upphäfva sig sjelfva eller motarbeta det förengifna öndamålet. vå Ofvanvsiående fraser likna så nära hvad man vanligen läser i Tiden, och passa så väl in i dess roll, att det något förundrat oss att finna dem i Aftonposten. Sistnämnde tidning synes mycket siräfva efter att uppträda såsom en -medelvägsorgan, tänkande förmodligen på den Tatinska sentensen: in medio consistit virFfus; men denna ställning är kinkig i kritiska perioder, der det icke alltid är godt att hålla tungan rätt i munnen,, och det synes nästan hvila såsom ett öde öfver dem, som vilja åtaga sig en sidan medelvägsroll, att de med eller not siv vilja vanligen blifva dragna åt den konservativa sidan. Detta märka de oftast icke sjelfva, 1::3n klaga sedan, att de blifva missförstådda, betrakta sig såsom omgzifne al martyrglorian, cch ledas af sitt rätthafveri och en sårad ezsenkärlek allt längre ifrån de grundsatser, som de likväl måhända ännu tro sig -omfatta. Vi vilje icke säga att detta ännu inträffat med Aftonposten, och hoppas naturligtvis, att det icke eller må hända. Men anmärkningen påkallas otvifvelaktigt af Aftonpostens här ofvan citer.de utgjutelser, under hvilkas flagga man kan smuggla fram snart sagdt hvilka läror som helst. Låton: oss visa detta närmare med tillämpniog till det särskilda af Aftonposten åberopade fallet. Aftonposten klagar, att Clausen, Plough och några andra af de liberala i Danmark numera betyda intet bos det unga Danmark och kallas reaktionära derföre, att de, i afseende på ett blifvande representationsförslag, försvarat konungens rätt att ulnämna en del represev!anier. För att sjelfva denna utgångspunkt skulle vara riktig, fordrades först och främst att veta, buruvida uppgiften är det. Vi hafve vä! sett, att en dansk tidning, Almuevennen, opponerat sig på ett, äfven i vår tanka, fö: starkt sätt, emot vissa mäns väljande till representanter derföre att de försvarat konuugens utnämningsrätt, men ingenstädes ha vi sett dem uppgifvas såsom reaktionärer. Det anar oss derföre, att detta sista är ett tillägg, bärflutet ur Aftonposteos egen föreställning. Likväl hvila alla de påföljande beklagelserna, som vi bär citerat, just på den förutsättningen, att de bepröfvade liberala männen numera af det unga Danmark skulle anses som och kallas reaktionärer m. m. Om nu förutsättningen ej existerar, så förfalla ja äfven reflexionernan. Hvad åter beträffar sjelfva den omständigheten, att hrr Plough och Clausen försvara konungens rätt att nämna representanter, så kan väl derom mycket sägas mot och med; för vår del tycka vi det icke precist vara i sin ordning, att någon del af natiopens representation, d. v. s. folkets ombud, skall tillsättas af konungen. Aftonposten lärer, som man ser, hafva atvuan smak, eftersom den anser den åsigten, att konungen icke bör välja representanter , innefatta en olycksalig öfverdrift,, kallar dem, som omfatia denna åsigt, eharlataner m. m. Men å andra sidan, när frågan just är om valet af en församling, som skall uppgöra konstitutionsförslag, så kan man väl icke undra öfver, om de, som ej önska en representation, deraf en del tillsättes af regenten, icke heller företrädesvis invälja i församlingen dem, som skulle föreslå en sådan lag. utan att de derföre behöfva anse dem såsom reaktionärer. — Aftonposten tyckes derföre i denna puakt vara nära att sjelf fela emot den egenskap, hvars frånvaro ban klandrar hos det unga Daninark, nemligen tolerans, då han trakterar sistnämnde parti med så många mindre vackra epitheter och förmaningar. Hvad hrr Ploughs och Clausens försvar för tvåkammarsystemet avgår, så vill det förekomma oss, såsom om det system, för hvilket de talat, icke torde vara alldeles enahanda med det, för hvilket Aftonppostens hufvudredaktör intresserar sig, utan blott ungefärligen ett sådant tvåkammarsystem, som det norrska, utan definitift veto hos den era kammaren emot den andra. Om detta visar sig vara förhållandet, så hoppas vi, att Aftonposten icke derföre ändrar sin tanke om nyssnämnde herrar eller transporterar dem öfver ifrån de erfarna männens till ;charlatanernas) klass. Meoingen med hvad vi här yttrat är icke, att ej de ur Aftonposten citerade allmänna satserna kunna hafva tillämpning på åtskilliga förhållanden, t. ex. på det yttersta excentriska folkpartiet i Tyskland och Frankrike. Men det ligger, efter vårt förmenande, en stygg taktik och icke så liten orättvisa i, att skära öfver samma kam äfven alla dem, som icke vilja gå in på fördelen af att låta representanter tillsättas af konungamakten. Det sednare är nästan för grått, för att tillhöra den rätta medelvägen. Eftersom Aftonposten i sin artikel jemväl kommit att nämna Polycarpus i pjesen Kronfogdarne, så hemställes derföre, om det ej vore skäl att ihågkomma och begagna hvad nämnde notabilitet sjunger: Jag mig litet sätta må, Att den saken tänka på etc. — vr FA YT TR AA FU FY TR