detta, och han påtagiigen haft någon annan afsigt
med sitt uppträdande, än att lugna sinnera, då
han emellan läkaresällskapets och doktor Liedbecks
föreskrifter uppdukat en parallel, som svårligen kan
hafva någon annen verkan än att oroa allmänhe-
ten och göra den misstrogen mot hvarje medicinsk
åtgärd, så torde man gå både den frågandes och
allmänhetens önskan till mötes, om man söker när-
mare belysa frågan och, om möjligt, att ställa kyr-
kan midt i byn.
Hade det för vetenskapens skull varit den frå-
gande mera kärt, att häfva motsägelserna eller att
åtminstone förklara de olika åsigterna, än att fram-
ställa dem i skärande motsatser, för att göra sanno-
likt, att endera måste såsom falsk falla, så hade
ban blott behöft anmärka, att homeopathien, en
egen sekterisk lära i medicinen, för hvilken doktor
L. ensam är representant i Sverige, står strid
med ull annan äldre och nyare medicinsk veten-
skap och erfarenhet.
Men då hade ingen skandal med god min kun-
nat föras till torgs.
Imedlertid, om grundsatserna i- de olika lärorna
motsäga hvarandra, så mäste ock deras praktiska
tillämpningar vara olika hvarandra — Detta är för
en hvar så begripligt, att hvarje jemförelse: i de-
talj, liksom den frågandes hela tillgörande, varit
öfverflödigt. Det hade varit nog, om han såsom
en varning för allmänheten, med allmänna termer
fästat uppmärksamheten på tillvaron af homeopa-
thiens stridighet mot all annan medicin.
Vi skola med ett analogt exempel ytterligare be-
lysa saken. Vi hylla i Sverige allmänneligen den
evangeliskt-lutherska läran; men hos oss uppstår
en Erik Jansson, som säger sig vara mer än Chri-
stus. Genast finnas klentrogna färdiga ati fråga:
Hvilken skola vi tro, Christus eller Erik Jansson ?
Dessa och dylika frågor oaktadt tror mängden på
vår Herre Christus, men äfven några på Erik Jans-
son; hvar och en till följd af sin innerligaste öf-
vertygelse. Att vilja förlikna den äldre medicinen
med den evangeliska läran eller doktor L. med Erik
Jansson, är dock här lika litet afsigten; blott så-
som upplysande förhållander i allmänhet duger
jemförelsen. — Men månne stridiga åsigter för-
svaga tron? tvärtom. Erik Jansaren trodde visst
icke så fast på sin bondprofet, om denne ej pre-
dikade en afvikande lära. Icke heller kunna vi,
som reden tillegnat oss en annan religionskunskap,
af Erik Janssons predikande störas i vår tro, utan
befästas fastmera deri genom jemförelsen af vår
och Erik Janssons lära. På samma sätt skola olik-
heterna i de medicinska lörorpa, läkaresällskapets
och doktor L:s, blott bidraga att närmare sluta de
respektive anhängare, hvar och en till sin tro. —
Men kanske statskyrkan ensam visar vägen till
himlen, sekterismen ensam till helvetet, eller tvärt-
om? Visserligen icke. På båda vägarne kan man
säkerligen komma: till samma önskade mål, om tron
är lefvande, förståndet upplyst och viljan god.
Så ock i medicinen. Verlden har nu stått åt-
minstone ett par tusen år, och en mängd skiljak-
tiga åsigter hafva i medicinen, såsom i alla andra
vetenskaper, aflöst hvarandra. Men ehuru olika,
ja motsatta dessa än må hafva varit, så har man
dock i alla tider förstått, att med dess ledning
bota sjukdomar. Derföre är ej otroligt, att äfven
doktor L. med sin homeopathi skall bota sjukdo-
mar ; men icke måtte läkaresällskapets medicin der-
igenom äfventyra det ringaste af sitt häfdvunna
rykte och anseende, liksom intet af dess effektiva
hbjelpmedel derigenom kän förskingras.
