antal, hvilka dittills utgjorde blott ett obetydligt kotteri, hastigt uppsvällde till et fruktansvärdt och förstörande jäsningselemeni, som på intet sätt ännu är utan all fara för staten. Detta är ungefär bufvudsumman af de meningar Aftonbladet uttryckt angående fransmännen efter Februarirevolutionen; och deruti finnes visst mycken sympathi och beundran för det storartade i franska nationens karakter och de grundsatser, hvilka det utgör revolutionens syftemål att realisera. Men att kalla Frankrike, eller anse det, för ett mönsterland i afseende på det politiska samhällsskicket i det hela, hvilket Posttidningen tillägger Aftonbladet såsom dess åsigt, har icke fallit oss in, och legat så långt ifrån både vår mening och våra yttranden, att vi måste anmoda Posttidningen att uppgifva hvarifrån den kunnat hemta en sådan föreställning om Aftonbladets tro, annat än ur sin egen inbillning. Om Februarirevolutionpen, bos oss likasom hos så många andra, väckte en känsla af enthusiasm, var det icke af något annat skäl, än emedan en förhoppning deraf kunde hemtas, att icke med ett trollslag, men likväl snart nog, derigenom se en mängd af de gamla missbruk afskaffade, af hvilka den stora mängden af folken i Europa är nedtryckt. Men allra minst kunde det väl falla oss in alt betrakta Frankrike såsom något mönster, d. v. s. som ett land, hvars exempel förtjenade efteröljas af andra länder, i afseende på militärväsendet och det inflytande detsamma haft på hela riktningen af landets både inre och yttre förhållanden. Aftonbladets tanka i detta ämne uttrycktes redan så tidigt, som år 4832, eller för sexton år sedan, då vi framställde såsom det säkraste sättet för Konung Luivig Filip, att betrygga thronen för sig sjelf, samt välstånd och lycka åt Frankrike, att föregå Europas regenter med exemplet att afväpna större delen af den stående armeen. Långt ifrån att anse den förkärlek för stora militäranstalter och den krigiska andans underhållande, samt hela den riktning af de offentliga inrältningarna, som deraf blifvit en följd i Frankrike, utgöra något mönster värdt efterföljd af andra nationer, är det tvärtom vår öfververtygelse, och har länge varit det, att denna ahda utgör den betydligaste orsaken till det ömkliga och vidunderliga missförhållande, hvarunder de flesta nationer i Europa nu sucka, nemligen alt man ser en stor mängd samhällsmedlemmar, som äro nära att förgås af svält eller brist på arbete, på samma gång, som tillgången både af födoämnen och alla möjliga lifvets förnödenheter icke blott äro större, utan äfven finnas till billigare pris, än någonsin. Och detta utgör i sjelfva verket Frankrikes ! stora arfsynd. I stället att rigta sin uppmärksamhet på landets fredliga inre förbättring och odlingen af dess fruktbara landskaper på ett sätt, som ännu kunde föda en vida större befolkning än den närvarande, har Frankrike, eller rättare hafva dess konungar, alltifrån Clovis och Merovingernas tider, alltid fikat efter att lefva af något, som de kallat ära, på andra nationers bekostnad. Går man tillbaka till de tidigare perioderna af dess historia, så finner man buru dess hertigar och prinsar voro sysselsatta alt sammanskrapa manskap och penningar, för att utbreda förstörelse bland sina grannar, När städer för en kort tid bade uppblomstrat, försvagades de snart åter genom utpressningar. Förmögenbeten och egendomarna föllo i ett mindre antal förnämas och rikas bänder, medan massan framsläpade ett uselt lif, liknande trälens, och var beröfvad alla rättigheter till den grad, att man såsom benämning å det egentliga folkets ställning uppkann det egna bekanta uttrycket: tailleable et corveable ä merei et å misericorde. Allt hvad denna massa kunde producera, utpressades af kungarna, hofvet och adeln, som uttog de bästa af manskapet och gick att dermed föra krig i Halien, Spanien, Tyskland och Nederländerna. Genora den första franska revolutionen undanröjdes väl det olidliga förtrycket så till men all lokaloch sjelfstyrelse tillintetgjordes, och det rika landets bästa mvst fortfor att utsugas i krigsrustningar. Allt detta fortsattes under Napoleons tid, åtföljdt af de starkaste nationalitetsfördomar och en upparbetad motvilja mot hendelsfribeten, som utgör det kraftigaste föreningsbandet mellan folken. — När Ludvig Filip kom på thronen, bade man hoppats en förändring bäruti, ty han kunde kommendera freden ; men längt derifrån! slöseriet ökades år ifrån år med en lättsinnighet utan like, rustningar för armå och flotta fortsattes, folket i provinserna fick lika litet som förut sköta sina egna angelägenheter, och hvad var följden? Jo, att producenterna öfverhufvud fingo släppa till 70 procent af sin nettobebållning sill taxor, och förhindrades att gifva den förbättriog åt sin jord, som kunde underlätta dessa skalters utbetalning, . En annan följd af förkärleken för de stående härarne har visat sig på sjelfva folket. Det har blifvit anmärkt af flera forskare, att den — vida, som medborgarens rättigheter erkändes, manliga befolkningen i Frankrike öfverbufvud : är mera småväxt än i England och till och med Irland, der krig mera sällan inträffat. Detta har ock sin naturliga grund uti den uttömning, som befolkningen fått lida för konIskriptionernas skull. Regeringarne hafva alltid vid sådana tillfällen ett godt öga till dem, som äro resliga till växten eller i allmänhet starkt byggda; man vet huru vår hjelte koInung Carl den tolfte, som också hade en vissl förmåga att tappa blodet af sitt land, jagade far långa och dnotioa hand d.snv0 I Franke