MAIA at SARA, VY PA EE AE TSV
sig ega någon förbindelse af kärleksrikt deltagande.
Jag må nemligen vara huru ;menniskoväntig, som
helst, så og förblifver väl alltid medlemmen af
en annan folkstam för mig en främling, i den me-
ningen, att jag anser honom hä:stamsra från ett
främmande land; men. det:a inverkar ju ej detrin-
goaste på mitt handlingssätt och mitt beteende emot
honom, i fall han behö:ver min bjelp och mitt del-
tagande. Anser jag deremot utlänningen, biott
derföre ait han är utlänning, såsom oberättigad till
min broderskärlek och min välvilja, så — hvad jag
är, men pamnet menniskovän lärer jag ej förtjena.
Jag förstår således allde!es icke, huru det kan vara
möjligt, ett, ef:.er u:skottets påstående, juden, mera
än någon annan religionsbekännare, om han än
phöjt sig till de mest menniskovänliga tänkesätt,
dock nödvändgt mås:e anse andra nationers med-
plemmar såsom främlingar för sig, i den sist-
nämnda figurliga meningen af ordet, hvilkea väl
måtte vara den af utskottet åsyftade, emedan, om
ordet fattas i -dess egentliga betydelse, detsamma
måste gälla om alla andra lika mycket som om ju-
den, så f amt men ej får antaga, att till det men-
niskovänliga umgänget med utlänningar ovilkorli-
gen erfordras den förunderliga eg-nskapen att kun-
na alldeles förgäta att de härstamma från annat
land. Således — antingen bemöter juden andra
nationers medlemmar med hård och kall likgiltig
het, och då är han icke menniskovänlig, alldra-
minst i superlativ grad; eller — är han menni-
skovänlig), vore det en blott i positivus, och då
lefver han med dem som en vän cch broder. I
beggedeia fallen blir utskottets raisonnement grund-
löst. Vidare heter det i betinkavdet att judarne
okunna blifva goda medbordare utr en stat, men
de förblifva alltid på samma gång judar, ty
deras religwon och deras natwnalitet äro så djupt
och nära med hvarandra förenade, att de icke
pkunna frångå den sednare, utan alt svika den
förra,. Endera af dessa satser måste vara falsk,
emedan de ömsesidigt upphä!va hverandra. Eller
— huru låter det tanka sig, att en utlänning, (och
såsom sådan vill utskottet alltid anse juden, vore
han än född och uppfödd i vårt land), som hafver
ett så uteslutande interesse för sitt ursprungliga
hemland och d:ss fördelar, som här tillägges ju-
darne, skulle ändock kunna vara god medborgare i
den främmande stat, hveri han någon tid vistas, då
i begreppet af en god medborgare nödvändigt och
aeftergifigen måste ingrediera föreställningen om
ett odeladt och uteslutands interesse för det land
och det s,mhälle, der medborgarerätten eges. An-
tingen således cga judarne ingen så exclusiv natio-
nalitet,. som utskottet vill tillagga dem, eller också
kunna de aldrig förtjsna det vitsord, som här, i
min tanke sann ngsenligt, gifves dem, att vara goda
svenska medborgare. Utskottets utsago att hvarje
prenlärig och ärlig jude anser Palestina ännu
psåsom sil! förlofvade land står i strid mot de
lärdomar, som b:bringas den uppväxande judiska
ungdomen i den judiska katechesen, der frågan
phviltet är vårt fädernesland besvaras med dessa
orden: det land, der vi äro födde, eller der vi åt-
njuta skydd och borgerligarättigheter,. Drömmen
om Palestina, såsom ett förlofvadt land, fortlefver
måhända ännu kos; n och annan svärmare bland
judarne, men säkert är, att vida de flesta ibland
dem längesedan frånträdt denna uopiska förbopp-
ning, och att de känra sig lika fastväxta, som på-
gonsin en af oss, vid den jord, som sett dem fö-
dess, och det samhälle, inom hvilket de lefva och
verka. a es
Hvad som innehålles i följande punkt af betän-
kandet, att man icke bör bedöma judarna såsom
andra menniskor, eller, såsom orden falla sig, icke
bör på dem använda allmänna grundsatser, är
för abderitiskt och tidsvidrigt alt tarfva en veder-!
