Uppsyningsmannen Frid, att han om lördagsefter-
middagen före kl. 8 sett, att Lenholm å Brunke-
bergstorg kommit i spetsen för en mängd folk till
hvilka han ropat: Hurra nu, gossar; raskt åt Stor-
kyrkobrinken, hyarefier alla tågat åt staden till; att
Frid, som då följt efter, och omkring kl. 8 anländt till
brinken, derstädes något högre upp i brinken än
hr von Hartinansdorff är boende hört en röst yttra:
haf aktving för herrskapet Smerling, som bor i
andra våningen: men gå på för örigt
Då vittnet, för att söka upptäcka hvem talaren
vore, npärmat sig den folkbop, till hvilken talet
varit ställdt, hade en person, som vittnet igenkänt
uti bokhållaren Almgren, yttrat till folket: haf
aktning för herrskapet Smerling, som bor i andra
väningen, och tyckte vittnet att Almgrens röst
dervid haft likbet med den stämma, som uttalat
föregående uppmaningen, utan att vittnet kunde
bestämdt säga om det varit densamma; att sedan
stenkastningen en stund fortgått och några derefter
med en dörr eller iucka försökt att spränga porten
till nämnde hus, hade vittnet skyndat dit och sökt
hindra deras förehafvande, dervid vittnet bland välds-
verkarne igenkänt tilltalade Schortz, men icke kun-
nat göra några vidare iakttagelser, emedan vittnet
genast blifvit kullkastad på gatan och slagen, intill
dess vittnet, genom uppgiften att vittnet vore gross-
h
handlaren Smerlings betjent, derigenom lyckats undgå
vidare misshandling.
Lenholm förkla ade i anledning häraf, att Frids
uppgift, rörande det yttrande Lenholm skulle hafva
fällt å Brunkebergstorg, vore fullkomligt sannings-
löst; hvarjemte, på Almgrens till vittnet framställda
fråga, huruvida det sett Almgren vara den, som
vid det sednare omvittnade tillfället talat, blifvit
med ett bestämdt ja besvarad, Almgren jemväl be-
stred vittnesmålet i hvad det honom rörde.
Uppsyningsmannen Lindal, att han, som noga
känner bankobokhållaren Almgren, om lördagsafto-
nen omkring kl. 40 hört, att Almgren till en folk-
samåling, som hurrat och fört o!jud yttrat: Hyem
är det ni burrar för? Ar det för Hartmahnsdorff,
så hurra utaf tusan djeflar! hvarj mte vittnet,
som i öfrigt icke hade sig något bekant angående
oroligheterna, endast ville tillägga, att han om sön-
Nn —J OO - fa CE
dagsmorgonen kl. 6 vid Funkens gränd mött en
person, som varit klädd alldeles lika med Alm-
gren den föregående aftonen, eller i blå kappa
med skinnkrage, och äfven till utseendet så full-
komligt liknat honom, att han till och med sak-
nade det venstra ögat; men att vittnet i anledning
af det förhållandet, att Almgren upplyst vittnet
derom, htt här i staden skulle finnas en person,
som egde samma utseende med Almgren, icke vå
gade taga på den aflagda eden, huruvida han nyss-
nämnde söndagsmorgon sett Almgren eller någon
annan.
Uppå aktors begäran blefvo härefter framställda
följande frågor till vittnet: Om Almgren uppsökt
vittnet för att öfvertyga det om dess misstag i af-
seende å hans person? Hvarå vittnet svarade, att
Almgren händelsevis träffat vittnet, och då fästat
dess uppmärksamhet på det nu omnämnda förhål-
landet. — Till Almgren: Om han kunde uppgifva
den person, hvilken skulle ega den omförmälda
llikbeten med honom? Almgren svarade härå, att
han icke kände, men väl hört omtalas, att förhål-
landet vore sådant, som han för vittnet omnämnt;
hva-jzmte Almgren särskildt förklarade, att ehuru
det af Lindal omvittnade uttryck icke kunde inne-
bira någonting för Almgrens sak menligt, funne
han sig likväl föranlåten att sinningen likmätigti
bestrida, det han fällt ett sådant uttryck; och ville
Almgren dåessutom fästa rättens uppmärksamhet på
det osannolika deruti, att vittnet Lindal, som sagt
sig om natten, under det då rådande mörkret, med
Ifullkomlig säkerhet hafva igenkänt Almgren, der-
T emot icke kunnat om morgonen vid fuil dager med
Isamma bestämdhet göra iakttegelser rörande Alm
grens person.
