detta, och han påtagiigen haft någon annan afsigt med sitt uppträdande, än att lugna sinnera, då han emellan läkaresällskapets och doktor Liedbecks föreskrifter uppdukat en parallel, som svårligen kan hafva någon annen verkan än att oroa allmänheten och göra den misstrogen mot hvarje medicinsk åtgärd, så torde man gå både den frågandes och allmänhetens önskan till mötes, om man söker närmare belysa frågan och, om möjligt, att ställa kyrkan midt i byn. Hade det för vetenskapens skull varit den frågande mera kärt, att häfva motsägelserna eller att åtminstone förklara de olika åsigterna, än att framställa dem i skärande motsatser, för att göra sannolikt, att endera måste såsom falsk falla, så hade ban blott behöft anmärka, att homeopathien, en egen sekterisk lära i medicinen, för hvilken doktor L. ensam är representant i Sverige, står strid med ull annan äldre och nyare medicinsk vetenskap och erfarenhet. Men då hade ingen skandal med god min kunnat föras till torgs. Imedlertid, om grundsatserna ide olika lärorna motsäga hvarandra, så mäste ock deras praktiska tillämpningar vara olika hvarandra — Detta är för en hvar så begripligt, att hvarje jemförelse: i detalj, liksom den frågandes hela tillgörande, varit öfverflödigt. Det hade varit nog, om han såsom en varning för allmänheten, med allmänna termer fästat uppmärksamheten på tillvaron af homeopathiens stridighet mot all annan medicin. Vi skola med ett analogt exempel ytterligare belysa saken. Vi hylla i Sverige allmänneligen den evangeliskt-lutherska läran; men hos oss uppstår en Erik Jansson, som säger sig vara mer än Christus. Genast finnas klentrogna färdiga ati fråga: Hvilken skola vi tro, Christus eller Erik Jansson ? Dessa och dylika frågor oaktadt tror mängden på vår Herre Christus, men äfven några på Erik Jansson; hvar och en till följd af sin innerligaste öfvertygelse. Att vilja förlikna den äldre medicinen med den evangeliska läran eller doktor L. med Erik Jansson, är dock här lika litet afsigten; blott såsom upplysande förhållander i allmänhet duger jemförelsen. — Men månne stridiga åsigter försvaga tron? tvärtom. Erik Jansaren trodde visst icke så fast på sin bondprofet, om denne ej predikade en afvikande lära. Icke heller kunna vi, som reden tillegnat oss en annan religionskunskap, af Erik Janssons predikande störas i vår tro, utan befästas fastmera deri genom jemförelsen af vår och Erik Janssons lära. På samma sätt skola olikheterna i de medicinska lörorpa, läkaresällskapets och doktor L:s, blott bidraga att närmare sluta de respektive anhängare, hvar och en till sin tro. — Men kanske statskyrkan ensam visar vägen till himlen, sekterismen ensam till helvetet, eller tvärtom? Visserligen icke. På båda vägarne kan man säkerligen komma: till samma önskade mål, om tron är lefvande, förståndet upplyst och viljan god. Så ock i medicinen. Verlden har nu stått åtminstone ett par tusen år, och en mängd skiljaktiga åsigter hafva i medicinen, såsom i alla andra vetenskaper, aflöst hvarandra. Men ehuru olika, ja motsatta dessa än må hafva varit, så har man dock i alla tider förstått, att med dess ledning bota sjukdomar. Derföre är ej otroligt, att äfven doktor L. med sin homeopathi skall bota sjukdomar ; men icke måtte läkaresällskapets medicin derigenom äfventyra det ringaste af sitt häfdvunna rykte och anseende, liksom intet af dess effektiva hbjelpmedel derigenom kän förskingras. Fördenskull kan och bör den, som, ledd af insigt i medicinska ämnen, eller af en lycklig erfarenhet om medicinens verksamhet, eller jemväl af personlig tillgifvenhet för en läkare, fattat förtroende för en föreskrift, den må nu heta allopatisk eller homeopatisk, följa densamma, om än den skulle stå i strid med en: eller hundrade olika meningar; den åter, som saknar ett sådant förtroende, måste öfverlemna sig godtyckligt, om han ej finner sig bättre vid att icke följa någons råd. Detta allmänna torde vara nog för den, som har förmåga att sjelf inse de häraf nödiga följderna. För dem, som äro svage i tron, så svage, att de efterlysa den i tidningarne, skola ett par exempel anföras, för att visa, huruledes erfarenheten intygar att man genom olika, stundom motsatta medel i medicinen verkligen kommer till samma resultat, helsans återställande. Man lider, t. ex. såsom just för det närvarande är temligen vanligt, af buller och oro i magen med eller utan äckel, knip eller diarrhbe. Gå till doktor A.; han:ordinerar kräkpulver och det hjelper; gå till doktor B.; han föreskrifver ricinolja eller rhabarber: det hjelper; gå till doktor C.; ban tillstyrker malörtsdroppar: det hjelper; fråga dalkarlen huru han bhjelpt sig från dylikt ondt; ban skall svara: med peppar eller krut och bränvin; gör madam x. samma fråga; hon skall svara: med blåbär; fråga hennes nåd: hon har botat sig sjelf med tödt vin och muskott, och sin lilla älskling med en smörduk, 0. s. Vv. Du hör och ser ru sjelf, du har i många år sjelf sett och hört, att dessa och många andra blifvit hjelpta med dessa olika medel; men du behöfyvyer ändå blott höra omtales, att doktor L. botat någon genom luktning på några strökorn fosforicum, och du är genast färdig fråga: hvilken skall man tro? Men alla åberopa sin egen erfarenhet; alla måtte väl således obestridligen tillkomma lika rätt att blifva trodda. En dalkarl eller en smed ha magen på .samma ställe som en homeopat; de döma lika säkert. om.dess helsotillstånd, och äro i den punkten. fullt ut lika. trovärdiga. Rådfråga brr läkare om bot för rheumatism. En tillstyrker dig åderlåtning eller koppning, en spansk fluga eller gnidning med linimenter, en mercur, en varm, en annan kall brunsdrickning, varma bad eller behandling med kallt vatten, en ändteligen att slicka korken till en kamferzdroppsflaska. Hvilken skall man tro? Naturligtvis den som botar. Men nu framlägga alla, hvar och en för sig, fakta, som bevisa att deras respektive medel botat mänga rheumatiskt sjuke. Hvarföre kunna de ej få ha rätt allesammans? Visst är, att, änskönt hvar och ett af dessa medel icke är ett osvikligt specificum mot rheumatism; det likväl redan otaliga gånger botat denna sjukdom. Pet måtte väl då också få antagas fromgent kunna bota! Något ofelbart, i all bändelse osvikligt medel, erbjuder ingen läkekonst; de-på är således icke värdt att göra räkning. Förständet att använda medelen rätt är det som gör läkaren. Det är knuten af hemligheten. — Nu skul!e man väl bland denna rad af läkemedel, som lätt kunnat förlängas till några ljog, kunna uppgöra flera motsägelser; men antingen äro dessa blott mera skenbara än verkliga, t. ex. den mellan begagpande af varma bad och vattendoktorernas bes:rykningsbod med kallt vatten med derpå följande kroppsrörelse eller ippackning: eller: ock äro de motsägande behandlingssätten bekräftade af en rik erfarenhet, och låta sig söledes icke bortresonneras; hvilket bör lända till mer tröst, ju mängfaldigare medlen äro, emedan det blott bevisar, att naturen gifver tusende utvägar att hjelpa vid banden, der en ensidig och trånghuafvad theöri knannt tarda f.n? utfnna en enda