af mångfaldiga myndigheter och aktningsvärde embetsmän styrkta, och till utskottet aflemnade Vitsord om våra inhemske judars berömliga förhållande både såsom-statsborgare och. familjefäder. Mycket skulle visserligen ännu vara alt tillägga, men talmannen har, med fästadt afseende på den återstående riksdagstidens sannolika korthet, och ännu obehandlade frågors mängd, uppmasest till möjligaste inskränkning af diskussionen. Jeg vill derföre endast i pågra få ord framlägga det resultat; hvartill jag i denna fråga kommit, och som är följande: Af de i Svergo nu befintliga judar äro de flesta i vårt land födde och uppfödde, och borde dessa, såsom borne svenske män. derför, efter min tanka, vara berättigade till alla sådana medborgerliga rättigheter, för hvilka deras afvikande trosbekännelse ej lägger hinder i vägen, d. v. s, endast med undantag af de rent kyrkliga, ech håller jag således före, att motionen, hvad dessa angår, bör obetingadt bifallas. Men hvad beträffar utifrån hit redan inflyttade, eller dem, som möjligen framdeles med kunglig tillåtelse bär uppslå sina bopålar, kunde en preskriptionstid af 40 eller högst 45 år för dessa bestämmas, efier hvilkens förlopp de skulla anses vara i lika kategori med i landet födda, här naturaliserade judar. På denna frågas afgörande inom vårt stånd är med skäl den allmänna uppmärksamheten synner ligen fästad, och skul:e jag högligen beklaga, om presteståndet, genom godkännande af detta betänkande, gåfve giltig anledning till beskyllning för religios istolerans, för hvilken vi böra undvika blotta skenet af misstanka. Det är hufvudsakligen ur kyrklig och religiös synpunkt vi hafva att betrakta frågsn, ty anses statsekonomiska skäl ligga emot den föreslagna emancipationen, lära väl de andra stånden dem vederbörligen framhålla ). Oss tillkommer förnämligsst, att, genom det beslut vi fatta, bestämma frågans kyrkliga ståndpunkt, — och slutar jag, under förhoppning, att det högvördiga ståndet ej måtte bysa några religiösa betänkligheter mot bifall till motionen, med att yrka afsltg å betänkandet, och anhålla, det ståndet ville förena sig om ett beslut, sådant jag tagit mig fribeten föreslå, hvilket i det hufvudsakligaste öfverensstämmer med hvad af motionären blifvit äskadt. Sedan äfvenledes prosten Osterman uppträdt med ett varmt föredrag i samma anda som prof. Lindgren, talade doktor Annerstedt till försvar för betänkandet, men som doktor A. dervid förnämligast sökte replikera prof. Lindgren, begärde den sisträmnde å nyo ordet och fortfor: Tiden är knapp, och ärenderna många, hvarföre ock diskussionen bör vara kort. Men detta oakladt är dock ifrågavarande ämne för vigtigt att summario processu behandlas. Likval skulle jag, enär jeg i mitt föregående anörande tillräckligt ittalst mina tankar i hufvudsaken, icke nu hafva åter begärt ordet, om jag icke dertill funnit mig provocerad af doktor Annerstedt, som i sin mot mig riktade replik tillåtit sig uttryck, af hvilka jag kännt mig särdeles förolämpad, emedan de innehållit tillmälen, som sårat mig både som prest och som kristen. Han har nemligen behogat säga, att Jet väckt hacs synnerliga förundran, att jag kunnat så förblanda Gamla och Nya Testamentets lära om försoningen, att jag förklarat dem identiska, då likväl i det Gamla Förbundet läran om den lidande, försonande Frålsaren endast i dunkla irag finnes antydd, om ens denna hr doktorns förundran öfver ett sådant mitt påstående vore fullt rällmätig, i händelse nigot dylikt af mig blifvit yttradt. Hvad jeg talat om försoningsbegreppet i Framla Testamentet har inskränkt sig till läran om mennisköns syndaskuld, och hennes behof af Guds förbarmande nåd, samt om hennes pligt till kärlek och försonlighet mo: felande likar; och vägar jag fortfarande påstå, att deuna lära i Gamla Testamentet icke blott är anlydd, såsom utskottet behagat sägs, utan klart utvecklad. För öfrigt har äg yttrat, hvad jag också tror stå (ullt tillsammans med den strävgaste orthodoxi, att kristendomen är endast en poteotierad judendom, och dennas högsta kulminaiion, hvilket jag nu med andra ord vill så utlägga, alt jag säger kristendomen vara den lummiga, med mognade frukter fullsatta kronan till det träd, som har sin rot i judendomen, och jag tror att kristendomen ej behöfver biygas för sina judiska anor, på samma gång som dessa utgöra judendomens ära, och göra judarne till våra religionsörvandter.