originalet aflemnades.
Vi sluta här denna öfversigt af uppträdena den
45 Maj; anledningarne till detta bedröfliga tilltag
visa sig ganska tydligt på hvar sida i vår berättelse.
Den goda saken hade segrat; men lugnet var blott
en vapenhvila, och faktionerna, utan att modfälles,
tänkte blott på en förfärlig hämd. (9 rorta)
KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM
UPPTRADENA DEN 48 OCH 49 MARS.
(Forts. fr. J2 189.)
Uppsyningsmannen Westman: att han under
fönsterinslagniogen hos handlanden Leja sett en
karl, till utseendet fullkomligt lik tilltalade Go-
dhen, ifrigt räcka stenar åt en i hvit skinnpels
klädd bagare, som deltagit i stenkastningen, ehuru
vittnet icke i den förstnämnde personen bestämdt
kunde igenkänna Godhen; att vittnet samma afton
kl. 44 sett Almgren, stående å trappan till apote-
ket Kronan, omgifven af en mängd sämre karlar,
hvilka hållit honom fast vid kläderna och till hvilka
han yttrat: Hvad jag har lofvat, det ska ni få;
låt mig behålla min rock, hvarjemte och då nå-
gra till honom hotande utlåtit sig: du har bjudit
oss på bränvin och punsch, Almgren derå svarat:
här ha ni sedlar, samt derVid utdelat några så-
dana, dervid. folket visat missnöje samt knotande
frågat: bfå vi inte mera för vi hurrat, då Alm-
gren härå genmält: ni ha ingenting att pocka pån,
då folket småningom dresgit sig tillbaka.
Om söndagseftermiddagen kl. 5 hade vittnet sett
en mängd folk, med Widegren och Engström i
spetsen, af hvilka anförare Engström visat sig vild-
sintast och mest öfverlastad, komma från norr förbi
polisvaktkontoret vid polisen, då hela massan på
de förenämndes uppmaningar hurrat och skrikit,
och hade vttnet äfven ibland dem sett tunnbinda-
relärlipgen Meurling, hvilken kastat några stenar
emot vaktkontoret. Längre fram på dagen hade
vittnet, på hr polismästarens befallning, gått till
Herrberts rakstuga, der han i början icke sluppit
in, i anseende dertill, att man skjutit in i rakstu-
gan, men omsider bade Sundstedt derifrån utkom-
mit, och då vittnet dervid fattat uti honom, hade
Sundstedt, likväl utan afsigt, skadat vittnet i handen.
Tilltalade Öbergsson -hade äfven af vittnet, på hr
polismästaren Limnelii befallning, blifvit arreste-
rad, emedan han velat tränga sig igenom den vakt,
som var posterad vid jernbron utanför kungliga
stallet.
Engström och Meurling bestredo riktigheten af
viltnets berättelse.
Uppsyn ngsmannen Hafström: att han lördags-
aftonen kl. 11—412, innan fångarne utsläpptes utur:
rådhushäktet, bört Almgren vid rädhuset ropa, att
arrestanterna skulle ut på H. M. Konungens be-;
fallning; att vittnet om söndagseftermiddagen, på
befallning, i Storkyrkobrinken fasttagit tilltalade
tunnbindarearbetaren Flur, som vid tillfället haft!
en stor jerntenn i handen, med hvilken han slagit
omkring sig, och hade Flur, sedan han blifvit upp-
förd till högvakten, der sårat vittnet i handen med
en knif,
Flur bestred riktigheten häraf, ehuru ban sade
sig vid tillfället varit rusig, och sålunda icke så
noga kunna ihågkomma, hvad han derunder före-
tagit sig.
Bagaren Unge hade ingenting vidare att berätta, j
än att Widegren, som varit i Unges tjenst, om
lördagsaftonen bortgått olofvandes, samt icke åter-
kommit förr än kl. 4 på natten. Söndagsmorgonen.
hade han begärt penningar af sin innestående ar-
betsförtjenst, som ban uppgifvit, att betala tvätter-
skan med, hvarefter han åter aflägsnat sig, utan
att vidare återkomma.
