ESS AOL följande: resignationen, som kommer individe till att öfvergifva sin egoistiska åtrå. HLagstif taren -må öfverlemna åt det religiösa: medve tandet och dem som föra dess talan, att gör menniskorna. till hvad de borde vara, men sjel stödja sitt system på hvad de verkligen äro Just derför fattade massän icke heller socialis mens religion, utan blott dess tanka om broder lighet och gemensamhet, hvilken ensam blir kom munism. Derjemte var systemet om samhällets och in dustriens organisation ännu oklart; det lycka des ej St. Simon att utgrunda hela tillvaron och göra sin allmänneliga vetenskapp praktisk tillämplig. Det sköna tillståndet låg såsom e: fantasiens ö, den alla kanske längta efter, me det fanns ingen bro, som ledde till den. Det är nödigt att stanna ett ögonblick, fö att likväl icke göra socialismen orätt. Denn fantasiens ör, idealet, vinkar oss alla. Stats män, lagstiftare, politici, hvar och en enskil i sin krets — alla tänka sig ett aflägset mål der önskningarne äro vunna; och hvad de ef tertrakta, är anläggandet af bron, af vägen til detta mål. Deblottoch bart politiska: de som mena att allt hvad menniskorna behöfva, för att blifv: lyckliga, är politiska rättigheter, hafvå uppnåt detta mål, fått idealet realiseradt (i Frankrik genom revolutionens experimenter). Men di hafva menniskorna förebrående rest sig emo dem; ty antingen politiska rättigheter utdelat i lika eller olika grad, hafva de frambrag olycka; något vigtigt hade bhfvit glömdt: för. mögenheten, medlet till dessa rättigheters utöf. vande. Uppmärksamheten vände sig till dett: nya: kommunismen är massans ursinniga storm. ning, socialismen det första, famlande försöke till en mild lösning, det oklara och fantastisk: förutgripandet i framtiden, och dess histori: skall visa, huru den småningom utvecklar sig huru den, genomarbetande hela tillvarelsen undersökande det menskliga lifvet, dess bestäm. melse, strider, arbeten, dess industri och handel, under fruktlösa försök att nå idealet, finner många sanna och brukbara grundsatser, liksom guldmakarre funno porslinet vid försöken att göra guld. Bazard, St. Simons dugligaste och ädlaste lärjunge, var den förste, som försökte att slå bryggan mellan det verkliga lifvet och idealet. an hade varit chef för carbonarismen, och med sin starka, revolutionära själ sträfvade har att hastigt tillvägabringa den reform, som skulle försäkra samhällets lycka, sedan han hade sett tillräckligt, huru litet politiken var i stånd att lösa uppgiften. Hos honom finner man tanken på arfsrättens upphäfvande, hvarigenom staten kommer i besittning af all de dödas förmögenhet och kan utdela den åt de lefvande. Vidare föreslår han bankkontor, som icke blott skulle drifva vanliga bankaffärer, utan äfven hafva det vanskliga åliggandet att mottaga arfven, samt utdela dem efter bebot och förtjenst. Huru vackert detta än utmålss, så står likväl blånd annat nutidens medvetande i vägen. Till att verkställa planen, erfordras en så genomgripande revolution, att den som skulle göra. den, behöfde en fast punkt utom jorden. Bildligt framställd, är Bazards id6 bron, som leder från idealet rakt ut emot verkligheten, medan det oss närmaste, vigtigaste stycket fattas. Huru långt Bazard skulle hafva bragt det, om icke redan han hade blifvit uppmärksam på det sunda och praktiska, som låg doldt i hans åsigter om gemensamheten, och öfverlemnat sig åt det enda praktiskt möjliga, är imedlertid icke lätt att beräkna, enär han redan några år efter St. Simons bortgång tog döden på sig, genom det virrvarr, hvaruti en annan lärjunge, Enfantin, bragte skolan. I trots afallt misskännande och all nöd, hade nemligen St. Simon bragt det derhän på sina gamla degar, att han hade samlat en skola omkring sig, ett antal unga, talangfulla män, hvilka kände sig mäktigt gripna af mästarens oryggliga ståndaktighet, och ville bidraga till utförandet af det stora pånyttfödelsens verk, Då Bazard slöt sig till dem, fick skolan nytt hf och började, genom de lysande förmågor den förfogade öfver, att vinna uppmärksamhet hos allmänheten. Julirevolutionen bröt ut, folkets sinne anade möjligheten af ett nytt samhällsskick, socialismen lofvade det ett sådant, och under den allmänna rörelse, som sökte någonting ögonblickligen brukbart, blef socialismen sjelf praktisk, lade åsido allt aflägset och dunkelt, och sysselsatte sig blott med att frambringa ett tillstånd, i hvilket flit och duglighet vore samhällets: grundval; man eftergaf till och med arfsrättens uppbäfvande, och föreslog blott, jemte en progressiv förmögenhetsskålt, en inskränkning af arfsrätten, samt arbetareassociationer. Bourgeoisien skrattade, gäckade och förtalade, hopen anade och lyddes, den lifliga ungdomen kände sig gripen; penningar strömmade till socialisterne, och man bildade redan en liten association, såsom mönster fö: hvad staten skulle blifva i stort; Bazard och FEnfanfin hlofon otlunnranm oo AmMe PO 4 oo