ESS AOL
följande: resignationen, som kommer individe
till att öfvergifva sin egoistiska åtrå. HLagstif
taren -må öfverlemna åt det religiösa: medve
tandet och dem som föra dess talan, att gör
menniskorna. till hvad de borde vara, men sjel
stödja sitt system på hvad de verkligen äro
Just derför fattade massän icke heller socialis
mens religion, utan blott dess tanka om broder
lighet och gemensamhet, hvilken ensam blir kom
munism.
Derjemte var systemet om samhällets och in
dustriens organisation ännu oklart; det lycka
des ej St. Simon att utgrunda hela tillvaron
och göra sin allmänneliga vetenskapp praktisk
tillämplig. Det sköna tillståndet låg såsom e:
fantasiens ö, den alla kanske längta efter, me
det fanns ingen bro, som ledde till den.
Det är nödigt att stanna ett ögonblick, fö
att likväl icke göra socialismen orätt. Denn
fantasiens ör, idealet, vinkar oss alla. Stats
män, lagstiftare, politici, hvar och en enskil
i sin krets — alla tänka sig ett aflägset mål
der önskningarne äro vunna; och hvad de ef
tertrakta, är anläggandet af bron, af vägen til
detta mål. Deblottoch bart politiska: de som mena
att allt hvad menniskorna behöfva, för att blifv:
lyckliga, är politiska rättigheter, hafvå uppnåt
detta mål, fått idealet realiseradt (i Frankrik
genom revolutionens experimenter). Men di
hafva menniskorna förebrående rest sig emo
dem; ty antingen politiska rättigheter utdelat
i lika eller olika grad, hafva de frambrag
olycka; något vigtigt hade bhfvit glömdt: för.
mögenheten, medlet till dessa rättigheters utöf.
vande. Uppmärksamheten vände sig till dett:
nya: kommunismen är massans ursinniga storm.
ning, socialismen det första, famlande försöke
till en mild lösning, det oklara och fantastisk:
förutgripandet i framtiden, och dess histori:
skall visa, huru den småningom utvecklar sig
huru den, genomarbetande hela tillvarelsen
undersökande det menskliga lifvet, dess bestäm.
melse, strider, arbeten, dess industri och han-
del, under fruktlösa försök att nå idealet, fin-
ner - många sanna och brukbara grundsatser,
liksom guldmakarre funno porslinet vid försö-
ken att göra guld.
Bazard, St. Simons dugligaste och ädlaste
lärjunge, var den förste, som försökte att slå
bryggan mellan det verkliga lifvet och idealet.
an hade varit chef för carbonarismen, och
med sin starka, revolutionära själ sträfvade har
att hastigt tillvägabringa den reform, som
skulle försäkra samhällets lycka, sedan han
hade sett tillräckligt, huru litet politiken var
i stånd att lösa uppgiften. Hos honom finner
man tanken på arfsrättens upphäfvande, hvar-
igenom staten kommer i besittning af all de
dödas förmögenhet och kan utdela den åt de
lefvande. Vidare föreslår han bankkontor, som
icke blott skulle drifva vanliga bankaffärer,
utan äfven hafva det vanskliga åliggandet att
mottaga arfven, samt utdela dem efter bebot
och förtjenst.
Huru vackert detta än utmålss, så står lik-
väl blånd annat nutidens medvetande i vägen.
Till att verkställa planen, erfordras en så ge-
nomgripande revolution, att den som skulle
göra. den, behöfde en fast punkt utom jorden.
Bildligt framställd, är Bazards id6 bron, som
leder från idealet rakt ut emot verkligheten, me-
dan det oss närmaste, vigtigaste stycket fattas.
Huru långt Bazard skulle hafva bragt det,
om icke redan han hade blifvit uppmärksam på
det sunda och praktiska, som låg doldt i hans
åsigter om gemensamheten, och öfverlemnat sig
åt det enda praktiskt möjliga, är imedlertid
icke lätt att beräkna, enär han redan några år
efter St. Simons bortgång tog döden på sig,
genom det virrvarr, hvaruti en annan lärjunge,
Enfantin, bragte skolan.
I trots afallt misskännande och all nöd, hade
nemligen St. Simon bragt det derhän på sina
gamla degar, att han hade samlat en skola
omkring sig, ett antal unga, talangfulla män,
hvilka kände sig mäktigt gripna af mästarens
oryggliga ståndaktighet, och ville bidraga till
utförandet af det stora pånyttfödelsens verk,
Då Bazard slöt sig till dem, fick skolan nytt
hf och började, genom de lysande förmågor
den förfogade öfver, att vinna uppmärksamhet
hos allmänheten. Julirevolutionen bröt ut, fol-
kets sinne anade möjligheten af ett nytt sam-
hällsskick, socialismen lofvade det ett sådant,
och under den allmänna rörelse, som sökte nå-
gonting ögonblickligen brukbart, blef socialismen
sjelf praktisk, lade åsido allt aflägset och dun-
kelt, och sysselsatte sig blott med att fram-
bringa ett tillstånd, i hvilket flit och duglig-
het vore samhällets: grundval; man eftergaf till
och med arfsrättens uppbäfvande, och föreslog
blott, jemte en progressiv förmögenhetsskålt,
en inskränkning af arfsrätten, samt arbetare-
associationer. Bourgeoisien skrattade, gäckade
och förtalade, hopen anade och lyddes, den
lifliga ungdomen kände sig gripen; penningar
strömmade till socialisterne, och man bildade
redan en liten association, såsom mönster fö:
hvad staten skulle blifva i stort; Bazard och
FEnfanfin hlofon otlunnranm oo AmMe PO 4 oo