af mångfaldiga myndigheter och aktningsvärde em-
betsmän styrkta, och till utskottet aflemnade Vits-
ord om våra inhemske judars berömliga förhållan-
de både såsom-statsborgare och. familjefäder.
Mycket skulle visserligen ännu vara alt tillägga,
men talmannen har, med fästadt afseende på den
återstående riksdagstidens sannolika korthet, och
ännu obehandlade frågors mängd, uppmasest till
möjligaste inskränkning af diskussionen. Jeg vill
derföre endast i pågra få ord framlägga det resul-
tat; hvartill jag i denna fråga kommit, och som är
följande:
Af de i Svergo nu befintliga judar äro de flesta
i vårt land födde och uppfödde, och borde dessa,
såsom borne svenske män. derför, efter min tan-
ka, vara berättigade till alla sådana medborgerliga
rättigheter, för hvilka deras afvikande trosbekän-
nelse ej lägger hinder i vägen, d. v. s, endast med
undantag af de rent kyrkliga, ech håller jag såle-
des före, att motionen, hvad dessa angår, bör obe-
tingadt bifallas. Men hvad beträffar utifrån hit redan
inflyttade, eller dem, som möjligen framdeles med
kunglig tillåtelse bär uppslå sina bopålar, kunde
en preskriptionstid af 40 eller högst 45 år för des-
sa bestämmas, efier hvilkens förlopp de skulla an-
ses vara i lika kategori med i landet födda, här
naturaliserade judar.
På denna frågas afgörande inom vårt stånd är
med skäl den allmänna uppmärksamheten synner
ligen fästad, och skul:e jag högligen beklaga, om
presteståndet, genom godkännande af detta betän-
kande, gåfve giltig anledning till beskyllning för
religios istolerans, för hvilken vi böra undvika
blotta skenet af misstanka. Det är hufvudsakligen
ur kyrklig och religiös synpunkt vi hafva att be-
trakta frågsn, ty anses statsekonomiska skäl ligga
emot den föreslagna emancipationen, lära väl de
andra stånden dem vederbörligen framhålla ). Oss
tillkommer förnämligsst, att, genom det beslut vi
fatta, bestämma frågans kyrkliga ståndpunkt, —
och slutar jag, under förhoppning, att det högvör-
diga ståndet ej måtte bysa några religiösa betänk-
ligheter mot bifall till motionen, med att yrka af-
sltg å betänkandet, och anhålla, det ståndet ville
förena sig om ett beslut, sådant jag tagit mig fri-
beten föreslå, hvilket i det hufvudsakligaste öfver-
ensstämmer med hvad af motionären blifvit äskadt.
Sedan äfvenledes prosten Osterman uppträdt
med ett varmt föredrag i samma anda som prof.
Lindgren, talade doktor Annerstedt till försvar för
betänkandet, men som doktor A. dervid förnämli-
gast sökte replikera prof. Lindgren, begärde den
sisträmnde å nyo ordet och fortfor:
Tiden är knapp, och ärenderna många, hvarföre
ock diskussionen bör vara kort. Men detta oak-
ladt är dock ifrågavarande ämne för vigtigt att
summario processu behandlas. Likval skulle jag,
enär jeg i mitt föregående anörande tillräckligt
ittalst mina tankar i hufvudsaken, icke nu hafva
åter begärt ordet, om jag icke dertill funnit mig pro-
vocerad af doktor Annerstedt, som i sin mot mig
riktade replik tillåtit sig uttryck, af hvilka jag
kännt mig särdeles förolämpad, emedan de inne-
hållit tillmälen, som sårat mig både som prest och
som kristen. Han har nemligen behogat säga, att
Jet väckt hacs synnerliga förundran, att jag kun-
nat så förblanda Gamla och Nya Testamentets
lära om försoningen, att jag förklarat dem identi-
ska, då likväl i det Gamla Förbundet läran om
den lidande, försonande Frålsaren endast i dunkla
irag finnes antydd, om ens denna hr doktorns för-
undran öfver ett sådant mitt påstående vore fullt
rällmätig, i händelse nigot dylikt af mig blifvit
yttradt. Hvad jeg talat om försoningsbegreppet i
Framla Testamentet har inskränkt sig till läran om
mennisköns syndaskuld, och hennes behof af Guds
förbarmande nåd, samt om hennes pligt till kärlek
och försonlighet mo: felande likar; och vägar jag
fortfarande påstå, att deuna lära i Gamla Testa-
mentet icke blott är anlydd, såsom utskottet be-
hagat sägs, utan klart utvecklad. För öfrigt har
äg yttrat, hvad jag också tror stå (ullt tillsam-
mans med den strävgaste orthodoxi, att kristendo-
men är endast en poteotierad judendom, och den-
nas högsta kulminaiion, hvilket jag nu med andra
ord vill så utlägga, alt jag säger kristendomen vara
den lummiga, med mognade frukter fullsatta kro-
nan till det träd, som har sin rot i judendomen,
och jag tror att kristendomen ej behöfver biygas
för sina judiska anor, på samma gång som dessa
utgöra judendomens ära, och göra judarne till våra
religionsörvandter.