HE AR MAR flera svåra yttranden vid de sammanträden i Luxemburg, der öfverläggningar egde rum om arbetets organisation. Kommittgen hade erfarit, aut Monitören (ofticiella bladet) icke hade troget återgifvit hvad dervid yttrades. Den har derföre låtit stenograferna aflägga ed, och derefter uppsätta ordagrannt hvad som yttrats, och deraf har nu befunnits, att Louis Blanc bland annat i sina tal hade förklarat, att han hade aflagt Hannibals ed emot det närvarande samhäl!stillståndet (Hannibal atlade, som man vet, : sin barndom, inför fadren Hamilcar, eo ed, hvari han svor ett outsläckhgt bat emot Rom): han hade på förhand protesterat emot allmänna valrätten och dess resultater ; han hade sagt åt arbetarnes deputerade, att de ensamme utgjorde folket, och att de hade rättighet stt frambära sina lagförslag till nationalförsamlingen, för att lvinga denna att antaga dem. Om morgonen den 435 Maj hade han haft några af demonstrationens anhängare samlade hos sig. Vid inrusandet i församlingen hade man sett honom klappa händerna och dymedelst tillkännagifva sitt bifall åt de inrusande; under dagarne före Juniuppresningen hade nationalverkstädernas chefer handlat under hans inflytande o. s. v., och en af hans äldsta vänner, medborgaren Trelat (minister) har yttrat, att han nödgades betrakta honom såsom fäderneslandets farligaste fiende. Eouis Blanc afbröt tlera gånger uppläsningen häraf med uttrycken, alt dessa uppgilter innefattade de infamaste lögner och förtal m. m. Äfven mot Ledsu Rollin och f. d. polisprefektea Marc Caussidiere förekommer ett och aunat komprometterande; men Ledru Rollin, försvarade sig i ett utmärkt tal, så att han för ullfället vann många för sig, och Caussidiere vann likaledes icke ringa deltagande. I Paris molsåg man den 4 dennes, att en intervention i italienska angelägenheterna skulle blifva nödvändig, då det fall nu inträdt, som i Lamartines förklaring ansågs göra en sådan oundviklig, nemligen: österrikiska vapnens framgång, som hotar Italiens sjeltständighet och nationalitet. Men i Journal des Debats försäkras, att det utomordentliga sändebudet, som Konung Carl Albert skickat till franska regeringen, Albert Ricci, icke har för afsigt att begära intervention eller annat biträde, än af skickliga stabsofficerare, anskaffende af belägringstrain, 0. s. v. Dessutom säges, att Cavaignac skulle undanböjt all fråga om intervention, om en sådan förekommit, emedan Euglands och Frankrikes regeringar skola beslutat, att gemensamt på diplomatisk väg söka förlika Österrike och Sardinien. Imedlertid har Alparmåen fått befallning att koncentrera sig vid italienska gränsen, och förstärkningar marschera dit ifrån lägret vid S:t Maur, som nu blifvit upplöst. I stället komma andra trupper att bilda ett läger inuti Paris. En deputerad, Germain Sarrut, har hos undersökningskommission en tillkännagifvit, att i första dagarna af Juni en stor sändning af guld egt rum till Paris, för rysk räkning. Han uppgifver den person, som kan intyga om en dylik sändning af 4800 skålpund guld. Början var redan gjord med deportation af Junifångarne. 600 hade på fregatten Ulloan afsändts från Havre, för att öfverskeppas till Mayotte. De affördes från Paris på det sätt, att de nattetid uttogos från fästena vid Ivry, Vanres och Auberville, och under stark betäckning fortskaffades på jernvägen till Rouen. Hr Årmand Marrast har invigt det nya botellet för mnationalförsamlingens presidentskap med en glänsande fest. På en dintr med 120 kuverter följde en soirte med konsert för 4000 personer. Englands, Belgiens, Sardiniens, Förenta Staternas, m. fl. makters sändebud voro närvarande, och lord Normanby samtalade länge och ifrigt med general Cavaignac. Alla fraktioner af mnaltionalförsamlingen, ministrar, armåe, mnationaigarde, domare, författare, konstnärer trängdes der i brokigt hvimmel. Ungal! soldater al mobilgardet, som fått hederslegioJ nen, voro äfven inbjudne, och höggo lika raskt ( in i glacetortorna och bakelsen, som för sex veckor sedan i barrikadernes försvarare. Konserten var glänsande, under Auberts ledning. Damernas antal var stort; de ungas och skönas störst; br och fru Marrast gjorde les honneurs med mycken älskvärdhet, och denna fest var liksom en inauguration af den gladare a-l theniensiska republiken, som nu skall följa pål! de utlofvade sex spartanska månaderna. Ministrarne och utländska sändebuden ämna äf-14 ven gifva fester. c STORBRITANNIEN. Berättelserna från frland rörande Smith OBrien och hvad han företager sig, äro denl ena icke lik den andra. Än befinner han sig! i spetsen för 3 a 4000 man, men i en sådan ställning, att han ej kan undgå att snart blifva I: omringad och tillfångatagen af trupperne. An irrar han från ena stället till det andra, sökande sjökusten, för att der inskeppa sig, och på det sättet komma undan. Det säkra är all han, Meagher och Dohenny ävnu ej, vid de sednaste underrättelsernas afgång från Dublin, blifvit gripne. Det sades, att de skulle hafva dragit sig till Kepper-bergen, dit 4100 polissoldater blifvit skickade, för att söka fånga dem. Det säkra och vigtiga är, att några insurrektionsutbrott ej ägt rum, sedan den förut omtalade konftikten emellan polisen och den beväpnade hop, som OBrien hade under sitt befäl. Om denna strid meddelas nu följande detaljer: En polisinspektor hade med 40 å 50 polissoldater begifvit sig till Ballingavry, för att arrestera OBrien, Mcagher, Dillon och Dohenny. Han stötte vid framkomsten på cen