bulletiner, som så djupt upprört samhället, och a
hvilka vi icke kunnat underlåta, att på nytt lågge
följande fragment framför nationalförsamlingen:
ögon. Det lyder så:
Republikens sextonde bulletin (15 April):
Om valen till nationalförsamlingen icke låta der
sociala sanningen segra, om de äro uttrycket a
ett kast-intresse, som framlockat dem från folkets
lojala godtrogenhet, då är det otvifvelaktigt, at!
de val, hvilka skulle blifva en räddning för fol
ket; måste blifva dess undergång. För det folk,
som upprest barrikaderna, återstår då icke någo!
anpat räddningsmedel, än att för andra gången
uppenbara sin vilja och inställa en förfalskad na-
tionalrepresentiors rådplägningar.
Skulle väl Frankrike vilja tvinga Paris att taga
sin tiliflykt till denna bedröfliga ytterlighet?
Denna bulletin, som väckt ett så allmänt uppse-
ende i hela Frankrike och belastat den minister,
från hvilken den utgått, med ett så tungt ansvar,
har icke vidkänts af inrikesministern. Men genom
förklaringar, hvilka blifvit afgifna af högt ställda
embetsmän , bar i stället blifvit ådagalagdt ett
högst sällsamt förhållande, och hvilket röjer den
oordning, som rådde inom detta departement, nem-
ligen att ett fruntimmer, ryktbart genom sina litte-
rära arbeten, hade en morgon öfversändt till mini-
stern 3 förslager till irtågavarande bulletin, men
af olikartadt innehåll, och att man på slump ut-
tagit det, som sedan åstadkommit så mycken för-
argelse i den poiitiska verlden.
Vi måste likväl erkänna, att detta sätt att förstå
revolutionen, icke var gemensamt för hela den pro-
visoriska styrelsen; att flera bland dess ledamöter
hade mera aktning för det fria uttrycket af natio-
nens vilja och hyste mindre förtrytelse emot dem,
hvilka väl icke framkallat republiken, men godvil-
ligt antagit den. Sålunda påskyndade en del bland
dessa regeringsledamöter nationalförsamlingens da-
ning och sammanträde. medan andra använde alla
möjliga medel, och i nödfall äfven yiutre våld, för
att fördröja valen. På ena sidan förkunnades ge-
nom hr de Lamartine, i det manifest till de ut-
ändska makterna, hvilket vann ett så stort och så
rättvist bifall i verlden, att republiken icke ernade
vara någon hemlig eller vådlig propaganda för si-
1a grannar; å den andra sidan utgick från inrikes-
ninisteren en expedition emot Belgien, väpnad ur
tatens tyghus, besoldad af de åt nyssnämnde mi-
listers departement anslagne allmänna medel, och
edd genom agenter, som åtnjöto förtroende och
läng hos styrelsens ombud i departement du Nord.
Det var omöjligt, att dylika sjelfmotsägelser hos
tyrelsen icke skulle genljuda hos nationen, hvars
ympatier och passioner förut voro delade mellan
lessa motsatta inflytelser. Likasom till förstoran-
le af de bedröfliga verkningarna, som dessa sön-
lingar inom den verkställande makten, i afseende
jå den inre och yttre poiitiken, måste föranleda,
illkommo rådplägningarna i Luxembourgska pa-
atset mellan ombuden för de serskilda näringsyr-
ena, i förening med en minister för allmänna
ramskridandet; stiftelser, om hvilka en af den pro-
isoriska styrelsens egna medlemmar, M. Arago,
älde följande omdöme:
Första källan till oordningarna utgöres af de
förryckta åsigter, som blifvit utsådida hos arbets-
klassen. Det var uppenbart, att dylika ideer
sku!le leda till blodiga oroligheter. Tcorierna i
Luxembourg hafva varit olycksdigra; de hafva al-
strat fö: hoppningar, som det var omöjligt att till-
fredsställa, och när nationalförsamlingen uppträd-
de och icke förmådde tillfredsställa anspråk, hvil-
ka öfverskredo all förmåga och all välvilja, blef
hon föremål för ett ohyggligt våld. Det var en
oviltorlig följd af dylika inbillningsdrömmar.
Louis Blanc: Jag begär ord t. (Buller).
(Forts, följer).
OERRET RLEERNSAEEEDSTETE (rö