Ich bröd; och skulle domaren, vid straffets ådö-l:
nande, bestämma hvilketdera sättet borde användasl
ned afseende å förbrytarens ålder, kroppsbeskaffen-
et och yrke, samt de flera omständigheter, som på!
alet af det ena eller andra sättet kunde inverka.
en på det alla dessa ater af fängelset skulle
lifva mot hvarandra svarande, bestämdes mnimum
ch maximum för tid äf enkelt fäng-lse till dubbel
å länga tider som för ensligt, och för detta sed-
are till dubbelt så långa, som för fängelse vid
atten och bröd.
Då Lagkommittiens omförmäldte förslag uppgjor-
les, var det Auburnska fängelsesystemet hufvud-)
akligen bekant och pröfvadt i Europa. Philadel-
hia- elter det fullkomliga isoleringssystemets före-
råden visade sig först efteråt; men den erfarenh t
nan under sednare tiden derom hade vunnit gaf
lögsta domstolen anledning att. vid granskning af
sagkommittcens berörda förslag, tillstyrka införande
f detta system. Denna åsigt delades äfven af Lag-
jeredningen. Men då ensamhetsfängelset, i hvad
älta tidsmåttet för dess användande och betydel-
en af sjelfva enslighetskarakteren beträffade. ej
unde anses tillräckligt pröfvadt, och då nan på
imdra ställen ännu fortfor med nya försök, att mer
ych mer utbilda detta straffsystem, ansåg berednin-
en icke rådligt att, äfven om sådant lät sig
söra, på en gång föreslå systemets fullständiga
senomförande här i landet. Den antog imedlertid
grundsatsen; och i öfvertygelse derom, att fängelse
enrum vore biand hittits försökta straffsätt det,
om bäst uppfyller ändamålet af en allvarlig be-
traffning, förenad med möjligheten af den straffa-
les förbästring, äfvensom att detsamma vore vida
nera afskråckande och lämpligt än fängelse vid
vatten och bröd, fann Beredningen sig böra föreslå
Itt Filadelfia-systemet, till en början och i mån af
illgängliga utvägar till dess införande, måtte blifva
sällande för de två lägsta fängelsegraderna, men
Itt samma system sedermera måtte antagas för den
ina straffgraden efter den andra, allt efter som
Jetta, genom erfarenbeten här och annorstädes,
sunde utrönas vara mot ändamålet svarande och
med de modifikationer, till hvilka de blifvande för-
söken i vårt eget land kunde gifva anledning. Vid
detta förhållande fann man likväl lämpligast att i
strafflagen endast utsätta fängelsegradernas tidsmått
och att lemna de bestämmelser, som f.rdras för
straffets verkställighet inom hvarje grad och efter
de olika systemerna, åt en särskild lag, på det lag-
stiftande makten kunde blifva i tillfälle, att i denna
jel göra tilläfventyrs nödiga förändringar, utan
tubbning af hvad allmänna strafflagen stadgar i af-
seende på sjelfva straffens afmätning, hvaraf åter
ansågs följa att särskilda straffgrader ej borde med
lika benämningar utmärkas i lagen. Sådant vore
ej heller förenligt med den af Beredningen hyllade
grundsats, at vanhedern, då någon genom brott
gjort sig dertill förfallen, skal ådömas honom, så-
som en påföljd af sjelfva brottet och icke utgöra
en tillfällig fläck, den der åkommer hvarje person;
cm dömes till en viss straffort, ehbvyad det brott
han begätt varit till sin natur förnedrande eller
icke ; och för att fullt utföra denna:grundsats, har
Beredningen ansett sig böra antaga namnet af fän-
gelse for hvarje straff, som på längre eler kortare
tid beröfvar den dömde friheten.
Det är äfven ostridigt att, om man, lika med
Beredningen, blott anser en art affrihetssiraff böra
iga rum, det egentliga skälet för de olika benäm-
ningarne förfaller, ty det kan ej nekas att vanhe-
dern bör åtfölja brottet och: ej straffet. Men den
åtskilnad, som är mellan den gröfre och den min-
dre förbrytaren, torde ej kunna anses vara tillbör-
ligen iakttagen, derest man å dem tillämpar lika
beskaffade siraff, utan annan olikhet än till tids-
måtten. Till frihetsstraffets väsendtligaste fördelar
bar man ock: räknat, att detsamina däter sig an-
vändas efter brottens al:a modifikationer, såsom
med eller utan arbetstväng, med flera eller färre
inskränkningar, med strängare eller dindrigare be-
bandiing m. m., utan att dess välgörande verknin-
gar .derigenom förfelas; och dessa fördelar synes
lagstiftaren :j böra lemna åsido. Om man för den,
som i mindre mån brutit, begagnar ett till karak-
teren lika hårdt straff, som för den gröfre miss-
gerningsmannen,: måste man jemväl hos båda för-
utsätta en likstämmighet i afseende på motiverna
till deras brottsliga företag, den der likväl ej torde
kunna antagas. Visserligen ligga dessa motiver,
dessa brottets innersta driffjedrar utom mennisko-
ögats synkrets; men i menniskans bröst är dock
nedlagd en känsla, som ej skulle fördraga det gröfre
brottets sammanblandning med den ringare förbry-
telsen; och denna känsla, en sann uppenbarelse af
den eviga rättvisan, måste finna ett gensvar i la-
gen, derest den skall blifva aktad. såsom ett ut-
tryck af samma rättvisa. Det är således icke för
att genom sjelfsa straffet stämpla förbrytaren, som
Utskottet anser frihetsstraffet böra på olika sätt
modifieras eller annorlunda änsefter tidsmåtten läm-
pas efter brotten, utan på det samma straff må
bära prägeln af rät:visa och således i allmänna
tänkesättet vinna ett stöd. Det var ock för att
motsvara denna fordran på rättvisa, som Lagkom-
mitten i 1839 års förslag delade frihetsstraffet i
två hufvudsakliga arter eller straffarbete och fån-
gelse: och föreskref olika sätt för verkställighet af
sednare arten. Denna indelning tade ock ett stöd
i närvarande förhållanden. Frihetsstraffet förekom-
mer -nemligen i gällande brottmålslagstiftning så-
som arbete å, fästning, enkelt fängelsesi häkte utan
arbetstvång och fängelse vid vatten och bröd. Fäst-
ningsstraffet drabbar dock endast gröfre brottslin
gar. hvaremot de. öfriga tillämpas äfven på de rin-
gaste förbrytelser; enär de; vid bristande tillgång
till böter, såsom förvandlingsstraff användas; och
härigenom har allmänheten kommit att fästa olika
begrepp vid dessa frihetsstraffets -olika arter. — -
Frihetens förlust på längre tider, förenad medlvång
till arbetc, är ock, på sätt Lagkommilteen yttrar,
ett i nästan alla civiliserade, länder antaget -be-
straffningssätt för den- klass: af brott, som ligger
emellan de svåraste, för hvilka dödsstraff är bibe-
bållet, och de ringare som med förlust af frihet å
kortare tider, utan arbetstvång, eller med ännu
lindrigare straffarter beläggas; och benämningen
straffararbete uttrycker ostridigt närmast detta be-
straffningssätts bestäm melse.
Man invänder väl att ensamheten eller den ovil-
korligt ålagda tystnaden jemväl äro väsendtliga be-
ståndsdelar i straffet, och detta förnekar icke Ut-
skottet; men man miste noga skilja emellan sättet
för straffets verkställighet och sjelfva straffet. Fri-
hetens förlust med arbetstvång är hufvyudkarakteren
sr Ass TM LALLE