läggning, i synnerhet inför detta högv. stånd. Så
mycket om utskottets politiska skäl för afsleg å
den gjo da, motionen. -
Jag öfvergår nu till granskning af det äberopade
religiösa motivet. Utskottet, som, i sin anti-judi-
ska nitä!skan, gått så längt, att det synes alldeles
hafva förgätit det nära och oskiljaktiga samman-
hanget mellan judendemen och kristendomen, hvil-
ket dock är så innerligt, att man med full befo-
genhet kan säga, det kristeudomen endast är en
potentierad judendom, eller en judendomens kul-
mination, tyckes icke ens vilja medgifva, att ju-
darne hafva samme pligtlåra, som de kristne; utan
anser ett sådant påstående hvila på en alltför yt-
lig uppfattning af skilnaden mellan nuvarande
judendomen och kristendomen, och söker — hyil-
ket icke är det, som minst i detta betänkande
frapperat mig — bevisa detta orimliga, sanningsvi-
driga föregifvande med åberopande af judarnes bok-
stafliga uppfattning af Messiasbilden, liksom skulle
denna, för att begagna utskottets egna ord, aför
vjuden dölja hvad gamla testamentets skrifter an-
tyda om försoning och helgelsen. Jag fär härvid
anmärka, att mellan Messias-ideen eller dess vän-
tade realisation i tiden.och den gammal-testament-
liga läran om fötsonirg (d. ä. om mensklig synda-
skuld, och dennas bebof af Guds näd och barm-
-hertighet, om menniskokärjek och försonlighet) och
läran om helgelse intet annat samband eger rum,
än att tron på Guds nåd och helgelsens nödvän-
dighet äro oeftergifliga vilkor för de Messianska
förhoppningarnas uppfyllande och ledamotskap i det
Messienska riket; men att gamla testamentets sede-
och pligtlära är för öfrigt alldeles oberoende af
den, vare sig materialistiska eller ideele föreställ-
ningen om arten af det Messianska riket. Utskot-
tet misstager sig vidare, då det låter det gamia
testamentet endast antyda läran om försoning
och helgelse. Hvad nu first försoningen angär, så
är visserligen sättet för dess vinnande och möjlig-
heten af dess tillvägåbringande ojemförligt klarare
framlagdt i det nya förbundet; och utgör detta just
dess stora företräde; men jag vågar pästå, att be-
greppets sjelfva grund och innehåll, som bör sökas
i medvetandet om syndaskuld och behovet af Guds
oförtjänta nåd, är så klart framlagdt i det gamla
testamentet, att något missförstånd derom är lika
Omöjligt för juden, som för den krisine, Hvad å-
ter beträffar den judiska läran om helgesen, så
-coinciderar den i sina hufvudsakliga punkter med
vår trö. Eller — bcehöfyver jag väl inför detta stånd
vädja till de mångfaldiga ställen hos profeterna,
der det icke antydes, men med de allvarligaste Tr
dalag inskärpes, alt Jehova fordrar, att af sina I je
kännare dyrkas, med offer, utan med hjertats
renhet och trons allvar: och ändock harsätskottet
kunnat tillåta sig den kränkande beskyllningen mot
judendomens anhängare, att begreppen;om förso-
ning och helgelse, i kristlig mening, skulle blifva
dem en förargelsen, liksom skulle de;envist för-
neka både menniskars bebof af Gröds, nåd,; och
Guds fördran tillbaka hos den skuldbelastade men-
niskan af lefyv-rnets möjligen största helighet.
I det nu följande stycket af betänkandet: har Vi-
dare utskottet sökt ett skäl mot bifall till motionen
i den judiske husbondens befarade likgiltighet för
psina underhafvandes religösa bildning, om än
nicke för deras moraliska grundsalser; men, detta
oaktadt, har dock samma utskott litet längre ner i
samma betänkande aktningsfullt erkänt det iall-
o
ann hof hamn on ss burarnåA Uudar Nom vart
nn CA m-— AM MÅ VV Jn SRA fr
rm lh bade Mm a OM ARA JO RN ÖR m- fr EV MR