ca dSallllliBgat tilllRa, UC UCP Ur Klefa, HYarlotv Iis Sverige aldrig någon industri i gen storartade ska-ij an, som utomlands öfvera!lt möter, kan uppkom-l. ma, — och hvarföre åter den industri, som finnes, . iksom af sig sjelf bestämres i ett nära oföränder-, igt förhållande till folkets egna bebof och lande:s ) å ressurser. Sjelfsa kapitalerna, om de funnos,l; skulle ej häruti kunna verka någon synnerlig för-s sndring. Afven för de industriprodukter, som mera omedelbart utgöra landets egna naturaster, jernet ch trävarorna, har naturen satt en gräns, hvaröfver de, icke ens med de största penningetillgångar, ! kunna drifvas. Då kapitalet, användt i våra egna väringar, i följd af natuthinder aldrig kan fram-l: ringa samma kolossala iadustria!lism som utrikes. — ett förhållande, hvilket jag dock ingalunda be-l, lagar — är det då rält, är det försigtigt och är Jet klokt, att blottställa landet, utan förmåga tilll äflan, för verkningarna af de stora kapitaler, le oantliga produktionsresurser, som af utlindnin-! en disponesas i en industri, hvilken betingas, icke l f hvarje lands egna behof, utan af verldsbandeln? Tvarmed skola vi gälda de industrialster, som vi nåste köpa från utlindningen, sedan våra inhemka näringar, i denna olika strid, gått under? ! cke med konsumtionsartiklar, ty landet frambrin-: ar deraf föga öfver eget bebof, — icke med ädla netaller, ty sådave lemna ej våra bergverk ens illräckligt för det egna behofvet, — icke med kop-! var, jern och trävaror, ty dessa produkter föreslå iu knappt att balancera det bebof vi tarva af transatlantiska naturalster, Jag vet väl, att diffeensen skall saldera sig, först genom bankens silfverförråd och sedan genom nöden, som skall hinIra oss att förbruka dessa öfverflödsartiklar, hvilka, lyckligare tider, räknats nästan för nödvändighetsvaror. Denna nöd skall otvifvelaktigt inställa sig i följd af den brist på mynt eller rörelsekapial, som mäste uppkomma deraf, att skillnaden enellan export och import blifvit betäckt med silf-l ver. Krisen blifyer öfvergående, säsom all sådan, men förskräcklig genom sina cmedelbara följder, och i vårt land svärare än i hvarje annat, emedan det här väl går lika fort som annorstädes att rifva ner, men oändligen långsammare att åter uppbygga. ) Man invänder, att dessa följder af förändringen j behöfver inträffa, och att de kunna motverkasj sencm lämpl ge och tillräcklige tullsatser och strängt : handbade kontroller. Låt så vara i vanliga förhållanden, ehuiu jag af ofvananförde grunder tvifar om verkställigheten; men irgen försigtighet ij .ull-lagstiftoingen, ingen önskan att bibehålla ett nödvändigt skyddssystem räcker till vid de tidt och ofta i Europa återkommande handelskriserna, — än mind:e vid sådane skakningar och omstörtningar, som de, till hvilka vi på de sednare månaderne varit viltnen. Vid sådana tillfällen kunna endast förbud, eller tullbestämmelser, hvilka verka såsom förbud, skydda landets industri och det inhemska välståndet för förstörelse. Ej såsom eit bevis för dessa satser, men såsom elt symptom af det hotande i närvarande ställning, åberopar jag, att sedan segelfarten i år öppnades, d. v. s. på en tid af ungefär två månader, har bankens silfverförråd blifvit minoskadt med omkring! 