunda änsefter tidsmåtten lämpas efter brotten, utan på det samma straff må bära prägeln af rät:visa och således i allmänna tänkesättet vinna ett stöd. Det var ock för att motsvara denna fordran på rättvisa, som Lagkommitten i 1839 års förslag delade frihetsstraffet i två hufvudsakliga arter eller straffarbete och fångelse: och föreskref olika sätt för verkställighet af sednare arten. Denna indelning tade ock ett stöd i närvarande förhållanden. Frihetsstraffet förekommer -nemligen i gällande brottmålslagstiftning såsom arbete å, fästning, enkelt fängelsesi häkte utan arbetstvång och fängelse vid vatten och bröd. Fästningsstraffet drabbar dock endast gröfre brottslin gar. hvaremot de. öfriga tillämpas äfven på de ringaste förbrytelser; enär de; vid bristande tillgång till böter, såsom förvandlingsstraff användas; och härigenom har allmänheten kommit att fästa olika begrepp vid dessa frihetsstraffets -olika arter. — Frihetens förlust på längre tider, förenad medlvång till arbetc, är ock, på sätt Lagkommilteen yttrar, ett i nästan alla civiliserade, länder antaget -bestraffningssätt för denklass: af brott, som ligger emellan de svåraste, för hvilka dödsstraff är bibebållet, och de ringare som med förlust af frihet å kortare tider, utan arbetstvång, eller med ännu lindrigare straffarter beläggas; och benämningen straffararbete uttrycker ostridigt närmast detta bestraffningssätts bestäm melse. Man invänder väl att ensamheten eller den ovilkorligt ålagda tystnaden jemväl äro väsendtliga beståndsdelar i straffet, och detta förnekar icke Utskottet; men man miste noga skilja emellan sättet för straffets verkställighet och sjelfva straffet. Frihetens förlust med arbetstvång är hufvyudkarakteren sr Ass TM LALLE