skull, när Utskottens betänkande kommer under ventilation. I fall det icke för ögonblicket kan leda till några resultater, så är dock ingen tvifvel, att dessa grundsatser i en framtid måste göra sig gällande, mera, än de hittills förmått. Några specialbestämmelser i betänkandet anse vi äfven böra förändras, såsom varande mindre lämpliga, t. ex. det ovilkorliga stadgandet i.8 9, att om någon egendom tillfaller fattigbjon, för hvilken fattigvården upphör, så bör af sådan egendom återgäldas den kostoad,som blifvit använd till underhåll af personen sjelf, dess maka och barn under. 43 åis ålder, samt att det skall ankomma på fattigvårdssamhället, att belt och hållet, eller till någon del, efterskänka en sådan ersättnipg. Det kan utan tvifvel vara bokstafligt rätt att den, som legat samhället till last för sitt underhåll, men genom arf eller annan förvärfvad egendom kommer till förmögevhet, skall ersätta det allmänna, hvad det för honom påkostat; dock bör väl denna skyldighet icke vara så utsträckt, att personen genom dess fullgörande kan blifva ånyo utarmad; och någon garanti häremot finnes icke egentligen, så länge rättigheten att afgöra om ersättning skall lemnas eller icke, får tillhöra fattigvårdssamhället ensamt, d. v.s. den fattigvårdsdirektion, som representerar det samma. Det är ju att göra ena parten till domare; och dessa fattigvårdsdirektioner pläga dessutom i allmänhet icke vara mycket nådiga. Månne icke all rättfärdighet i detta afseende är uppfylld, då den, för hvilken fattigförsörjningen upphör, i samma mån som han blir i tillfälle att förvärfva, äfven blir underkastad den allmänna skyldigheten, att, lika med öfrige medborgare, bidraga till andra fattigas försörjning? sön Den här gjorda anmärkningen angår visserligen ett förhållande, som så sällan kommer i fråga, att saken kan synas likgiltig; men en rättelse är också icke svår att tillvägabringa, t. ex. om blott afgörandet af de tvister, som kunna komma i fråga, lemnas åt en tredje person, t. ex. domaren i orten. Föreskriften i 47 om anmälan af inflyttningar inom 44 dagar derefter, och det vid vite, synes äfven onödigt minutiös. I öfrigt innefatta de föreslagna ändringarna i vår tanka, såsom redan är nämndt, ostridiga förbättringar; så snart man icke tager i hetraktande den högre och oeftergifliga fordran af en mera omfattande synpunkt för frågans betraktande, som vi här förut vidrört.