antal, hvilka dittills utgjorde blott ett obe-
tydligt kotteri, hastigt uppsvällde till et
fruktansvärdt och förstörande jäsningselemeni,
som på intet sätt ännu är utan all fara för
staten.
Detta är ungefär bufvudsumman af de me-
ningar Aftonbladet uttryckt angående frans-
männen efter Februarirevolutionen; och deruti
finnes visst mycken sympathi och beundran
för det storartade i franska nationens karakter
och de grundsatser, hvilka det utgör revolutio-
nens syftemål att realisera. Men att kalla Frank-
rike, eller anse det, för ett mönsterland i af-
seende på det politiska samhällsskicket i det
hela, hvilket Posttidningen tillägger Aftonbla-
det såsom dess åsigt, har icke fallit oss in,
och legat så långt ifrån både vår mening och
våra yttranden, att vi måste anmoda Posttid-
ningen att uppgifva hvarifrån den kunnat hemta
en sådan föreställning om Aftonbladets tro,
annat än ur sin egen inbillning.
Om Februarirevolutionpen, bos oss likasom
hos så många andra, väckte en känsla af en-
thusiasm, var det icke af något annat skäl, än
emedan en förhoppning deraf kunde hemtas,
att icke med ett trollslag, men likväl snart
nog, derigenom se en mängd af de gamla miss-
bruk afskaffade, af hvilka den stora mängden
af folken i Europa är nedtryckt.
Men allra minst kunde det väl falla oss in
alt betrakta Frankrike såsom något mön-
ster, d. v. s. som ett land, hvars exempel
förtjenade efteröljas af andra länder, i afseende
på militärväsendet och det inflytande detsam-
ma haft på hela riktningen af landets både
inre och yttre förhållanden. Aftonbladets tanka
i detta ämne uttrycktes redan så tidigt, som
år 4832, eller för sexton år sedan, då vi fram-
ställde såsom det säkraste sättet för Konung
Luivig Filip, att betrygga thronen för sig sjelf,
samt välstånd och lycka åt Frankrike, att fö-
regå Europas regenter med exemplet att af-
väpna större delen af den stående armeen.
Långt ifrån att anse den förkärlek för stora
militäranstalter och den krigiska andans under-
hållande, samt hela den riktning af de offent-
liga inrältningarna, som deraf blifvit en följd i
Frankrike, utgöra något mönster värdt efterföljd
af andra nationer, är det tvärtom vår öfver-
vertygelse, och har länge varit det, att denna
ahda utgör den betydligaste orsaken till det
ömkliga och vidunderliga missförhållande, hvar-
under de flesta nationer i Europa nu sucka,
nemligen alt man ser en stor mängd samhälls-
medlemmar, som äro nära att förgås af svält
eller brist på arbete, på samma gång, som
tillgången både af födoämnen och alla möjliga
lifvets förnödenheter icke blott äro större, utan
äfven finnas till billigare pris, än någonsin.
Och detta utgör i sjelfva verket Frankrikes !
stora arfsynd. I stället att rigta sin uppmärk-
samhet på landets fredliga inre förbättring och
odlingen af dess fruktbara landskaper på ett
sätt, som ännu kunde föda en vida större be-
folkning än den närvarande, har Frankrike,
eller rättare hafva dess konungar, alltifrån Clo-
vis och Merovingernas tider, alltid fikat efter
att lefva af något, som de kallat ära, på an-
dra nationers bekostnad. Går man tillbaka
till de tidigare perioderna af dess historia, så
finner man buru dess hertigar och prinsar
voro sysselsatta alt sammanskrapa manskap och
penningar, för att utbreda förstörelse bland
sina grannar, När städer för en kort tid bade
uppblomstrat, försvagades de snart åter genom
utpressningar. Förmögenbeten och egendo-
marna föllo i ett mindre antal förnämas och
rikas bänder, medan massan framsläpade ett
uselt lif, liknande trälens, och var beröfvad
alla rättigheter till den grad, att man såsom
benämning å det egentliga folkets ställning upp-
kann det egna bekanta uttrycket: tailleable et
corveable ä merei et å misericorde. Allt hvad
denna massa kunde producera, utpressades af
kungarna, hofvet och adeln, som uttog de bä-
sta af manskapet och gick att dermed föra krig
i Halien, Spanien, Tyskland och Nederländerna.
Genora den första franska revolutionen un-
danröjdes väl det olidliga förtrycket så till
men all lokal- och sjelfstyrelse tillintetgjordes,
och det rika landets bästa mvst fortfor att ut-
sugas i krigsrustningar. Allt detta fortsattes
under Napoleons tid, åtföljdt af de starkaste
nationalitetsfördomar och en upparbetad mot-
vilja mot hendelsfribeten, som utgör det kraf-
tigaste föreningsbandet mellan folken. — När
Ludvig Filip kom på thronen, bade man hop-
pats en förändring bäruti, ty han kunde kom-
mendera freden ; men längt derifrån! slöseriet
ökades år ifrån år med en lättsinnighet utan
like, rustningar för armå och flotta fortsattes,
folket i provinserna fick lika litet som förut
sköta sina egna angelägenheter, och hvad var
följden? Jo, att producenterna öfverhufvud
fingo släppa till 70 procent af sin nettobebåll-
ning sill taxor, och förhindrades att gifva den
förbättriog åt sin jord, som kunde underlätta
dessa skalters utbetalning, .
En annan följd af förkärleken för de stående
härarne har visat sig på sjelfva folket. Det
har blifvit anmärkt af flera forskare, att den
—
vida, som medborgarens rättigheter erkändes,
manliga befolkningen i Frankrike öfverbufvud :
är mera småväxt än i England och till och
med Irland, der krig mera sällan inträffat.
Detta har ock sin naturliga grund uti den ut-
tömning, som befolkningen fått lida för kon-
Iskriptionernas skull. Regeringarne hafva all-
tid vid sådana tillfällen ett godt öga till dem,
som äro resliga till växten eller i allmänhet
starkt byggda; man vet huru vår hjelte ko-
Inung Carl den tolfte, som också hade en vissl
förmåga att tappa blodet af sitt land, jagade
far långa och dnotioa hand d.snv0 I Franke