vi, för hvilkas skull j bafven sträfvat, äro se-
gervinnarne. Gån nu framåt, visen oss vägen;
här är staten, det verkliga lifvet med dess
brister; tagen alltsammans och omskapen allt
efter edra egna idder. Och till president för
den nyskspade makten satte man Louis Blanc,
den lyckligaste och olyckligaste socialist.
Vi kalla honom den lyckligaste; ty hvad
kan en menniska mer begära än hvad Louis
Blanc vann: att se sin andliga strid vunnen,
sina idger kallade stt krönas och smörjas med
helig olja i konungarnes ställe? Han flyttade
med sina arbetare in i Luxemburg, och de
togo plats såsom rikets pärer i de gyllene sa-
larne. Det var såsom en sinnebild af förverk-
ligandet sf den socialistiska grundsatsen: arbe-
tet bör vara den enda källan till ära och npjut-
ning.
Men vi kalla honom också den olyckligaste,
derför att han iche kunde utföra sitt värf, der-
för att han sjelf måste vara vittne till, hurule-
des byggnadsplanen, som var i hans hufvud,
alltsom den utfördes, formade sig till en bygg-
ning, som ej ville stå.
Onekligen gjorde han större nytta, än vår
tid — för hvilken bans förtjenster skylas af
hans fel — konuner att erkänna. Under re-
volutionens första period, då hvar enskild per-
son vill hastigt bafva sina önskningar upp-
fyllda och det ena egoistiska anspråket reste sig
emot den andra, jemkade han med sin inner-
lighet och sin entusiasm rellan den ifriga
hopen samt lugnade den. Ån ville kabrioletts-,
drosk- och omnibuskuskarne icke köra utan
mycket ökad dagspenning, än fordrade arhe-
tarne på en fabrik kortare arbetstid och högre
betalnipg, ja en gång vögrade till och med
bagargesällerna att arbeta, och Paris skulle
dagen. derefter icke hafva haft bröd — bröd
skulle hafva saknats midt under revolutionen
och följden deraf kanhända blifvit kommuni-
sternas seger, åtminstone för en kort tid —
men Louis Blanc höll tal, bemedlade, tillväga-
bragte föslikning; och från och med honom
liksionades verksamhet härrör förmodligen det
af en arbetare gifna svaret, som troligen skal
blifva förvaradt i bistoren : säg republiken att
vi hafva ännu tre månaders elände till dess
tjenst.n s
Så länge gick det bra med den S:t Simoni-
stiska kärleken och försonligbeten, och Louis
Blanc var på sin plats; men sedan kom affä-
ren med nationalverkstäderna, dem han skulle
ordna. Den socialistiska fallenheten för att
koncentrera allt bos staten och undertrycka
kapitalet hos den enskilde, blef naturligtvis
grundsatsen för dem: staten skulle drilva in-
dustrien för sin räkning, arbetarne erbålla viss
arbetslön och staten mottega produkten.
Att deona kovkurrens måste tillintetgöra
den enskilda industriev, ansåg Louis Bisne
för en fördel, emedan staten derigenom skulle
komma att omfatta hela den industriella fa-
miljenn, men hvad lön skulle arbetarne få?
Enligt socialismens lära är förmågan olika hos
menniskorna, och arbetslönen bör rätta sig elf-
ter förmågan. Men skulle då staten göra skill-
pad mellan sina barn och gifva den ene minp-
dre att äta, derföre att han vore svagare eller
trögare än den andra?
Det är visserligen sannt att man måhända
kan bringa industrien och organisationen till
en sådan punkt, att den som får minsta lönen
ändock har tillräckligt; men, ssaken skulle
skyndsamt ordnas — under revolutionstider,
under stagnationtn i krediten och arbetet och
ander inflytelsen af den nyss utropade jemn-
likheten för alla fransmän. Louis Blanc be-
stämde sig för att alla skulle bafva hka stor
betalning och kom deigenom rakt in i kom-
munismen. När öfverläggningarne om planen
böllos i Luxemburg, frågade cen febrikant: hvart
tager den enskildas frihet vägen, när staten
öfvertager hela industrien, och bvad båg skall
drifva arbetet när alla betalas lika? På det
första svarade Louis Blanc, alt den enskildes
frihet måste inskränkas när den användes till
den förstörande konkurrensen; och mot den
andra frågan framkom han med den vackra
frasen: hved drifver soldaten fram i krig?
Ärsn! Den skall också inspirera den raske
arbeteren; den flitige skall nämnas med tbe-
römmelse, den late med förakt. — Likscm dei
stilla, hvardagliga lifvet i verkstaden kunde
jemnföras med menniskans hondlingssätt i ett
entusiasmerande fältslag !
Men varseblef svart följderna. Alla lata och
slöa menniskor strömmade till nationslverkstä-
derna och fingo sin degspenning, och sociali-
sten, hvars grundsats var, att arbetet är källan
till beder ech bjutning, måste åse huru slö-
heten åtminstone blef en källa till åtrjutandet
af 413 fr. om dagen.
Om Lovis Blanc förlorade koncepterna, om
jan barmsen och misslynt önskade störta hela
Idet bestående förhållandet, för att kunna från
grunden omskapa hela samhället, och derför
slöt sig till kommunisterna, eller on? blott den
ofvan antydda kommunistiska rigtningen har
väckt en sådan misstanka, är, liksom förhål-
landet med Blanqui, svårt att på afstånd af-
göra. Nog af, Blanc blef invecklad i kom-
Munisternas sak Jen 45 Maj och undgick
blott med en ytterst ringa majoritet i national-
församlingen att blifva ställd under tilltal. .För-
samlingen annullerade hans reglemente för verk-
städerna och stadgade till en början, att arbe-
Itarne i stället för dagspenning, skulle få be-
Italning per styck! Detta är väl on återgång
Itill det rena socialistiska systemet, evligt bvil-
Iket förmågan lönås efter Hvad den åstadkoms
mer; men man hade selt sjelfva. nationalverk-
städerhas brister, huru de stodo ; ssd med