1,300,000 specieriksdaler Aldrig har någon tidpunkt varit otjenligare tillj företagande af det stora experiment, utskottet tillstyrkt. Man vill jäfva detia med att säga, att den nja tulltaxan ej skall träda i verket förr än nästa år, och att till dess sakerna kunna äter ordna sig.) Fåfänga hopp! På två sekler har ej det gamla: Europa varit sä brustet i alla sina fognirgar, har j ordning, förtroende, säkerhet varit så gifna till pris åt slumpen, som just i denna tidpunkt. Tiotal af år skola måhända å:gå. innan Europas välstånd och inre rörelse ätertagit den fasthet och de naturliga rigtningar, hvari de befunno sig i början af detta år. Följdesna af att sjelfvilligt kasta sig in i vådorna och äfventyren af en sådan industriel brytning, som den närvarande, äro alltför uppenbara, att jag här skulle söka skildra dem. Men återkommande till frågan om följderne af förbudens borttagande, ber jag att få tillägga nägra ord. De svenska fabrikerne äro mera att anse såom verkstäder för utvidgade husslöjder, än såsom egentliga Sfab.iker. De begagna väl machinerier, liksom de utländska, men anläggningarne äro i en så mycket mindre skala, arbetarens ställning är så införlifvad med idkarens, förmedelst en verklig gemensamhet uti intressen, och afsättningstillfällena äro så få och så begränsade å ena sidan, och å den andra äro idkarne sjelfve proportionsvis så talrika, att den starka täflan, som redan finnes inom landet, omöjligen kan uthärda påtryckningen afen öfverlägsen konkurrers från utrikes ort, om afsättningen här hemma, vtan att största delen af idkarne skola duka under, likasom busfliten ej kan bestå bredvid en ökad tillgång på täflande utländska slöjdalster. De förmögnare, de få som äro i besittning af större kapital, kunna vä! till en tid sträfva med en dylik täflan; de flesta kunna det icke; dessa skola upphöra, det kapital, som är nedlagdt i deras byggnader och mekaniska inrättningar skall till större delen gå förloradt, och den mängd af arbetare, hvilka hittills vid dem haft en säker bergning genom arbete, hvartill de från barndomen blifvit inöfvade, skall blifva syssellösa utan förmåga att snart tillegna sig annat näringsfång, äfven om det stode dem till buds. De idkare, som ega större kapitalstyrka, skola antingen sjelfmant draga sig tillbaka, eller, om de det ej vilja eller kunna, skola de försöka att fortsätta rörelsen, men såsom ett vilkor derföre, måste de genom nedsatte arbetslöner minska sin produktionskostnad; och förändringen, hotande och osäker för idkarne, blifver på detta sätt förderflig för deras arbetare. Detta är en omständighet, som noga bör öfvervägas, men hvarmed jag nu ej har för afsigt att vidare sysselsätta mig. Handtverkerierne, redan förut lidande genom illa beräknade tullbestämmelser, och genom den pyligen inträffade omhvälfningen i mnäringsförfattningarne, hotas i utskottets förslag med ännu svårare faror. I andra länder är man mån om att åt sig sjelf förvara så mycket af handarbetets lön, som möjligt. Här tyckes man oupphörligen sträfva åt ett motsatt båll, eller att förunna utländningen och detaljhandlaren denna förmån, som förut erbjudit bröd och sjelfständighet åt mänga egne medborgare. Rådfrågande ställningen i vårt eget land, statens stora financiella behof och den allmänna förvirringen i det öfriga Europa, tror jag ej att man med trygghet kan afvika från det system, som uttryckes i 1845 ärs tulltaxa, för att utbyta det emot något nytt och opröfvadt, semt, efter hvad jag tyckt mig finna, äfven i många delar, särdeles gerom åsidosättande af nödige kontroller, bristfälligt. Under det 1841 och 1845 ärens tulltsxor varit gällande, har riket haft den största tulluppbörd, staten hittills åtnjutit, de flesta näringar hafva blomstrat och åen utrikes handeln har varit lifligare, vigtigare, betydligare, än någonsin tillförene. Den föreslagna taxan skulle både i begynnelsen och fortsättningen verka till minskning uti tullinkomster, ty handeln betiogas ovilkorligen af landets inre välstånd och mångalden af dess näringskällor, den skulle, efter AT mh. rfroasvoolsa Ingsamt undergräfva den