nu leda Frankrikes öden, och hvilkas autecedenser
gjorde hvarje förbund med England omöjligt.
Lord Palmerston följde i sitt svar på detta tal
samma idcegäng, som der blifvit framstäld, och bör-
jade således med att vederlägga föregifvandet, att
lord Mintos mission icke ledt till några resultater.
Han uppgaf att nämnde lord, på en indirekt till
brittiska kabinettet gjord inbjudning, begifvit sig
till Rom, för att genom sina råd jemna de svårig-
heter, som yppats emellan påfven och invånarne i
Kyrkostaten, en mission som endast knnde lemnas
af eni brittiska regeringens förtroende högt stående
statsman, hvilken var i stånd att verka äfven utan
särskilta kreditiver. emedan brittiska lagarne hit-
tills förbjudit direkta diplomatiska förbållanden till
Kyrkostaten. För Turin och Forens hade lorden
deremot medtagit bestämda kreditiver, hvilka ac-
krediterade honom vid dessa hof, i fall sardinska
och toscanska regeringen fann lämpligt att begära
hans råd i sina angelägenheter. Detta råd skulle
gå ut derpå, att rekommendera åt styrelserne en
större eftergifvenhet för deras folks önskningar än
reformer i statsförfattningen. I Turin och Florens
kröntes lord Mintos bemödanden med framgång;
likaledes i Rom. Då han befann sig på sistnämnde
ställe, hade såväl konungen af Neapeloch Sicilien,
som hans i uppror stadda undersåtare på Scillien,
anmodat engelska diplomatien att använda sina
bona officia till biläggande af de emellan dem upp-
komna stridigheter. Lord Minto hade, i följd af
en speciell inbjudning från konungen, begifvit sig
till Neapel, och hans bemödanden att ordna förhål-
Janderne var nära att krönas med fullständig fram-
gång, då underrättelsen om revolutionen i Paris
åter tillintetgjorde detta hopp. Konungen hade nu
icke mera kunnat bevilja sicilianernes fordringar,
och desse valde sig en ny monark, i afseende på
hvars val England alldeles icke utöfvat någon inver-
kan på annat sätt, än att det lofvat erkänna Siciliens
nye beheskare, så snart han befann sig i verklig
besittning af thronen. Att använda Englands in-
flytande till fredens upprätthållande hade varit enda
föremålet för lord Mivtos mission, och detta ända-
mål ligger äfven endast och allenast till grund för
den anglo-fransyska bemedling i öfra Italien, som
man nu har för afsigt att företaga. Denna bemed-
ling har icke England af egen vilja eller af när-
gångenhet företagit, utan på förnyade allvarliga
uppmaningar af alla de partier, som direkt eller
indirekt äro intresserade i denna angelägenhet.
Österrike yttrade redan straxt i början denna ön-
skan och har för ett par dagar sedan förnyat den;
på samma sätt hade sardinska regeringen och däta-
Hienska folket i allmänhet äfven uttalat sig, och
slutligen äfven nyligen fransyska regeringen, så att
man med skäl skulle kunnat göra brittiska kabinet-
tet förebråe!sen för hårdnackad och dum likgiltig-
het, om det velat undandraga sig alla dessa upp-
maningar. Talaren ville icke närmare inlåta sig i
de omständigheter, under hvilka kriget hörjade. Hr
dIsraeli syntes tro, att lord Minto förlidet år haft
det uppdraget, att afhålla Österrike från ett anfall
på Sardinien, men så var icke förhållandet; han
hade tvärtom skolat afhålla Sardinien frän ett an-
fall på Österrike, hvilket denna makt bearade, men
hvilket anfall skulle hafva ägt rum under helt an-
dra oms:ändigheter än de, som karakteriserade den
sardinska armåeens rörelser. Österrikarne hafva ve-
Jat sätta sig i besittning af hela Italien (athe Au-
strians required possession of the wole of Italy),
och österrikiska regeringen hade föregifvit sig be-
fara fiendtliga rörelser från konungens af Sardinien
sida. Då hade visserligen brittiska regeringen låtit
enträget uppmana konungen, att afstå från dylika
afsigter, ifall han hyste dem. Annorlunda stå nu
sakerna, sedan fransyska regeringen erhållit trän-
gande uppmaning, att sända de italienska trupperna
bjelp. För närvarande står ingenting mera att
uträtta genom blott afrådande, och heir dIsraeli,
som genom sitt gitiga tal å sin sida gjort
allt möjligt, för att reta fransyska folkets animosi-
tet, misstager sig högligen, i fall han tror att Frank-
rikes närvarande ställning gör det omöj:igt för det-
samma, att före:aga en väpnad intervention i Ita-
lien. Frankrike kan, lika såväl nu som förr, ka-
sta sina legioner in i detta land, om också visser-
ligen icke utan fara att framkalla ett Europeiskt
krig. Men så mycket mindra tillkommer det Eng-
land, att tillbakavisa förbindelsen med Frankrike,
sedan denna makt förklarat att den, ehuru enträ-
get uppmanad till intervention i Italien, dock icke
vore sionad att bifalla denna begiran, utan ville
uppskjuta sitt beslut rörande de åtgärder, som
borde vidtaga:, ifall England förklarade sig villigt,
att gemensamt med Frankrike erbjuda sin bemed-
ling. Här vore fråga om upprätthållandet af Eu-
ropas fred, och denna vore enda bevekelsegrunden,
hvarföre Frankrikes förslag blifvit antaget; öfver
detaljerna huru detta mål skulle uppnås, måste ta-
laren naturligtvis för närvarande jiakttaga tystnad.
Efter ett kort försvar för engelska kabinettet i af-
seende på de åtskilliga kooperationer, England och
Frankrike företagit under Ludvig Filips regering,
yttrade ministern: Efter de stora händelser, som
nyligen skakat samhällsbyggnaden i Frankrike, öf-
verändakastat den föregående styrelsen der i landet
och fört till maxtens utöfning andra män än de,
som förut länge innehat densamma, är det oss en
glädje att finna, alt, oaktadt dessa händelser och
deras resultater, de män, som nu styra den fran-
syska nationen och jag tror med säkerhet en stor
majoritet af den fransyska nationen sjelf, hysa en
uppriktig, lojal och upplyst önskan, att Frankrikes
politik i detta hänseende må befinna sig i harmoni
med detta lands. Så länge England och Frankrike
handla gemensamt för verldens fred, skall hvarje
bemödande de göra i denna riktning ske för red-
lVga och aktningsvärda syften. Det är omöjligt, att
tvenne sådana folk, som fransmän och engelsmän,
skulle förena sig om något, som de ej kunde er-
känna uti hela verldens åsyn. Vi bafva nu förenat
oss om ett sådant mål, och jag hoppas att himlen
förlänar framgång åt våra bemödanden.
TYSKLAND.
Berlin d. 20 Aug. Junkerparlamentet, så-
som man här kallar en förening af adlige gods-