MAIA at SARA, VY PA EE AE TSV sig ega någon förbindelse af kärleksrikt deltagande. Jag må nemligen vara huru ;menniskoväntig, som helst, så og förblifver väl alltid medlemmen af en annan folkstam för mig en främling, i den meningen, att jag anser honom hä:stamsra från ett främmande land; men. det:a inverkar ju ej detringoaste på mitt handlingssätt och mitt beteende emot honom, i fall han behö:ver min bjelp och mitt deltagande. Anser jag deremot utlänningen, biott derföre ait han är utlänning, såsom oberättigad till min broderskärlek och min välvilja, så — hvad jag är, men pamnet menniskovän lärer jag ej förtjena. Jag förstår således allde!es icke, huru det kan vara möjligt, ett, ef:.er u:skottets påstående, juden, mera än någon annan religionsbekännare, om han än phöjt sig till de mest menniskovänliga tänkesätt, dock nödvändgt mås:e anse andra nationers medplemmar såsom främlingar för sig, i den sistnämnda figurliga meningen af ordet, hvilkea väl måtte vara den af utskottet åsyftade, emedan, om ordet fattas i -dess egentliga betydelse, detsamma måste gälla om alla andra lika mycket som om juden, så f amt men ej får antaga, att till det menniskovänliga umgänget med utlänningar ovilkorligen erfordras den förunderliga eg-nskapen att kunna alldeles förgäta att de härstamma från annat land. Således — antingen bemöter juden andra nationers medlemmar med hård och kall likgiltig het, och då är han icke menniskovänlig, alldraminst i superlativ grad; eller — är han menniskovänlig), vore det en blott i positivus, och då lefver han med dem som en vän cch broder. I beggedeia fallen blir utskottets raisonnement grundlöst. Vidare heter det i betinkavdet att judarne okunna blifva goda medbordare utr en stat, men de förblifva alltid på samma gång judar, ty deras religwon och deras natwnalitet äro så djupt och nära med hvarandra förenade, att de icke pkunna frångå den sednare, utan alt svika den förra,. Endera af dessa satser måste vara falsk, emedan de ömsesidigt upphä!va hverandra. Eller — huru låter det tanka sig, att en utlänning, (och såsom sådan vill utskottet alltid anse juden, vore han än född och uppfödd i vårt land), som hafver ett så uteslutande interesse för sitt ursprungliga hemland och d:ss fördelar, som här tillägges judarne, skulle ändock kunna vara god medborgare i den främmande stat, hveri han någon tid vistas, då i begreppet af en god medborgare nödvändigt och aeftergifigen måste ingrediera föreställningen om ett odeladt och uteslutands interesse för det land och det s,mhälle, der medborgarerätten eges. Antingen således cga judarne ingen så exclusiv nationalitet,. som utskottet vill tillagga dem, eller också kunna de aldrig förtjsna det vitsord, som här, i min tanke sann ngsenligt, gifves dem, att vara goda svenska medborgare. Utskottets utsago att hvarje prenlärig och ärlig jude anser Palestina ännu psåsom sil! förlofvade land står i strid mot de lärdomar, som b:bringas den uppväxande judiska ungdomen i den judiska katechesen, der frågan phviltet är vårt fädernesland besvaras med dessa orden: det land, der vi äro födde, eller der vi åtnjuta skydd och borgerligarättigheter,. Drömmen om Palestina, såsom ett förlofvadt land, fortlefver måhända ännu kos; n och annan svärmare bland judarne, men säkert är, att vida de flesta ibland dem längesedan frånträdt denna uopiska förboppning, och att de känra sig lika fastväxta, som pågonsin en af oss, vid den jord, som sett dem födess, och det samhälle, inom hvilket de lefva och verka. a es Hvad som innehålles i följande punkt af betänkandet, att man icke bör bedöma judarna såsom andra menniskor, eller, såsom orden falla