ca dSallllliBgat tilllRa, UC UCP Ur Klefa, HYarlotv Iis
Sverige aldrig någon industri i gen storartade ska-ij
an, som utomlands öfvera!lt möter, kan uppkom-l.
ma, — och hvarföre åter den industri, som finnes, .
iksom af sig sjelf bestämres i ett nära oföränder-,
igt förhållande till folkets egna bebof och lande:s )
å ressurser. Sjelfsa kapitalerna, om de funnos,l;
skulle ej häruti kunna verka någon synnerlig för-s
sndring. Afven för de industriprodukter, som mera
omedelbart utgöra landets egna naturaster, jernet
ch trävarorna, har naturen satt en gräns, hvaröf-
ver de, icke ens med de största penningetillgångar, !
kunna drifvas. Då kapitalet, användt i våra egna
väringar, i följd af natuthinder aldrig kan fram-l:
ringa samma kolossala iadustria!lism som utrikes.
— ett förhållande, hvilket jag dock ingalunda be-l,
lagar — är det då rält, är det försigtigt och är
Jet klokt, att blottställa landet, utan förmåga tilll
äflan, för verkningarna af de stora kapitaler,
le oantliga produktionsresurser, som af utlindnin-!
en disponesas i en industri, hvilken betingas, icke l
f hvarje lands egna behof, utan af verldsbandeln?
Tvarmed skola vi gälda de industrialster, som vi
nåste köpa från utlindningen, sedan våra inhem-
ka näringar, i denna olika strid, gått under? !
cke med konsumtionsartiklar, ty landet frambrin-:
ar deraf föga öfver eget bebof, — icke med ädla
netaller, ty sådave lemna ej våra bergverk ens
illräckligt för det egna behofvet, — icke med kop-!
var, jern och trävaror, ty dessa produkter föreslå
iu knappt att balancera det bebof vi tarva af
transatlantiska naturalster, Jag vet väl, att diffe-
ensen skall saldera sig, först genom bankens silf-
verförråd och sedan genom nöden, som skall hin-
Ira oss att förbruka dessa öfverflödsartiklar, hvilka,
lyckligare tider, räknats nästan för nödvändig-
hetsvaror. Denna nöd skall otvifvelaktigt inställa
sig i följd af den brist på mynt eller rörelsekapi-
al, som mäste uppkomma deraf, att skillnaden e-
nellan export och import blifvit betäckt med silf-l
ver. Krisen blifyer öfvergående, säsom all sådan,
men förskräcklig genom sina cmedelbara följder,
och i vårt land svärare än i hvarje annat, emedan
det här väl går lika fort som annorstädes att rifva
ner, men oändligen långsammare att åter uppbygga. )
Man invänder, att dessa följder af förändringen
j behöfver inträffa, och att de kunna motverkasj
sencm lämpl ge och tillräcklige tullsatser och strängt :
handbade kontroller. Låt så vara i vanliga för-
hållanden, ehuiu jag af ofvananförde grunder tvif-
ar om verkställigheten; men irgen försigtighet ij
.ull-lagstiftoingen, ingen önskan att bibehålla ett
nödvändigt skyddssystem räcker till vid de tidt och
ofta i Europa återkommande handelskriserna, — än
mind:e vid sådane skakningar och omstörtningar,
som de, till hvilka vi på de sednare månaderne
varit viltnen. Vid sådana tillfällen kunna endast
förbud, eller tullbestämmelser, hvilka verka såsom
förbud, skydda landets industri och det inhemska
välståndet för förstörelse.
Ej såsom eit bevis för dessa satser, men såsom
elt symptom af det hotande i närvarande ställning,
åberopar jag, att sedan segelfarten i år öppnades,
d. v. s. på en tid af ungefär två månader, har ban-
kens silfverförråd blifvit minoskadt med omkring!
1,300,000 specieriksdaler
Aldrig har någon tidpunkt varit otjenligare tillj
företagande af det stora experiment, utskottet till-
styrkt. Man vill jäfva detia med att säga, att den
nja tulltaxan ej skall träda i verket förr än nästa
år, och att till dess sakerna kunna äter ordna sig.)
