vi, för hvilkas skull j bafven sträfvat, äro segervinnarne. Gån nu framåt, visen oss vägen; här är staten, det verkliga lifvet med dess brister; tagen alltsammans och omskapen allt efter edra egna idder. Och till president för den nyskspade makten satte man Louis Blanc, den lyckligaste och olyckligaste socialist. Vi kalla honom den lyckligaste; ty hvad kan en menniska mer begära än hvad Louis Blanc vann: att se sin andliga strid vunnen, sina idger kallade stt krönas och smörjas med helig olja i konungarnes ställe? Han flyttade med sina arbetare in i Luxemburg, och de togo plats såsom rikets pärer i de gyllene salarne. Det var såsom en sinnebild af förverkligandet sf den socialistiska grundsatsen: arbetet bör vara den enda källan till ära och npjutning. Men vi kalla honom också den olyckligaste, derför att han iche kunde utföra sitt värf, derför att han sjelf måste vara vittne till, huruledes byggnadsplanen, som var i hans hufvud, alltsom den utfördes, formade sig till en byggning, som ej ville stå. Onekligen gjorde han större nytta, än vår tid — för hvilken bans förtjenster skylas af hans fel — konuner att erkänna. Under revolutionens första period, då hvar enskild person vill hastigt bafva sina önskningar uppfyllda och det ena egoistiska anspråket reste sig emot den andra, jemkade han med sin innerlighet och sin entusiasm rellan den ifriga hopen samt lugnade den. Ån ville kabrioletts-, droskoch omnibuskuskarne icke köra utan mycket ökad dagspenning, än fordrade arhetarne på en fabrik kortare arbetstid och högre betalnipg, ja en gång vögrade till och med bagargesällerna att arbeta, och Paris skulle dagen. derefter icke hafva haft bröd — bröd skulle hafva saknats midt under revolutionen och följden deraf kanhända blifvit kommunisternas seger, åtminstone för en kort tid — men Louis Blanc höll tal, bemedlade, tillvägabragte föslikning; och från och med honom liksionades verksamhet härrör förmodligen det af en arbetare gifna svaret, som troligen skal blifva förvaradt i bistoren : säg republiken att vi hafva ännu tre månaders elände till dess tjenst.n s Så länge gick det bra med den S:t Simonistiska kärleken och försonligbeten, och Louis Blanc var på sin plats; men sedan kom affären med nationalverkstäderna, dem han skulle ordna. Den socialistiska fallenheten för att koncentrera allt bos staten och undertrycka kapitalet hos den enskilde, blef naturligtvis grundsatsen för dem: staten skulle drilva industrien för sin räkning, arbetarne erbålla viss arbetslön och staten mottega produkten. Att deona kovkurrens måste tillintetgöra den enskilda industriev, ansåg Louis Bisne för en fördel, emedan staten derigenom skulle komma att omfatta hela den industriella familjenn, men hvad lön skulle arbetarne få? Enligt socialismens lära är förmågan olika hos menniskorna, och arbetslönen bör rätta sig elfter förmågan. Men skulle då staten göra skillpad mellan sina barn och gifva den ene minpdre att äta, derföre att han vore svagare eller trögare än den andra? Det är visserligen sannt att man måhända kan bringa industrien och organisationen till en sådan punkt, att den som får minsta lönen ändock har tillräckligt; men, ssaken skulle skyndsamt ordnas — under revolutionstider, under stagnationtn i krediten och arbetet och ander inflytelsen af den nyss utropade jemnlikheten för alla fransmän. Louis Blanc bestämde sig för att alla skulle bafva hka stor betalning och kom deigenom rakt in i kommunismen. När öfverläggningarne om planen böllos i Luxemburg, frågade cen febrikant: hvart tager den enskildas frihet vägen, när staten öfvertager hela industrien, och bvad båg skall drifva arbetet när alla betalas lika? På det första svarade Louis Blanc, alt den enskildes frihet måste inskränkas när den användes till den förstörande konkurrensen; och mot den andra frågan framkom han med den vackra frasen: hved drifver soldaten fram i krig? Ärsn! Den skall också inspirera den raske arbeteren; den flitige skall nämnas med tberömmelse, den late med förakt. — Likscm dei stilla, hvardagliga lifvet i verkstaden kunde jemnföras med menniskans hondlingssätt i ett entusiasmerande fältslag ! Men varseblef svart följderna. Alla lata och slöa menniskor strömmade till nationslverkstäderna och fingo sin degspenning, och socialisten, hvars grundsats var, att arbetet är källan till beder ech bjutning, måste åse huru slöheten åtminstone blef en källa till åtrjutandet af 413 fr. om dagen. Om Lovis Blanc förlorade koncepterna, om jan barmsen och misslynt önskade störta hela Idet bestående förhållandet, för att kunna från grunden omskapa hela samhället, och derför slöt sig till kommunisterna, eller on? blott den ofvan antydda kommunistiska rigtningen har väckt en sådan misstanka, är, liksom förhållandet med Blanqui, svårt att på afstånd afgöra. Nog af, Blanc blef invecklad i komMunisternas sak Jen 45 Maj och undgick blott med en ytterst ringa majoritet i nationalförsamlingen att blifva ställd under tilltal. .Församlingen annullerade hans reglemente för verkstäderna och stadgade till en början, att arbeItarne i stället för dagspenning, skulle få beItalning per styck! Detta är väl on återgång Itill det rena socialistiska systemet, evligt bvilIket förmågan lönås efter Hvad den åstadkoms mer; men man hade selt sjelfva. nationalverkstäderhas brister, huru de stodo ; ssd med