I Uppsyningsmannen Ericsson: att ban om lördags-
Isådant skall kunna bända i vårt land; men imed-
Hertid få vi lida för den f.hund — eller I. .hund —
I Hartmansdorff (vittret kunde icke med säkerhet
lerinra sig, om ordet f. hund eller l..hund) an-
I vändes); men talet hade på de omkringstående gjort
olika intryck, enär några viset sig benägna att gilla
hans föredrag, men andra deremot hotat bonom för
I detsamma.
I öfrigt hade vittnet, rörande Almgrens förhål-
lande under samma afton, anmärkt, att sedan han,
Ji anledning af folkets visade benägenhet att taga
flykten, då ngra skott blifvit afllossade i öfra delen
af brinken, till de flyende yttrat: Hyad gossar, ä
ni vädda? hade han ändock någon stund sednare
till kapten Rosenblad och löjtnant Ridderstolpe haft
utlåtelser, som häntydt derpä, att han skulle sökt
lugna folket och förhindra våldsamheter ifrån dess
sida.
påföljande dagen bade vittnet, då hr polismästa-
-Iren Bergmans fönster inslogos, sett Schortz komma
-I häftigt springande utföre Lilla Wattugränden åt
I Drottninggatan till, men icke sett hvilka som för-
löfvade våldet. .
På hr Almgrens begäran ti!lrågades vitinet, em
den plats Almgren haft då han yttrat sig rörande
hr von Hartmansdorff, och svarade vittnet härad att
Almgren stått midt emot den af Tjider förut i
brinken förhyrda snusbod.
)) Almgren bestred härefter det han skulle utlåtit
sig på sätt vittnet berätat, och vore han derpå så
S
poor NM SE TT
mycket säkrare, som han icke skulle tillåtit sig
att offentligen fälla sädana uttryck om hr presiden-
ten von Hartmansdorff, hvilken, i egenskap af full-
mäktig i Rikets Stind-rs bank, och sålunda Alm-
grens förman, egde lika många och rättmätiga an-
-Ispråk på Almgrens aktning, som utvägar att, i
händelse kan derutinnan bruste, på Almgrens
framtida berordran inom Banken utöfva ett ganska
menligt inflytande.
Uppsyningsmannen Möller: att han lördagsafto-
nea omkring kl. 7 sett Lenholm uppehålla sig i
Storkyrkobrinken, äfvensom att han någon stund
elderefter- varseblifvit Almgren midt emot det hus,
,Ider br von Ha:tmansdorff bodde, då Almgren upp
g) höjt armarne och repat till dem, som kastat ste-
alnar: Bravo gossar! hurra!, hvarefiet A!mgren,
n
n
von I
mos HM
som vid tillfället synts något rusig, gått ned till
Riddarhustorget, der ban samtalst med stadsfiska-
len de Berg, men sedan återvändt till Storkyrko-
-Ibrinken, der han till folket ånyo upprepat samma
uttryck som förut. . . ;
el Hr Almgren anmärkte den skiljaktighet i upp-
ti gift på tiden, som förefanns emellan Möllers och
de flesta andra polisbetjenters berättelser inför öf-
L. verståthållareembetet och hos kämnersrätten, samt
elbestred dessutom; att nägot afseende måtte fästas
Ilpå Möllers berättelse, såsom varande efter Alm-
selgrens förmodan grundad på något misstag.
Angående denna-anmärkning erinrade aktor, att
elsom de tilldragelser; öfver hvilka poiisbetjenternas
s- I hörande såsom viltnen nu blifvit päfordradt, egt
dlrum redan för en lång.e tid sedan, och säledes
dnågot misstag uti mindre väsendtliga omständighe-
alter lätteligen kunde inträffa, något afseende dervid
),licke borde fästas.
laftonen kl. 9—,44 hade hört hr Almgren bålla
Ital til de å Riddarhustorget samlade folkhopar och
Idervid bland arnat yttrat: Det är förskräckligt, atti
MM I f K mA sm Am a Am mA DR me 0 - — mV - FR