Fördenskull kan och bör den, som, ledd af in-
sigt i medicinska ämnen, eller af en lycklig erfa-
renhet om medicinens verksamhet, eller jemväl af
personlig tillgifvenhet för en läkare, fattat förtro-
ende för en föreskrift, den må nu heta allopatisk
eller homeopatisk, följa densamma, om än den
skulle stå i strid med en: eller hundrade olika me-
ningar; den åter, som saknar ett sådant förtroende,
måste öfverlemna sig godtyckligt, om han ej finner
sig bättre vid att icke följa någons råd.
Detta allmänna torde vara nog för den, som
har förmåga att sjelf inse de häraf nödiga följder-
na. För dem, som äro svage i tron, så svage, att
de efterlysa den i tidningarne, skola ett par exem-
pel anföras, för att visa, huruledes erfarenheten in-
tygar att man genom olika, stundom motsatta me-
del i medicinen verkligen kommer till samma re-
sultat, helsans återställande.
Man lider, t. ex. såsom just för det närvarande
är temligen vanligt, af buller och oro i magen
med eller utan äckel, knip eller diarrhbe. Gå till
doktor A.; han:ordinerar kräkpulver och det hjel-
per; gå till doktor B.; han föreskrifver ricinolja
eller rhabarber: det hjelper; gå till doktor C.; ban
tillstyrker malörtsdroppar: det hjelper; fråga dal-
karlen huru han bhjelpt sig från dylikt ondt; ban
skall svara: med peppar eller krut och bränvin;
gör madam x. samma fråga; hon skall svara: med
blåbär; fråga hennes nåd: hon har botat sig sjelf
med tödt vin och muskott, och sin lilla älskling
med en smörduk, 0. s. Vv. Du hör och ser ru
sjelf, du har i många år sjelf sett och hört,
att dessa och många andra blifvit hjelpta med
dessa olika medel; men du behöfyvyer ändå blott
höra omtales, att doktor L. botat någon genom
luktning på några strökorn fosforicum, och du är
genast färdig fråga: hvilken skall man tro?
Men alla åberopa sin egen erfarenhet; alla måtte
väl således obestridligen tillkomma lika rätt att
blifva trodda. En dalkarl eller en smed ha magen
på .samma ställe som en homeopat; de döma lika
säkert. om.dess helsotillstånd, och äro i den punk-
ten. fullt ut lika. trovärdiga.
Rådfråga brr läkare om bot för rheumatism. En
tillstyrker dig åderlåtning eller koppning, en spansk
fluga eller gnidning med linimenter, en mercur, en
varm, en annan kall brunsdrickning, varma bad
eller behandling med kallt vatten, en ändteligen
att slicka korken till en kamferzdroppsflaska. Hvil-
ken skall man tro? Naturligtvis den som botar.
Men nu framlägga alla, hvar och en för sig, fakta,
som bevisa att deras respektive medel botat mänga
rheumatiskt sjuke. Hvarföre kunna de ej få ha
rätt allesammans? Visst är, att, änskönt hvar och
ett af dessa medel icke är ett osvikligt specificum
mot rheumatism; det likväl redan otaliga gånger
botat denna sjukdom. Pet måtte väl då också
få antagas fromgent kunna bota! Något ofelbart,
i all bändelse osvikligt medel, erbjuder ingen lä-
kekonst; de-på är således icke värdt att göra räk-
ning. Förständet att använda medelen rätt är
det som gör läkaren. Det är knuten af hemlig-
heten. — Nu skul!e man väl bland denna rad af
läkemedel, som lätt kunnat förlängas till några
ljog, kunna uppgöra flera motsägelser; men an-
tingen äro dessa blott mera skenbara än verkliga,
t. ex. den mellan begagpande af varma bad och
vattendoktorernas bes:rykningsbod med kallt vat-
ten med derpå följande kroppsrörelse eller ippack-
ning: eller: ock äro de motsägande behandlings-
sätten bekräftade af en rik erfarenhet, och låta sig
söledes icke bortresonneras; hvilket bör lända till
mer tröst, ju mängfaldigare medlen äro, emedan
det blott bevisar, att naturen gifver tusende utvä-
gar att hjelpa vid banden, der en ensidig och trång-
huafvad theöri knannt tarda f.n? utfnna en enda