nu leda Frankrikes öden, och hvilkas autecedenser gjorde hvarje förbund med England omöjligt. Lord Palmerston följde i sitt svar på detta tal samma idcegäng, som der blifvit framstäld, och började således med att vederlägga föregifvandet, att lord Mintos mission icke ledt till några resultater. Han uppgaf att nämnde lord, på en indirekt till brittiska kabinettet gjord inbjudning, begifvit sig till Rom, för att genom sina råd jemna de svårigheter, som yppats emellan påfven och invånarne i Kyrkostaten, en mission som endast knnde lemnas af eni brittiska regeringens förtroende högt stående statsman, hvilken var i stånd att verka äfven utan särskilta kreditiver. emedan brittiska lagarne hittills förbjudit direkta diplomatiska förbållanden till Kyrkostaten. För Turin och Forens hade lorden deremot medtagit bestämda kreditiver, hvilka ackrediterade honom vid dessa hof, i fall sardinska och toscanska regeringen fann lämpligt att begära hans råd i sina angelägenheter. Detta råd skulle gå ut derpå, att rekommendera åt styrelserne en större eftergifvenhet för deras folks önskningar än reformer i statsförfattningen. I Turin och Florens kröntes lord Mintos bemödanden med framgång; likaledes i Rom. Då han befann sig på sistnämnde ställe, hade såväl konungen af Neapeloch Sicilien, som hans i uppror stadda undersåtare på Scillien, anmodat engelska diplomatien att använda sina bona officia till biläggande af de emellan dem uppkomna stridigheter. Lord Minto hade, i följd af en speciell inbjudning från konungen, begifvit sig till Neapel, och hans bemödanden att ordna förhålJanderne var nära att krönas med fullständig framgång, då underrättelsen om revolutionen i Paris åter tillintetgjorde detta hopp. Konungen hade nu icke mera kunnat bevilja sicilianernes fordringar, och desse valde sig en ny monark, i afseende på hvars val England alldeles icke utöfvat någon inverkan på annat sätt, än att det lofvat erkänna Siciliens nye beheskare, så snart han befann sig i verklig besittning af thronen. Att använda Englands inflytande till fredens upprätthållande hade varit enda föremålet för lord Mivtos mission, och detta ändamål ligger äfven endast och allenast till grund för den anglo-fransyska bemedling i öfra Italien, som man nu har för afsigt att företaga. Denna bemedling har icke England af egen vilja eller af närgångenhet företagit, utan på förnyade allvarliga uppmaningar af alla de partier, som direkt eller indirekt äro intresserade i denna angelägenhet. Österrike yttrade redan straxt i början denna önskan och har för ett par dagar sedan förnyat den; på samma sätt hade sardinska regeringen och dätaHienska folket i allmänhet äfven uttalat sig, och slutligen äfven nyligen fransyska regeringen, så att man med skäl skulle kunnat göra brittiska kabinettet förebråe!sen för hårdnackad och dum likgiltighet, om det velat undandraga sig alla dessa uppmaningar. Talaren ville icke närmare inlåta sig i de omständigheter, under hvilka kriget hörjade. Hr dIsraeli syntes tro, att lord Minto förlidet år haft det uppdraget, att afhålla Österrike från ett anfall på Sardinien, men så var icke förhållandet; han hade tvärtom skolat afhålla Sardinien frän ett anfall på Österrike, hvilket denna makt bearade, men hvilket anfall skulle hafva ägt rum under helt andra oms:ändigheter än de, som karakteriserade den sardinska armåeens rörelser. Österrikarne hafva veJat sätta sig i besittning af hela Italien (athe Austrians required possession of the wole of Italy), och österrikiska regeringen hade föregifvit sig befara fiendtliga rörelser från konungens af Sardinien sida. Då hade visserligen brittiska regeringen låtit enträget uppmana konungen, att afstå från dylika afsigter, ifall han hyste dem. Annorlunda stå nu sakerna, sedan fransyska regeringen erhållit trängande uppmaning, att sända de italienska trupperna bjelp. För närvarande står ingenting mera att uträtta genom blott afrådande, och heir dIsraeli, som genom sitt gitiga tal å sin sida gjort allt möjligt, för att reta fransyska folkets animositet, misstager sig högligen, i fall han tror att Frankrikes närvarande ställning gör det omöj:igt för detsamma, att före:aga en väpnad intervention i Italien. Frankrike kan, lika såväl nu som förr, kasta sina legioner in i detta land, om också visserligen icke utan fara att framkalla ett Europeiskt krig. Men så mycket mindra tillkommer det England, att tillbakavisa förbindelsen med Frankrike, sedan denna makt förklarat att den, ehuru enträget uppmanad till intervention i Italien, dock icke vore sionad att bifalla denna begiran, utan ville uppskjuta sitt beslut rörande de åtgärder, som borde vidtaga:, ifall England förklarade sig villigt, att gemensamt med Frankrike erbjuda sin bemedling. Här vore fråga om upprätthållandet af Europas fred, och denna vore enda bevekelsegrunden, hvarföre Frankrikes förslag blifvit antaget; öfver detaljerna huru detta mål skulle uppnås, måste talaren naturligtvis för närvarande jiakttaga tystnad. Efter ett kort försvar för engelska kabinettet i afseende på de åtskilliga kooperationer, England och Frankrike företagit under Ludvig Filips regering, yttrade ministern: Efter de stora händelser, som nyligen skakat samhällsbyggnaden i Frankrike, öfverändakastat den föregående styrelsen der i landet och fört till maxtens utöfning andra män än de, som förut länge innehat densamma, är det oss en glädje att finna, alt, oaktadt dessa händelser och deras resultater, de män, som nu styra den fransyska nationen och jag tror med säkerhet en stor majoritet af den fransyska nationen sjelf, hysa en uppriktig, lojal och upplyst önskan, att Frankrikes politik i detta hänseende må befinna sig i harmoni med detta lands. Så länge England och Frankrike handla gemensamt för verldens fred, skall hvarje bemödande de göra i denna riktning ske för redlVga och aktningsvärda syften. Det är omöjligt, att tvenne sådana folk, som fransmän och engelsmän, skulle förena sig om något, som de ej kunde erkänna uti hela verldens åsyn. Vi bafva nu förenat oss om ett sådant mål, och jag hoppas att himlen förlänar framgång åt våra bemödanden. TYSKLAND. Berlin d. 20 Aug. Junkerparlamentet, såsom man här kallar en förening af adlige gods