sig, icke bör på dem använda allmänna grundsatser, är för abderitiskt och tidsvidrigt alt tarfva en veder-! läggning, i synnerhet inför detta högv. stånd. Så mycket om utskottets politiska skäl för afsleg å den gjo da, motionen. Jag öfvergår nu till granskning af det äberopade religiösa motivet. Utskottet, som, i sin anti-judiska nitä!skan, gått så längt, att det synes alldeles hafva förgätit det nära och oskiljaktiga sammanhanget mellan judendemen och kristendomen, hvilket dock är så innerligt, att man med full befogenhet kan säga, det kristeudomen endast är en potentierad judendom, eller en judendomens kulmination, tyckes icke ens vilja medgifva, att judarne hafva samme pligtlåra, som de kristne; utan anser ett sådant påstående hvila på en alltför ytlig uppfattning af skilnaden mellan nuvarande judendomen och kristendomen, och söker — hyilket icke är det, som minst i detta betänkande frapperat mig — bevisa detta orimliga, sanningsvidriga föregifvande med åberopande af judarnes bokstafliga uppfattning af Messiasbilden, liksom skulle denna, för att begagna utskottets egna ord, aför vjuden dölja hvad gamla testamentets skrifter antyda om försoning och helgelsen. Jag fär härvid anmärka, att mellan Messias-ideen eller dess väntade realisation i tiden.och den gammal-testamentliga läran om fötsonirg (d. ä. om mensklig syndaskuld, och dennas bebof af Guds näd och barm-hertighet, om menniskokärjek och försonlighet) och läran om helgelse intet annat samband eger rum, än att tron på Guds nåd och helgelsens nödvändighet äro oeftergifliga vilkor för de Messianska förhoppningarnas uppfyllande och ledamotskap i det Messienska riket; men att gamla testamentets sedeoch pligtlära är för öfrigt alldeles oberoende af den, vare sig materialistiska eller ideele föreställningen om arten af det Messianska riket. Utskottet misstager sig vidare, då det låter det gamia testamentet endast antyda läran om försoning och helgelse. Hvad nu first försoningen angär, så är visserligen sättet för dess vinnande och möjligheten af dess tillvägåbringande ojemförligt klarare framlagdt i det nya förbundet; och utgör detta just dess stora företräde; men jag vågar pästå, att begreppets sjelfva grund och innehåll, som bör sökas i medvetandet om syndaskuld och behovet af Guds oförtjänta nåd, är så klart framlagdt i det gamla testamentet, att något missförstånd derom är lika Omöjligt för juden, som för den krisine, Hvad åter beträffar den judiska läran om helgesen, så -coinciderar den i sina hufvudsakliga punkter med vår trö. Eller — bcehöfyver jag väl inför detta stånd vädja till de mångfaldiga ställen hos profeterna, der det icke antydes, men med de allvarligaste Tr dalag inskärpes, alt Jehova fordrar, att af sina I je kännare dyrkas, med offer, utan med hjertats renhet och trons allvar: och ändock harsätskottet kunnat tillåta sig den kränkande beskyllningen mot judendomens anhängare, att begreppen;om försoning och helgelse, i kristlig mening, skulle blifva dem en förargelsen, liksom skulle de;envist förneka både menniskars bebof af Gröds, nåd,; och Guds fördran tillbaka hos den skuldbelastade menniskan af lefyv-rnets möjligen största helighet. I det nu följande stycket af betänkandet: har Vidare utskottet sökt ett skäl mot bifall till motionen i den judiske husbondens befarade likgiltighet för psina underhafvandes religösa bildning, om än nicke för deras moraliska grundsalser; men, detta oaktadt, har dock samma utskott litet längre ner i samma betänkande aktningsfullt erkänt det iallo ann hof hamn on ss burarnåA Uudar Nom vart nn CA m-— AM MÅ VV Jn SRA fr rm lh bade Mm a OM ARA JO RN ÖR mfr EV MR