originalet aflemnades. Vi sluta här denna öfversigt af uppträdena den 45 Maj; anledningarne till detta bedröfliga tilltag visa sig ganska tydligt på hvar sida i vår berättelse. Den goda saken hade segrat; men lugnet var blott en vapenhvila, och faktionerna, utan att modfälles, tänkte blott på en förfärlig hämd. (9 rorta) KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRADENA DEN 48 OCH 49 MARS. (Forts. fr. J2 189.) Uppsyningsmannen Westman: att han under fönsterinslagniogen hos handlanden Leja sett en karl, till utseendet fullkomligt lik tilltalade Godhen, ifrigt räcka stenar åt en i hvit skinnpels klädd bagare, som deltagit i stenkastningen, ehuru vittnet icke i den förstnämnde personen bestämdt kunde igenkänna Godhen; att vittnet samma afton kl. 44 sett Almgren, stående å trappan till apoteket Kronan, omgifven af en mängd sämre karlar, hvilka hållit honom fast vid kläderna och till hvilka han yttrat: Hvad jag har lofvat, det ska ni få; låt mig behålla min rock, hvarjemte och då några till honom hotande utlåtit sig: du har bjudit oss på bränvin och punsch, Almgren derå svarat: här ha ni sedlar, samt derVid utdelat några sådana, dervid. folket visat missnöje samt knotande frågat: bfå vi inte mera för vi hurrat, då Almgren härå genmält: ni ha ingenting att pocka pån, då folket småningom dresgit sig tillbaka. Om söndagseftermiddagen kl. 5 hade vittnet sett en mängd folk, med Widegren och Engström i spetsen, af hvilka anförare Engström visat sig vildsintast och mest öfverlastad, komma från norr förbi polisvaktkontoret vid polisen, då hela massan på de förenämndes uppmaningar hurrat och skrikit, och hade vttnet äfven ibland dem sett tunnbindarelärlipgen Meurling, hvilken kastat några stenar emot vaktkontoret. Längre fram på dagen hade vittnet, på hr polismästarens befallning, gått till Herrberts rakstuga, der han i början icke sluppit in, i anseende dertill, att man skjutit in i rakstugan, men omsider bade Sundstedt derifrån utkommit, och då vittnet dervid fattat uti honom, hade Sundstedt, likväl utan afsigt, skadat vittnet i handen. Tilltalade Öbergsson -hade äfven af vittnet, på hr polismästaren Limnelii befallning, blifvit arresterad, emedan han velat tränga sig igenom den vakt, som var posterad vid jernbron utanför kungliga stallet. Engström och Meurling bestredo riktigheten af viltnets berättelse. Uppsyn ngsmannen Hafström: att han lördagsaftonen kl. 11—412, innan fångarne utsläpptes utur: rådhushäktet, bört Almgren vid rädhuset ropa, att arrestanterna skulle ut på H. M. Konungens be-; fallning; att vittnet om söndagseftermiddagen, på befallning, i Storkyrkobrinken fasttagit tilltalade tunnbindarearbetaren Flur, som vid tillfället haft! en stor jerntenn i handen, med hvilken han slagit omkring sig, och hade Flur, sedan han blifvit uppförd till högvakten, der sårat vittnet i handen med en knif, Flur bestred riktigheten häraf, ehuru ban sade sig vid tillfället varit rusig, och sålunda icke så noga kunna ihågkomma, hvad han derunder företagit sig. Bagaren Unge hade ingenting vidare att berätta, j än att Widegren, som varit i Unges tjenst, om lördagsaftonen bortgått olofvandes, samt icke återkommit förr än kl. 4 på natten. Söndagsmorgonen. hade han begärt penningar af sin innestående arbetsförtjenst, som ban uppgifvit, att betala tvätterskan med, hvarefter han åter aflägsnat sig, utan att vidare återkomma. Widergren ansåg sig icke hafva bortgätt olöfvandes om lördagen, enär mästaren icke varit hemmå, och ban sålunda icke hade kunnat förskaffa sig tillåtelsen. Drängen Huliberg hade utanför bandlanden Öbergs egendom ibland folkmassan derstädes igenkänt tilltalade Widegren, men icke sett konom kasta någon sten emot huset. Vagnmakaren Wahlström, som på lördagseftermiddagen bivistat sammanträdet hos notarien Eggertz, instämde till alla delar i den berättelse, som lärftskramhandlaren Eggestz afgifvit; han hade på samma tid och ställe blifvit skiljd från Lenholm, och hade ingenting annat att tillägga, än att Lenholm vid ankomsten till Brunkebergstorg yttrat: Det är obebagligt, att icke polisen tager de der, dervid någon af. dem, hvilka yttrandet gällt, sagt till sina kamrater: Den der bör ha stryk, ty han hör ej till folket. Vittnet hade derefter gått hem. Gesällen Sylvander: att ban väl sett tilltalade Flur i: Storkyrkobrinken hafva en jernkäpp i hauden, men icke att ban på nägot våldsamt sätt begagpat sig af densamma då han arresterades. Boberg anvmälde, att de öfrige på hans begäran fökallade vittnena voro åberopade derom, att lärlingen Runman skulle sjelf, uti de af honom omvittnade fönsterinslagningarne, deltagit; och efter det derföre lärlingen Runman blifvit: förekallad, samt förklarat sig icke bafva: något atterinra emot bemälde vittnens hörande, verkställdes förhöret med dem, som berättade: Pigan Carolina Wiberg: att hon, som då tjenade å en krog på Grefgatan, derstädes på söndagsmorgonen hört Runmån omtala, att fönster inslagits vid Kastenboff, Storkyrkobrinken och Blasieholmen; samt dervid uttryckt sig sålunda: Vi kastade ut fönstren c. Samma dag på eftermiddagen hade Runrman och lärlingen Sandberg inkommit på samma ställe, då Runman med sot svärtat sina ögonbryn och gjort mustacher, samt förklarat, att han ämnade sig ut på aftonen. Runman bestred att han begagnat ordet vin. Lärlingen Widmark: att Runman till honom yttrat, angående tilldragelserna: Vi voro vid Blasieholmen, Storkyrkobrinken, Drottninggatan, samt. hos Horn, och vi kastade der sten mot. fönsterrutorna och hurrade; vittnet bade äfven på det nyssnämnda näringsstället sett Runman söta mustacherl: och ögonbryn, och dervid uppgifvit, att ban skullel! ut och roa sig. Då vittnet och Rurman en vecka efter tilldragelserna gått öfver Blasieholmen, hade: Runman för vittnet utvisat stället, hvarifrån den! vid fönsterinslagningen begagnade stenen blifvit hemtad. På aktors fråga, huruvida Runman för vittnet omtalat anledningen till fönsterinslagningen, Svarade vittnet nej. t Runman förklarade i anledning häraf, att om: han möjligen, hvilket han icke kunde erinra sig, råkat att för vittnet omtala händelserna olika emot hvad de förelupit, ansåg han sig likväk icke böraj inför kämnersrätten vidhålla uppgifter, som voro ! fullkomligt ogrundade. i Snickaremästaren Hellström, hos hvilken Rön-!i man konditionerar, förklarade, att då ban ätsport: Runman, som olofvandes bortgått, huruvida han, eller Boberg och Sandberg, med hvilka villneti visste att Runman plägade sällskapa, hade deltal git i stenkastningen, hade Runman härtill svarat nej, och tillagt, att Boberg varit sä snyggt klädd, att han icke velat smutsa ned sig. I Häröfver tillspord, förklarade Rurman, att han