bulletiner, som så djupt upprört samhället, och a hvilka vi icke kunnat underlåta, att på nytt lågge följande fragment framför nationalförsamlingen: ögon. Det lyder så: Republikens sextonde bulletin (15 April): Om valen till nationalförsamlingen icke låta der sociala sanningen segra, om de äro uttrycket a ett kast-intresse, som framlockat dem från folkets lojala godtrogenhet, då är det otvifvelaktigt, at! de val, hvilka skulle blifva en räddning för fol ket; måste blifva dess undergång. För det folk, som upprest barrikaderna, återstår då icke någo! anpat räddningsmedel, än att för andra gången uppenbara sin vilja och inställa en förfalskad nationalrepresentiors rådplägningar. Skulle väl Frankrike vilja tvinga Paris att taga sin tiliflykt till denna bedröfliga ytterlighet? Denna bulletin, som väckt ett så allmänt uppseende i hela Frankrike och belastat den minister, från hvilken den utgått, med ett så tungt ansvar, har icke vidkänts af inrikesministern. Men genom förklaringar, hvilka blifvit afgifna af högt ställda embetsmän , bar i stället blifvit ådagalagdt ett högst sällsamt förhållande, och hvilket röjer den oordning, som rådde inom detta departement, nemligen att ett fruntimmer, ryktbart genom sina litterära arbeten, hade en morgon öfversändt till ministern 3 förslager till irtågavarande bulletin, men af olikartadt innehåll, och att man på slump uttagit det, som sedan åstadkommit så mycken förargelse i den poiitiska verlden. Vi måste likväl erkänna, att detta sätt att förstå revolutionen, icke var gemensamt för hela den provisoriska styrelsen; att flera bland dess ledamöter hade mera aktning för det fria uttrycket af nationens vilja och hyste mindre förtrytelse emot dem, hvilka väl icke framkallat republiken, men godvilligt antagit den. Sålunda påskyndade en del bland dessa regeringsledamöter nationalförsamlingens daning och sammanträde. medan andra använde alla möjliga medel, och i nödfall äfven yiutre våld, för att fördröja valen. På ena sidan förkunnades genom hr de Lamartine, i det manifest till de utändska makterna, hvilket vann ett så stort och så rättvist bifall i verlden, att republiken icke ernade vara någon hemlig eller vådlig propaganda för si1a grannar; å den andra sidan utgick från inrikesninisteren en expedition emot Belgien, väpnad ur tatens tyghus, besoldad af de åt nyssnämnde milisters departement anslagne allmänna medel, och edd genom agenter, som åtnjöto förtroende och läng hos styrelsens ombud i departement du Nord. Det var omöjligt, att dylika sjelfmotsägelser hos tyrelsen icke skulle genljuda hos nationen, hvars ympatier och passioner förut voro delade mellan lessa motsatta inflytelser. Likasom till förstoranle af de bedröfliga verkningarna, som dessa sönlingar inom den verkställande makten, i afseende jå den inre och yttre poiitiken, måste föranleda, illkommo rådplägningarna i Luxembourgska paatset mellan ombuden för de serskilda näringsyrena, i förening med en minister för allmänna ramskridandet; stiftelser, om hvilka en af den proisoriska styrelsens egna medlemmar, M. Arago, älde följande omdöme: Första källan till oordningarna utgöres af de förryckta åsigter, som blifvit utsådida hos arbetsklassen. Det var uppenbart, att dylika ideer sku!le leda till blodiga oroligheter. Tcorierna i Luxembourg hafva varit olycksdigra; de hafva alstrat fö: hoppningar, som det var omöjligt att tillfredsställa, och när nationalförsamlingen uppträdde och icke förmådde tillfredsställa anspråk, hvilka öfverskredo all förmåga och all välvilja, blef hon föremål för ett ohyggligt våld. Det var en oviltorlig följd af dylika inbillningsdrömmar. Louis Blanc: Jag begär ord t. (Buller). (Forts, följer). OERRET RLEERNSAEEEDSTETE (rö