Fåfänga hopp! På två sekler har ej det gamla:
Europa varit sä brustet i alla sina fognirgar, har
j ordning, förtroende, säkerhet varit så gifna till
pris åt slumpen, som just i denna tidpunkt. Tio-
tal af år skola måhända å:gå. innan Europas väl-
stånd och inre rörelse ätertagit den fasthet och de
naturliga rigtningar, hvari de befunno sig i början
af detta år. Följdesna af att sjelfvilligt kasta sig
in i vådorna och äfventyren af en sådan industriel
brytning, som den närvarande, äro alltför uppen-
bara, att jag här skulle söka skildra dem.
Men återkommande till frågan om följderne af
förbudens borttagande, ber jag att få tillägga nägra
ord. De svenska fabrikerne äro mera att anse så-
om verkstäder för utvidgade husslöjder, än såsom
egentliga Sfab.iker. De begagna väl machinerier,
liksom de utländska, men anläggningarne äro i en
så mycket mindre skala, arbetarens ställning är så
införlifvad med idkarens, förmedelst en verklig ge-
mensamhet uti intressen, och afsättningstillfällena
äro så få och så begränsade å ena sidan, och å
den andra äro idkarne sjelfve proportionsvis så tal-
rika, att den starka täflan, som redan finnes inom
landet, omöjligen kan uthärda påtryckningen afen
öfverlägsen konkurrers från utrikes ort, om afsätt-
ningen här hemma, vtan att största delen af id-
karne skola duka under, likasom busfliten ej kan
bestå bredvid en ökad tillgång på täflande utländ-
ska slöjdalster. De förmögnare, de få som äro i
besittning af större kapital, kunna vä! till en tid
sträfva med en dylik täflan; de flesta kunna det
icke; dessa skola upphöra, det kapital, som är ned-
lagdt i deras byggnader och mekaniska inrättningar
skall till större delen gå förloradt, och den mängd
af arbetare, hvilka hittills vid dem haft en säker
bergning genom arbete, hvartill de från barndomen
blifvit inöfvade, skall blifva syssellösa utan förmåga
att snart tillegna sig annat näringsfång, äfven om
det stode dem till buds. De idkare, som ega större
kapitalstyrka, skola antingen sjelfmant draga sig
tillbaka, eller, om de det ej vilja eller kunna, skola
de försöka att fortsätta rörelsen, men såsom ett
vilkor derföre, måste de genom nedsatte arbetslö-
ner minska sin produktionskostnad; och förändrin-
gen, hotande och osäker för idkarne, blifver på
detta sätt förderflig för deras arbetare. Detta är
en omständighet, som noga bör öfvervägas, men
hvarmed jag nu ej har för afsigt att vidare sys-
selsätta mig.
Handtverkerierne, redan förut lidande genom illa
beräknade tullbestämmelser, och genom den pyligen
inträffade omhvälfningen i mnäringsförfattningarne,
hotas i utskottets förslag med ännu svårare faror.
I andra länder är man mån om att åt sig sjelf
förvara så mycket af handarbetets lön, som möjligt.
Här tyckes man oupphörligen sträfva åt ett mot-
satt båll, eller att förunna utländningen och de-
taljhandlaren denna förmån, som förut erbjudit bröd
och sjelfständighet åt mänga egne medborgare.
Rådfrågande ställningen i vårt eget land, statens
stora financiella behof och den allmänna förvirrin-
gen i det öfriga Europa, tror jag ej att man med
trygghet kan afvika från det system, som uttryckes
i 1845 ärs tulltaxa, för att utbyta det emot något
nytt och opröfvadt, semt, efter hvad jag tyckt mig
finna, äfven i många delar, särdeles gerom åsido-
sättande af nödige kontroller, bristfälligt. Under
det 1841 och 1845 ärens tulltsxor varit gällande,
har riket haft den största tulluppbörd, staten hit-
tills åtnjutit, de flesta näringar hafva blomstrat och
åen utrikes handeln har varit lifligare, vigtigare,
betydligare, än någonsin tillförene. Den föreslagna
taxan skulle både i begynnelsen och fortsättningen
verka till minskning uti tullinkomster, ty handeln
betiogas ovilkorligen af landets inre välstånd och
mångalden af dess näringskällor, den skulle, efter
AT mh. rfroasvoolsa Ingsamt undergräfva den