a eo EE men aldrig återkallade beslutet. KAMNERSRÄTTENS UNDERSOKNING. OM UPPTRADENA D. 48 OCH 49 MARS. (Forts. fr. M 176.) Bokbindarelärlingen Malmqvist: att han, som ä boende i samma hus som tilltalade Mellberg, lör dagen den 48 Mars kl. omkring 40 på aftonei utföljt nämnde Mellberg och Rosendal till staden för att åse de oroligheter, som :omtalats då ega de rum, samt att då de kommit till Riddarhustorget Mellberg derstädes blifvit skiljd ifrån Malmqvis och Rosendal, hvilka, sedan de en kort stund stadna der, återvändt hem. Sednare på natten hade äfver Mellberg hemkommit, medförande en afbruten ge värsgaffel, som han sagt sig hafva fått fast der nere: utan att lemna några närmare uppgifter om sättet hvarpå han blifvit innehafvare af densamma än att han yttrat: den här höll jag mig uti, och den kan vara bra att ha. : Bokbindarelärlingen Rosendal instämde till allc delar i Malmqvists berättelse. Stalldrängen Engström: att han, lördagsaftoner emellan kl. 41 och 42, vid Blasieholmstorget, derifrån han för sin husbondes, baron Adelsvärds. räkning skolat verkställa hemtning ifrån ett der: städes beläget hus, en stund stått i samtal med jägaren Schedvin, samt dervid bemärkt, att lärlingen Södergren, hvilken befunnit sig ibland en folkhop, som varit sysselsatt att med stenar inslå fönstren till hans excellens Ihres hotell, skiljt sig ifrån folket och stadsat i närheten af det ställe, der Engström och Schedvin stodo... Schedvin hade då frågat honom, om han vore med bland foltet eller kanske anförare för dem, hvilket Södergren jakande besvarat; och då folket straxt derpå rusat nedföre gränden till hamnen, hads Södergren yttrat:. Nej, jag får lof att skynda mig, annars gå de ifrån mign, samt derefter springande återvändt till massan, under utrop af: pmedborgare! medborgare ! Södergren bestred, att ban fält dessa uttryck, och sade sig under samtalet med Schedvin och Engström endast hafva yttrat, att han varit och sett på de andras förehafvande. Decartören Stenbom anhöll, att hans inför öfverståthållareembetet. afgifna berättelse måtte blifva för bonom upprepad, emedan han efter så lång tids förlop icke kunde erinra sig med full säkerhet tilldragelserna. Denna berätte!se upplästes nu och var af följande lydelse: Att Stenbom. kl. emellan 7 och 8 lördagsaftonen sammanträffat med Almgren i Storkyrkobrinken; att Almgren då af herr underståthållaren utbedt sig tillstånd att få tala till folket, derifrån underståtbållaren afstyrkt honom; att Almgren detta oaktadt, under yttrande; Jo, jag vågar lifvet; de kunna ej mera än slå ihjel mig, vandrat uppåt brinken, samt sedan en större folksamling bildat sig omkring honom, till hopen talat uti de ordalag, som förut i protokollet: finnas intagne; att Almgren härunder flera gånger blifvit afbruten af buller ocH-oljud, samt tvenne gånger fålt sin hatt afslagen; att efter talets slut Almgren i viltnets sällskap gått in i portgången till sitt hemvist, men kort derpå, under yttrande: nu skall jag ut och se efter hur det står tillp, åter begifvit sig hemifrån, utan att lyssna till vittnets uppmaningar att afstå från all vidare inblandning i saken; att vittnet, som jemväl nu varit Almgren följaktig, åhört hurusom Almgren tilltalat en Hop af 25 å 30 personer, samt, såsom vittnet förmodade, afsigt att få dem från stället, Tortet att bjuda dem på punsch, blott de ville gå derifrän; att folkmåssan då följt med Almgren och viltnet till Myntgatan, der Almgren förgäfves sökt att komma in såväl å Malmens källare som å Löwenmarks lagerkällare, : hvarefter, och då folkhopen pockat på att erhålla penningar, Almgren gifvit till en ibland lem några småsedlar, samt dervid yttrat: se här nan j till en sup, blott ni vill gåv; samt att, sedan vittnet i sällskap med Almgren hade besökt källaen vid Stortorget, han på nämnde torg skiljt sig från denne, som vid tillfället varit rusig. Vittnet förklarade sig: härefter å sin ed taga amma berättelse, med undantag, att tiden för ammanträffandet med Almgren var kl. 9; att vittwet icke sett Almgren rusig, utan endast något uppymd; tilläggande derjemte, att då Almgren sedrare gången vtgått, han till vittnet yttrat: att han rompt skulle ned, emedan han väntade:sig en ercänsla för det här,; hvilket uttryck vittnet ansett nafva innefattat en förhoppning hos Almgren, att rhålla något slags belöning i och för sitt biträde rid oroligheternas stillande. Bokhållaren RahmÅ, att han lördagsaftonen sett Almgren ibland den folkhop, som uppehållit sig å ådhusgården vid det tillfälle, då de arresterade versonerna blifvit af hr. polismästaren Bergman ur ådhushäktet frigifne, men icke iakttagit; huruvida Vmgren sökt befrämja eller afstyra oväsendet; samt tt han sednare på aftonen kl. omkring 11 hört Almgren å Stortorget med hög röst tilltala en mängd wonom omgifvande karlar, hvika uppstämt hurräop, men icke kunnat höra Almgrens yttranden. Samma afton, då stenkastningen mot Kastenhof eg, je rum, hade, vittnet sctt.glasmästaren ;Boberg :pe: gångerkasta stenar emot buset, men huruvida några fönsterrutor genom de af Boberg kastade stenårne blifvit inslagne, hade vittnet icke observeat. Vittnet hade derefter hört Boberg yttra: Vi ka gå utför åt Clara Södra Kyrkogata, dervid; ch då en del af folkhopen satt sig i rörelse framåt Drottninggatan, vittnet varseblifvit att Boberg, hvilcen likväl icke gått i spetsen för de öfrige, medagit stenar, som han burit i. händerna. Glasmästaren Boberg förnekade Rabimes uppgift, tt Boberg skulle uppmanat folket att gå till Clara Södra Kyrkogata med tillägg, att ehuru Boberg varit hopen dit följaktig, han likväl icke dettagit uti tenkastningen, utan under hela tiden den derstäNER RET DED CITIES TITTAT I SITER TTR RA Paflane likhet mad dattarn till det fruntimmer