Widergren ansåg sig icke hafva bortgätt olöf-
vandes om lördagen, enär mästaren icke varit hem-
må, och ban sålunda icke hade kunnat förskaffa
sig tillåtelsen. -
Drängen Huliberg hade utanför bandlanden Ö-
bergs egendom ibland folkmassan derstädes igen-
känt tilltalade Widegren, men icke sett konom ka-
sta någon sten emot huset.
Vagnmakaren Wahlström, som på lördagsefter-
middagen bivistat sammanträdet hos notarien Eg-
gertz, instämde till alla delar i den berättelse, som
lärftskramhandlaren Eggestz afgifvit; han hade på
samma tid och ställe blifvit skiljd från Lenholm,
och hade ingenting annat att tillägga, än att Len-
holm vid ankomsten till Brunkebergstorg yttrat:
Det är obebagligt, att icke polisen tager de der,
dervid någon af. dem, hvilka yttrandet gällt, sagt
till sina kamrater: Den der bör ha stryk, ty han
hör ej till folket. Vittnet hade derefter gått hem.
Gesällen Sylvander: att ban väl sett tilltalade
Flur i: Storkyrkobrinken hafva en jernkäpp i hau-
den, men icke att ban på nägot våldsamt sätt be-
gagpat sig af densamma då han arresterades.
Boberg anvmälde, att de öfrige på hans begäran
fökallade vittnena voro åberopade derom, att lär-
lingen Runman skulle sjelf, uti de af honom om-
vittnade fönsterinslagningarne, deltagit; och efter
det derföre lärlingen Runman blifvit: förekallad,
samt förklarat sig icke bafva: något atterinra emot
bemälde vittnens hörande, verkställdes förhöret med
dem, som berättade:
Pigan Carolina Wiberg: att hon, som då tje-
nade å en krog på Grefgatan, derstädes på sön-
dagsmorgonen hört Runmån omtala, att fönster in-
slagits vid Kastenboff, Storkyrkobrinken och Bla-
sieholmen; samt dervid uttryckt sig sålunda: Vi
kastade ut fönstren c. Samma dag på efter-
middagen hade Runrman och lärlingen Sandberg
inkommit på samma ställe, då Runman med sot
svärtat sina ögonbryn och gjort mustacher, samt
förklarat, att han ämnade sig ut på aftonen.
Runman bestred att han begagnat ordet vin.
Lärlingen Widmark: att Runman till honom
yttrat, angående tilldragelserna: Vi voro vid Bla-
sieholmen, Storkyrkobrinken, Drottninggatan, samt.
hos Horn, och vi kastade der sten mot. fönsterru-
torna och hurrade; vittnet bade äfven på det nyss-
nämnda näringsstället sett Runman söta mustacherl:
och ögonbryn, och dervid uppgifvit, att ban skullel!
ut och roa sig. Då vittnet och Rurman en vecka
efter tilldragelserna gått öfver Blasieholmen, hade:
Runman för vittnet utvisat stället, hvarifrån den!
vid fönsterinslagningen begagnade stenen blifvit
hemtad.
På aktors fråga, huruvida Runman för vittnet
omtalat anledningen till fönsterinslagningen, Sva-
rade vittnet nej. t
Runman förklarade i anledning häraf, att om:
han möjligen, hvilket han icke kunde erinra sig,
råkat att för vittnet omtala händelserna olika emot
hvad de förelupit, ansåg han sig likväk icke böraj
inför kämnersrätten vidhålla uppgifter, som voro !
fullkomligt ogrundade. i
Snickaremästaren Hellström, hos hvilken Rön-!i
man konditionerar, förklarade, att då ban ätsport:
Runman, som olofvandes bortgått, huruvida han,
eller Boberg och Sandberg, med hvilka villneti
visste att Runman plägade sällskapa, hade delta-
l
git i stenkastningen, hade Runman härtill svarat
nej, och tillagt, att Boberg varit sä snyggt klädd,
att han icke velat smutsa ned sig. I
Häröfver tillspord, förklarade Rurman, att han