ammar, Melen. Ståndet beslöt i denpra punkt om i de öfriga, att vidblifva sina redan fattade eslut och lade utlåtandet till handlingarne. — Bondeståndet justerade protokoll, beviljade n hel hop permissionsansökningar, bordlade en nängd inkomna beiänkanden, samt företog och biöll bevillningsutskottets förnyada utlåtande 4 29, ingående beräkningen af statsverkets extra inkomter; expeditionsutskottets skrifvelseörslag JM 484, ngående lagbestämmelser för qvarnverk som med inga d:ifvas; och dito AA 185, angående förändrinar i nu gällande lagbestämmelser rörande stängelskyldigheten. FRAS Diskussion hos vällofl. borgareståndet vid föredragning af bevillnings-utskottets betänkande, M 4253, angående tullbevillningen. (Forts från gårdagsbl). Hr LAGERGREN: Då det vill synas, att den mufvudsakliga principfrågan i ämnet nu nödvändigt måste afgöras, föranlåtes jag utbedja mig ståndets ippmärksamhet på en stund. Jag har nemligen itskilligt att erinra emot den af hr v. talmannen öreslagna kontraptoposition i frågan. Härefter uppläste hr Lagergren ett skrifiligt anörande af följande lydelso: Under den diskussion inom ståndet, som föraneddes af Kongl. Maj:ts nåd. skrifvelse med förslag ill förnyad tulltaxa, yttrade jag, instämmande uti ar Almgrens då aflemnade sakrika anförsnde, att sg äfven gillade den af hr Almgren gjorda motion om förbudens bibehållande, så vida andra säkra och tillräckliga garantier för de inhemska närinvarnes bestånd icke vid förbudens borttagande bestämdes. Jag har förut flera gånger påmint om den sanning, att förbud och hög tull blott äro olika slag f skydd, utgående från samma grundsatser, provibitifsystemet, om så kan benämnas ett system, som endast antager få förbud, men hitills åtmiatone sökt i tullsatsernas bestämmande ett skydd ör inhemska näringarne emot en obegränsad täflan med de utländska, är således i sjelfva verket detsamma, som ett skyddssystem, hvilket alla, en hvar på sitt sätt, påstå sig eftersträfva, med undantag af några kortsynta ifrare för ett frihandelssystem, vars slutliga syfte är tullfrihet för utländska varor, men hvars närmaste mål angifves vara ernåerde af så läga tullar som möjligt. Väl girvas åtskilliga stosa vådor vid borttag nde af tullörbud för mera betydande näringar, vådor, vilka ingen klok lagstiftare kan lemna utan afseende och de der i värt land måhända mera än annorstädes förtjena uppmärksamhet; men det oaksadt skulle äfven jag medgifva förbudens upphäfvande, om jag i sjelfva lagstiftningen varsnade: 41:0 allvarligt erkännande af den stora grundsatsen, att stabilitet i näringsförfattningarne är ett oundgängligt vilkor för näringars tillvaro; 2:0 sorgfälligt bemödande, att genom kontroller och noggranna bestämmrelser, äfven om de skulle finnas något besvärande för handeln och tulltjenstemännen, försäkra tullagarnes uppriktiga efterlefnad, utan flärd och underslef; och om jag 3:0 i tulladministrationen trodde mig öfverallt finna den stränghet, konseqvens och vaksamhet i kontrollernas handbafvande, utan hvilka påbjudandet af sjelfva kontrollerna snart sagdt förvandlar sig till ett gäckeri. Problemet för möjligheten af ett försigligt införande af en utvidgad eller rättare obegränsad handelsfribet och, i följd deraf, för borttagande af de återståerde förbuden, tyckes ej vara funnet, än mindre löst af Bevillningsutskottet. Då jag nemligen ser, att utskottet bekänner sig ill den absoluta, men temligen ihåliga sats, att tullen icke i något fall bör öfverstiga 25 proc:nt af varans värde: då jag ser det utförda tullvärdet icke grunda sig på verkliga undersökningar om den inhemska p-roduktionskostnaden, utan antingen på opålitliga utländska fakturor, el!er på godiycket af fyrdubbling utaf den antagna tullsatsen; då jag ser alt vissa varor, dem I5an i taxan vill tillåta till införsel, för skens skull, men artingen för vissa allmänna eller mäktiga privata intressen, icke i verkligheten vill hafva införda, — uppskattas till dubbelt värde emot det i handel och vandel gängse, blott för att framvisa en tullsats på papperet af 25 procent, som i verkligheten uppgår till hundra, —då jag, vid förtullningar efter vigt, ser ämnen af de mest olika priser sammanslagna till en medelvigt, hvilken i tillämpningen skall göra de finare fabrika:erna af samma art nästan tullfria: när jag ser allt detta, då finner jag i utskottets arbete icke ens ett försök, än mindre ett allvarligt bemödande, att vid en så stor förändring grunda något stabelt, något bestående, något betryggande för de inhemska näringarne. När jag vidare finner, att af de vilkor och kontroller emot missbruk vid förtullning af hittills förbjudna varor, hvilka icke blott Borgareståndet vid förra riksdagen förklarade för oundgängliga, utan äfven näringarnes målsmän, å sin sida, föreslagit och Kongl. Maj:t i det vä senditlfgaste godkänt, blott en enda blifvit af utskottet antagen, då kan jag ej undgå att klarligen inse, det afsigten varit att icke lemna de inhemska Näringarne de garantier, de icke blott i sitt eget, Utan i statens allmänna intresse ägt att ford:a. Och då jag slutligen, oaktadt det obestämda kostnadsanslag, som är stäldt till tullstyrelsens disposition, likväl från alla sidor, från de probibitiva, så väl som de liherala, ja från sjelfva tulladministrationen hörer omtalas smugglingen såsom ett stort, verkligt och oemotståndligt faktum, bvilket man icke skall kunna betvinga på annat sätt, än att, till förmån för utläntgingen och för våra cgna handlande, uppoffra alla cffebtiva skyddsbestämmelser för de exi sterande intermska näingarne, — då måste jag stadpa i tyckan Om tätta beskaffenheten af tulla. garnes handhafvande. Enär således hvarken uti Bevillningsutskottets förslag eller i lagarnes Verkställighet de garantier