BLANDADE ÄMNEN:
AMOR,
STATY AF MOLIN,
exponerad i de Fria konsternas Akademi.
Håll handen för ditt öga, låt mig leda
Dig io i detta rum — så — ställ dig här!
En gudasyn jag dig nu vill bereda,
Tog skyndsamt handen bort; — hvad ser du der?
I marmorn formad, sakta Amor smyger
Så tyst och leende — nej, stadna qvar!
Vi vilja se när härifrån ban flyger,
Han är så skälmsk, hvem vet hvart sea han far?
Det syns, han blott ambrosia fått njuta,
Hur skulle annars hvarje dels kontur
Eo sådan verld af skönhet innesluta,
Och idel kärlek andas så derur?
Hans genomskinligt klara former röja
Ett väsende ifrån en högre sfer,
Som dock så gerna bär bland oss vill dröja,
Att finna nöjen dem han saknar der.
Det synes på hans mine, att allaredan
Ett utvaldt föremål han spanat har;
Hur ljufva Cyprisblicken småler, medan
Han pilen obemärkt ur kogret drar!
Små gropar täckt hans kinder tyckas smeka,
Och gracers löjen på hans läppar leka.
Hans mjuka, lena hår, hur lockigt, rikt,
I tvenno ringlar der tillbakavikt?
Ej någon dödlig kan dens makt förneka,
Hvars hela väsen som ett blomdoft käns,
Och hvilkers välde skådar ingen gräns.
Du, gudabarn, som blott kan kärlek tända,
Men sjelf ej ännu kärlek känna lärt,
En gång ock dig ska tvenne ögon blända —
Dig akta, Amor! Det är fara värdt:
Den eld, som du hos andra väckt och närt,
Skall dubbelt häftig mot dig sjelf sig vända:
Hved minst man tror, kan ofta lätt nog hända.
Och du, o flicka! som så hänryckt drömmer
Om lycklig framtids rosenljufva dar,
Snart i ditt hjerta sig gud Amor gömmer :
på dig beror att hålla honom qvar!
När så On gång intill ditt bröst du trycker
En jollrande, en älsklig amorin,
Jag håller Vad, ditt vackra barn du tycker
Bra mycket likna Amor af Molin.
J. L, H—r.
RNE