HE AR MAR -
flera svåra yttranden vid de sammanträden i
Luxemburg, der öfverläggningar egde rum om
arbetets organisation. Kommittgen hade erfa-
rit, aut Monitören (ofticiella bladet) icke hade
troget återgifvit hvad dervid yttrades. Den har
derföre låtit stenograferna aflägga ed, och der-
efter uppsätta ordagrannt hvad som yttrats,
och deraf har nu befunnits, att Louis Blanc
bland annat i sina tal hade förklarat, att han
hade aflagt Hannibals ed emot det närvarande
samhäl!stillståndet (Hannibal atlade, som man
vet, : sin barndom, inför fadren Hamilcar, eo
ed, hvari han svor ett outsläckhgt bat emot
Rom): han hade på förhand protesterat emot
allmänna valrätten och dess resultater ; han
hade sagt åt arbetarnes deputerade, att de en-
samme utgjorde folket, och att de hade rättig-
het stt frambära sina lagförslag till national-
församlingen, för att lvinga denna att antaga
dem. Om morgonen den 435 Maj hade han
haft några af demonstrationens anhängare sam-
lade hos sig. Vid inrusandet i församlingen
hade man sett honom klappa händerna och
dymedelst tillkännagifva sitt bifall åt de inru-
sande; under dagarne före Juniuppresningen
hade nationalverkstädernas chefer handlat under
hans inflytande o. s. v., och en af hans äldsta
vänner, medborgaren Trelat (minister) har ytt-
rat, att han nödgades betrakta honom såsom
fäderneslandets farligaste fiende. Eouis Blanc
afbröt tlera gånger uppläsningen häraf med ut-
trycken, alt dessa uppgilter innefattade de infa-
maste lögner och förtal m. m. Äfven mot
Ledsu Rollin och f. d. polisprefektea Marc
Caussidiere förekommer ett och aunat kompro-
metterande; men Ledru Rollin, försvarade sig i
ett utmärkt tal, så att han för ullfället vann
många för sig, och Caussidiere vann likaledes
icke ringa deltagande.
I Paris molsåg man den 4 dennes, att en
intervention i italienska angelägenheterna skulle
blifva nödvändig, då det fall nu inträdt, som
i Lamartines förklaring ansågs göra en sådan
oundviklig, nemligen: österrikiska vapnens fram-
gång, som hotar Italiens sjeltständighet och
nationalitet. Men i Journal des Debats för-
säkras, att det utomordentliga sändebudet, som
Konung Carl Albert skickat till franska rege-
ringen, Albert Ricci, icke har för afsigt att
begära intervention eller annat biträde, än af
skickliga stabsofficerare, anskaffende af beläg-
ringstrain, 0. s. v. Dessutom säges, att Ca-
vaignac skulle undanböjt all fråga om inter-
vention, om en sådan förekommit, emedan Eug-
lands och Frankrikes regeringar skola beslutat,
att gemensamt på diplomatisk väg söka förlika
Österrike och Sardinien.
Imedlertid har Alparmåen fått befallning att
koncentrera sig vid italienska gränsen, och för-
stärkningar marschera dit ifrån lägret vid S:t
Maur, som nu blifvit upplöst. I stället komma
andra trupper att bilda ett läger inuti Paris.
En deputerad, Germain Sarrut, har hos un-
dersökningskommission en tillkännagifvit, att i
första dagarna af Juni en stor sändning af guld
egt rum till Paris, för rysk räkning. Han
uppgifver den person, som kan intyga om en
dylik sändning af 4800 skålpund guld.
Början var redan gjord med deportation af
Junifångarne. 600 hade på fregatten Ulloan
afsändts från Havre, för att öfverskeppas till
Mayotte. De affördes från Paris på det sätt,
att de nattetid uttogos från fästena vid Ivry,
Vanres och Auberville, och under stark be-
täckning fortskaffades på jernvägen till Rouen.
Hr Årmand Marrast har invigt det nya bo-
tellet för mnationalförsamlingens presidentskap
med en glänsande fest. På en dintr med 120
kuverter följde en soirte med konsert för 4000
personer. Englands, Belgiens, Sardiniens, För-
enta Staternas, m. fl. makters sändebud voro
närvarande, och lord Normanby samtalade länge
och ifrigt med general Cavaignac. Alla frak-
tioner af mnaltionalförsamlingen, ministrar, ar-
måe, mnationaigarde, domare, författare, konst-
närer trängdes der i brokigt hvimmel. Ungal!
soldater al mobilgardet, som fått hederslegio- J
nen, voro äfven inbjudne, och höggo lika raskt
(
in i glacetortorna och bakelsen, som för sex
veckor sedan i barrikadernes försvarare. Kon-
serten var glänsande, under Auberts ledning.
Damernas antal var stort; de ungas och skö-
nas störst; br och fru Marrast gjorde les hon-
neurs med mycken älskvärdhet, och denna fest
var liksom en inauguration af den gladare a-l
theniensiska republiken, som nu skall följa pål!
de utlofvade sex spartanska månaderna. Mi-
nistrarne och utländska sändebuden ämna äf-14
ven gifva fester. c
STORBRITANNIEN.
Berättelserna från frland rörande Smith
OBrien och hvad han företager sig, äro denl
ena icke lik den andra. Än befinner han sig!
i spetsen för 3 a 4000 man, men i en sådan
ställning, att han ej kan undgå att snart blifva I:
omringad och tillfångatagen af trupperne. An
irrar han från ena stället till det andra, sö-
kande sjökusten, för att der inskeppa sig, och
på det sättet komma undan. Det säkra är all
han, Meagher och Dohenny ävnu ej, vid de sed-
naste underrättelsernas afgång från Dublin, blif-
vit gripne. Det sades, att de skulle hafva dra-
git sig till Kepper-bergen, dit 4100 polissol-
dater blifvit skickade, för att söka fånga dem.
Det säkra och vigtiga är, att några insur-
rektionsutbrott ej ägt rum, sedan den förut
omtalade konftikten emellan polisen och den
beväpnade hop, som OBrien hade under sitt
befäl. Om denna strid meddelas nu följande
detaljer: En polisinspektor hade med 40 å 50
polissoldater begifvit sig till Ballingavry, för
att arrestera OBrien, Mcagher, Dillon och Do-
henny. Han stötte vid framkomsten på cen