diga de ej med en enda blick, pty allt det der
är ju inte gjordt för hand, säga de.
Kännaren är för det 2.dra konstnärens råd-
gifvare. Han utgjuter sig i ständiga beskär-
melser öfver sin proteg —, berättar öfverallt
huru han sökt göra folk af honom — men del.
der artisterne vilja aldrig taga råd. Vet bror,
jag har alltid sagdt honom — skada på denl
unge mannen — habil karl, men, —, och dylikt.
Med allt detta bar han aldrig varit konstnä-
ren på riogaste vis till hjelp eller stöd, hvar-
före ock, då ban en vacker dag får höra att
denne funaerar på alt gifta sig, förklarar ho-
nom bögtidligt, att ban i så fall alldeles ta-
ger sin hand ifrån honomy)!
Kännaren är för det 3:dje och sista —
Konstnärens plågoande. Dessa påtvingade kän-
nare kunna gemenligen fördelas i tvenne klas-
ser, The omilde recensenter — och the oblid-
kelige björnar.
De förre förfölja honom i drömmen, och då
han vaknar, helsa vanligen de sednare pgod
morgon!, — höra hvad det lider, och finnes
intet annat att taga, låta de ta af sigr.
Med allt detta finne vi, att det gifves mån-
ge, hvilkas ställning och rikedom borde mana
dem att göra något för konsten, men hvilkas
anborna själsråhet eller brist på smak aldrig
gifva dem riktig håg och omdöme. Sådane
gynnare blifva derföre lekbollar för charlata-
ner. Dessa förstå snart att undantränga den
verkliga sanna förtjensten, och denna, som ej
förstår att, som det heter, vligga efter,, får
derföre stå tillbaka.
Voltaire säger, att alla genrer äro goda.
utom den tråkiga. Konstnären har et rikt
val. För landskapsmålaren t. ex., hvilken ri-
kedom af skönhet erbjuder ej städse den herr-
liga naturen. Han njuter derföre i rågadt mått,
då andra måste väckas, för att ur dvalan af
sina hvardagsbestyr, med ögonen fästade vid
jorden, blicka upp och se Guds herrliga up-
penbarelser i naturens verld. Halven j icke
under en vandring öfver Norrbro, medan den
nedgående solen gjuter sitt purpurskimmer öf-
ver Mälarens klara spegel, observerat huru få
betrakta eller ens synas märka det sköna skå-
despelet? Stadnar någon, undrar man hvad
ban ser på, eller man tittar ner för ro skull,
och då lockar nyfikenheten snart nog hundrade
alt göra detsamma. Men endast konstnären
står der och betraktar naturskådespelet. Sådan
besynnerlig menniska: då hundrade andra tit-
tar nedåt, tittar han uppåt! Men ett litet barn
skyndar förbi vid modrens sida, och pekar:
se så vackert)! och modren frågar barnet:
hvad var det du såg,? — Ett år derefter be-
undrar man kanbäuda på en exposition ett
landskap i aftonbelysningen, och kännaren in-
vänder med förnumstig min: Det der är in-
gen svensk himmel,! — Men denne himlabe-
fängde kritikus kunde man svara, som vår för-
nämste landskapsmålare, då han efter en dylik
recension under en promenad mötte konstre-
censenten, hvilsen förtjust fästade konstnärens
uppmärksamhet vid den vackra solnedgången:
nJa, det är skada blott att vi ej hafva en så-
dan himmel i Sverigel,
Betrakte vi porträttgenren, skulle man kun--
va kalla den konstgrenens idkare en den lyck-
ligaste åskådare af hvad skönt är. Han manar
städse gracerna och det ljufva löjet att frarostå
i sin fulla fägring, äfven hos den nycktullaste
skönhet (och hvilken skön qvinna är ej nyck-
full?) — allt medan mannen förgäfves beder,
och älskaren skulle knäfalla för en sådan blick.
För konstnären visas aldrig det surmulna an-
letet: för honom framstår hön i majestätet af
sin skönhets glans, än festligt prydd, än idyl-
liskt enkel, alltid så täck som möjligt, och
hvarföre? Jo, konstnären vädjar ej till det fadda
för min skull, — han vädjar till det oför-
lgängliga, till minnet; så står hon der, den
bulda qvinnan, efter tiotal af år, qvar på du-
ken, med den skälmska blicken, den skära rod-
naden och den mysande purpurmunnen — allt
dör qvar, fast våren längesedan bar flytt henne,
och med fägringen både beundran, afund och
kärlek.
Viljen j skåda glädjen i sin renaste skärhet,
-Iså betrakten modrens blickar vid barnets glä-
-Idje! Huru detta kan uppfattas, visar Raphael
-Ibäst. Hans madonnor äro de högsta idealer af
moderskärlek och skär qvinlighet.
Men viljen ) hafva en skildring af en konst-
närs bryderi, så låtom oss förtälja följande be-
sök i atelieren, efter en gammal tysk ballad:
,Tjenare, herr artist; jag är possessionaten
N. Skulle väl vilja hafva mitt porträtt, ser
ni; får presentera bustru min, min son Calle,
mina tre döttrar, — det vore kanske så godt
ni tcge oss alla på en gång?
Ser ni, min goda man, jag ville gerna i
-Itaflan se hela egendomen, jemte kyrkan och
årtalet, som jag lät ditsätta vid sista repara-
tionen, som gjordes på min bekostnad. Skulle
det inte gå an föreställa oss, som då vi gå
till skrift? Eller kabske heldre när Calle är på
profplöjning med 4 dugtiga oxar, äkta Dur-
hams ras, ska ni veta, som jag införskref
Ihöstas, — eller när mina töser sitta i väfsto-
len: hvilket tycker ni vore bäst?
Jag ville väl ock gerna se min vän Jan,
som kommer från bränneriet och gnolar, som
han alltid brukar, ser ni — och sedan att än-
Barne stå vackra, jaha, och min son, som går
och räknar öfver huru många stackar, — söj
hvad tycker ni om ideen?
aJag skall säja er, jag t cker rasande om
tigranna färgor, och äkta rödt vill alltid hustru
;lmin ha, för det sitter ju i: ni ser jag förstår
bt konsten? Mej kan Ni serna öra brun, som