HSICICIT UL LYVUIS DIdDL YVIV MCU I UCHIIIRUCLCUN.
Ett annat vittne intygar att mr Caussidiere -vid
ett samtal den 2 Maj med en embetsman i Palais
de Justice, gaf honom den sällsamma förklaringen:
Den 44 Maj bör jag kasta ut nationalförsamlingen
genom fönstren. (Sorl från spridda håll, blandadt
med :kratt). (Forts.) ,
KA MNERSRATTENS UNDERSÖKNING OM
UPPTRADENA DEN 43 OCH 49 MARS.
(Forts. fr. JM 488.)
Uppsyningsmannen Söderlund: att han lördags-
aftonen hört Lenholm i Storkyrkobrinken ropa till
folket: Hurra gossar, gå på bara!, samt att han
en stund derefter sett Almgren, på samma gång
som grosshandlaren Godenius, komma ned till vak-
ten vid rädhuset, hia:est Godenius, med åbero-
pande af öfverståthållarens befallning, yrkat fån-
garnes lösgifvande, samt att Almgren, under det
han klappat med bänderna, ropat till det honom
omgifvande folket : kom gossar, vi ska ba ut dem.n
Almgren och Lenholm förnekade riktigheten af
vittnets berättelse; Almgren under yttrande: det
var verkligen en person, som beredt fångarnes ut-
släppande, men han har gifvit 300 rdr bko, och
det var inte jag; hvilket uttryck Almgren ville
sålunda förklara, att en person, som utlofvat 500
rdr bko för upptäckandet af anstiftarne till orolig-
heterna, varit den, som utverkat sig fångarnes fri-
gifvande, men icke Almgren, som icke ens kom-
mit till rådhuset förr än efter det fångarne redan
blifvit utsläppta.
Uppsyningsmannen Wahlgren hade ingenting an-
nat att upplysa, än att han bland en af de oroliga
folshoparne sett tilltalade förre handlanden Godhen,
som då icke deltagit i något våld.
Kryddkrambandlaren Almlöf, hos hvilken hr Alm-
gren är boende, kunde icke lemna några upplys-
ningar hvad tider Almgren under lördagen och
söndagen gått bort eller kommit hem. Kl. 40 på
aftonen hade vittnet stängt både bod och port,
och sedermera icke hört den sednare hvarken öpp-
nas eller tillslutas. Om söndagen hade vittnet va-
rit borta, men vid sin hemkomst fått veta, att
Almgren sökt vittnet på e. m.
Uppsyningsmannen Hjort upplyste, att han och
gevaldigern Hellström, lördagsaftonen kl. 9 mött
Schoriz på Stadssmedjegatan, hvilken, så snart han
bemärkt dem, ropat: Här är polis; den ska vi slå
ibjäll För att undvika uppfyllandet af denna ho-
telse hade vittnet tagit flykten nedåt Urvädersgränd,
men blifvit fasttagen af Schortz och flere honom
åtföljande personer, af hvilka någon med en sten
tildelat vittnet ett slag i bufvudet så att mössan
falit af, med hvars förlust vittnet likväl lyckades
att, genom häftigt springande utför gränden, und-
kon ma.
Omkring kl. 41 på aftonen hade vittnet sett till-
talade Öbergsson, såväl vid Kastenbof, som på Gu-
staf Adolfs torg, skrika och föra oljud, dock utan
att på annat sätt förgå sig.
Söndagseftermiddagen, då villnet till Herrberts
rakstuga transporterat 3:ne sårade, hvilka han på-
träffat i Urvädersgränd, hade han der funnit por-
tarne stängda samt hört de innevarande neka att
öppna, emedan skott blifvit sbjutne ditin, hvarföre
vittnet begifvit sig till vaktbefälhafvaren för att er-
hålla militärbiträde till rakstugans skydd, och hade
vittnet vid sin återkomst till rakstugan funnit skräd-
deriarbetaren Sundstedt derstädes, hvilken vittnet
ansåg hafva uppfört sig våldsamt, då han nekat
att uppgifva sitt namn.
Öbergsson och Schortz bestredo helt och hållet
sannfärdigheten af vittnets berättelse, hvarjemte
Schortz bad att till vittnet få framställa den frågan,
huruvida icke vittnet vid Schortz häktande sjelf
medgifvit, att vittnet och Schortz å Stadsmedjega-
tan i största vänlighet samtalat med hvarandra.
Härpå svarade vittnet, att som han förut känt
Sehortz vilda lynne, hade ban föreslagit Hellström
att närma sig Schortz med en vänlig begäran att
erhålla en pris snus; dock hade, så snart vittnet
väl hunnit fram till Schortz, denne då fällt den
nyssnämnda hotelsen.
Schortz fästade rättens uppmärksamhet på stri-
Idigheten i Hellströms berättelse, som påstått att
Schortz vid omnämnda tillfälle kommit springande
uppför Storkyrkobrinken, och Hjo:ts, som pästått
att han mött Schortz på Stadssmedjegatan, hvilket
låter mycket osannolikt, då de påstått sig vara i
hvarandras sällskap. -
Konstförvandten Lindström: aw ban em iör-
dagsaftonen, då H. M. Konungen ridit ut till
folket, sett Almgren utanför slottet gå fram
till Konungen och till honom, efter hvad vittnet
trott sig höra, framställt anhållan om fångarnes
lösgifvande; att vittnet vid rådhushäktet varseblif-
vit Boberg, som stått helt nära vittnet, och hört
honom högt ropa: Medborgare! lefve fribeten!
Att vittnet kl. 42—4 ifrån trappan till apotbeket
Kronan hört Almgren tilltala folket samt yttra, att
det borde gå hem.
Boberg likasom Almgren bestredo till alla delar
vittnesmålet. Almgren erinrade, att detsamma vore
så mycket mera oriktigt, som Almgren om aftonen
Jicke ens sett Konungen, än mindre talat vid ho-
nom; hvarföre Almgren styrktes i den förmo-
dan, att något misstag på person äfven här måtte
ega rum.
Viltnet svarade i anledning häraf, att det så
mycket säkrare igenkänt Almgren och kunnat iakt-
Itaga hans förehafvanden, som vitlnet emellan sig
loch Almgren endast baft Konungens häst, och till
loch med observerat, att Almgren under samtalet
klappat Konungen på benet. (Forts.)