emnt trakasserad för en lära, som i andra länder
vunnit sig sina första och bästa förfäktare just ef
motståndare och ur det öppna motständets alltmer
glesnande leder, det kan ej vara angenämt. Det
oaktadt, jemte tviflarens förnäma förakt eller hå-
nande grin. skrider dock homeopathien sin väg
framåt, serdeles genom den lindring eller hjelp,
som den kunnat gifva enskilda sjuka, äfven der
den äldra låkareskolans män uppgifvit det sista
hoppet. Så vinner den immerfort ny jordmån i
alla verld-ns delar, och hvarföre, hindren oaktadt,
detta? Jo derföre att den läker mildt och kraftigt
(emellanat väl också lika öfverraskande för läkare
som för sjuke) — och detta är och blir ju ändå
hufvudsaken. Stockholm den 24 Aug. 1848.
P. J. Liedbeck.