skull, när Utskottens betänkande kommer un-
der ventilation. I fall det icke för ögonblic-
ket kan leda till några resultater, så är dock
ingen tvifvel, att dessa grundsatser i en fram-
tid måste göra sig gällande, mera, än de hit-
tills förmått.
Några specialbestämmelser i betänkandet anse
vi äfven böra förändras, såsom varande min-
dre lämpliga, t. ex. det ovilkorliga stadgandet
i.8 9, att om någon egendom tillfaller fattig-
bjon, för hvilken fattigvården upphör, så bör
af sådan egendom återgäldas den kostoad,som
blifvit använd till underhåll af personen sjelf,
dess maka och barn under. 43 åis ålder, samt
att det skall ankomma på fattigvårdssamhället,
att belt och hållet, eller till någon del, efter-
skänka en sådan ersättnipg. Det kan utan
tvifvel vara bokstafligt rätt att den, som legat
samhället till last för sitt underhåll, men ge-
nom arf eller annan förvärfvad egendom kom-
mer till förmögevhet, skall ersätta det allmänna,
hvad det för honom påkostat; dock bör väl
denna skyldighet icke vara så utsträckt, att
personen genom dess fullgörande kan blifva
ånyo utarmad; och någon garanti häremot fin-
nes icke egentligen, så länge rättigheten att
afgöra om ersättning skall lemnas eller icke,
får tillhöra fattigvårdssamhället ensamt, d. v.s.
den fattigvårdsdirektion, som representerar det
samma. Det är ju att göra ena parten till
domare; och dessa fattigvårdsdirektioner pläga
dessutom i allmänhet icke vara mycket nådiga.
Månne icke all rättfärdighet i detta afseende
är uppfylld, då den, för hvilken fattigförsörj-
ningen upphör, i samma mån som han blir i
tillfälle att förvärfva, äfven blir underkastad
den allmänna skyldigheten, att, lika med öfrige
medborgare, bidraga till andra fattigas försörj-
ning? sön
Den här gjorda anmärkningen angår visser-
ligen ett förhållande, som så sällan kommer i
fråga, att saken kan synas likgiltig; men en
rättelse är också icke svår att tillvägabringa,
t. ex. om blott afgörandet af de tvister, som
kunna komma i fråga, lemnas åt en tredje
person, t. ex. domaren i orten.
Föreskriften i 47 om anmälan af inflytt-
ningar inom 44 dagar derefter, och det vid
vite, synes äfven onödigt minutiös. I öfrigt
innefatta de föreslagna ändringarna i vår tanka,
såsom redan är nämndt, ostridiga förbättrin-
gar; så snart man icke tager i hetraktande
den högre och oeftergifliga fordran af en mera
omfattande synpunkt för frågans betraktande,
som vi här förut vidrört.