diga de ej med en enda blick, pty allt det der är ju inte gjordt för hand, säga de. Kännaren är för det 2.dra konstnärens rådgifvare. Han utgjuter sig i ständiga beskärmelser öfver sin proteg —, berättar öfverallt huru han sökt göra folk af honom — men del. der artisterne vilja aldrig taga råd. Vet bror, jag har alltid sagdt honom — skada på denl unge mannen — habil karl, men, —, och dylikt. Med allt detta bar han aldrig varit konstnären på riogaste vis till hjelp eller stöd, hvarföre ock, då ban en vacker dag får höra att denne funaerar på alt gifta sig, förklarar honom bögtidligt, att ban i så fall alldeles tager sin hand ifrån honomy)! Kännaren är för det 3:dje och sista — Konstnärens plågoande. Dessa påtvingade kännare kunna gemenligen fördelas i tvenne klasser, The omilde recensenter — och the oblidkelige björnar. De förre förfölja honom i drömmen, och då han vaknar, helsa vanligen de sednare pgod morgon!, — höra hvad det lider, och finnes intet annat att taga, låta de ta af sigr. Med allt detta finne vi, att det gifves månge, hvilkas ställning och rikedom borde mana dem att göra något för konsten, men hvilkas anborna själsråhet eller brist på smak aldrig gifva dem riktig håg och omdöme. Sådane gynnare blifva derföre lekbollar för charlataner. Dessa förstå snart att undantränga den verkliga sanna förtjensten, och denna, som ej förstår att, som det heter, vligga efter,, får derföre stå tillbaka. Voltaire säger, att alla genrer äro goda. utom den tråkiga. Konstnären har et rikt val. För landskapsmålaren t. ex., hvilken rikedom af skönhet erbjuder ej städse den herrliga naturen. Han njuter derföre i rågadt mått, då andra måste väckas, för att ur dvalan af sina hvardagsbestyr, med ögonen fästade vid jorden, blicka upp och se Guds herrliga uppenbarelser i naturens verld. Halven j icke under en vandring öfver Norrbro, medan den nedgående solen gjuter sitt purpurskimmer öfver Mälarens klara spegel, observerat huru få betrakta eller ens synas märka det sköna skådespelet? Stadnar någon, undrar man hvad ban ser på, eller man tittar ner för ro skull, och då lockar nyfikenheten snart nog hundrade alt göra detsamma. Men endast konstnären står der och betraktar naturskådespelet. Sådan besynnerlig menniska: då hundrade andra tittar nedåt, tittar han uppåt! Men ett litet barn skyndar förbi vid modrens sida, och pekar: se så vackert)! och modren frågar barnet: hvad var det du såg,? — Ett år derefter beundrar man kanbäuda på en exposition ett landskap i aftonbelysningen, och kännaren invänder med förnumstig min: Det der är ingen svensk himmel,! — Men denne himlabefängde kritikus kunde man svara, som vår förnämste landskapsmålare, då han efter en dylik recension under en promenad mötte konstrecensenten, hvilsen förtjust fästade konstnärens uppmärksamhet vid den vackra solnedgången: nJa, det är skada blott att vi ej hafva en sådan himmel i Sverigel, Betrakte vi porträttgenren, skulle man kun-va kalla den konstgrenens idkare en den lyckligaste åskådare af hvad skönt är. Han manar städse gracerna och det ljufva löjet att frarostå i sin fulla fägring, äfven hos den nycktullaste skönhet (och hvilken skön qvinna är ej nyckfull?) — allt medan mannen förgäfves beder, och älskaren skulle knäfalla för en sådan blick. För konstnären visas aldrig det surmulna anletet: för honom framstår hön i majestätet af sin skönhets glans, än festligt prydd, än idylliskt enkel, alltid så täck som möjligt, och hvarföre? Jo, konstnären vädjar ej till det fadda för min skull, — han vädjar till det oförlgängliga, till minnet; så står hon der, den bulda qvinnan, efter tiotal af år, qvar på duken, med den skälmska blicken, den skära rodnaden och den mysande purpurmunnen — allt dör qvar, fast våren längesedan bar flytt henne, och med fägringen både beundran, afund och kärlek. Viljen j skåda glädjen i sin renaste skärhet, -Iså betrakten modrens blickar vid barnets glä-Idje! Huru detta kan uppfattas, visar Raphael -Ibäst. Hans madonnor äro de högsta idealer af moderskärlek och skär qvinlighet. Men viljen ) hafva en skildring af en konstnärs bryderi, så låtom oss förtälja följande besök i atelieren, efter en gammal tysk ballad: ,Tjenare, herr artist; jag är possessionaten N. Skulle väl vilja hafva mitt porträtt, ser ni; får presentera bustru min, min son Calle, mina tre döttrar, — det vore kanske så godt ni tcge oss alla på en gång? Ser ni, min goda man, jag ville gerna i -Itaflan se hela egendomen, jemte kyrkan och årtalet, som jag lät ditsätta vid sista reparationen, som gjordes på min bekostnad. Skulle det inte gå an föreställa oss, som då vi gå till skrift? Eller kabske heldre när Calle är på profplöjning med 4 dugtiga oxar, äkta Durhams ras, ska ni veta, som jag införskref Ihöstas, — eller när mina töser sitta i väfstolen: hvilket tycker ni vore bäst? Jag ville väl ock gerna se min vän Jan, som kommer från bränneriet och gnolar, som han alltid brukar, ser ni — och sedan att änBarne stå vackra, jaha, och min son, som går och räknar öfver huru många stackar, — söj hvad tycker ni om ideen? aJag skall säja er, jag t cker rasande om tigranna färgor, och äkta rödt vill alltid hustru ;lmin ha, för det sitter ju i: ni ser jag förstår bt konsten? Mej kan Ni serna öra brun, som