emnt trakasserad för en lära, som i andra länder vunnit sig sina första och bästa förfäktare just ef motståndare och ur det öppna motständets alltmer glesnande leder, det kan ej vara angenämt. Det oaktadt, jemte tviflarens förnäma förakt eller hånande grin. skrider dock homeopathien sin väg framåt, serdeles genom den lindring eller hjelp, som den kunnat gifva enskilda sjuka, äfven der den äldra låkareskolans män uppgifvit det sista hoppet. Så vinner den immerfort ny jordmån i alla verld-ns delar, och hvarföre, hindren oaktadt, detta? Jo derföre att den läker mildt och kraftigt (emellanat väl också lika öfverraskande för läkare som för sjuke) — och detta är och blir ju ändå hufvudsaken. Stockholm den 24 Aug. 1848. P. J. Liedbeck.