italienska taflor genom umbrans användande, helt och hållet i skuggpartier svartnat. Många målade med full färg eller s. k. impasto, andra med glaseringar eller lazyr, med ett ord, s den verklige kännaren har et rikt fält af ob-! servationer, som ett övant öga förbiser. Utom dessa iakttagelser, finnas techniska led-c ningar, som underlätta forskningarne: färgbland-j t I q 1 !f mm ningen, val af träsorter och väf som de gamla mästarne använde. Häruti ligger en hel samling al rön, såväl ur skrifter, som särdeles om man följer de store mästarnes arbeten, under de olika stadierna af deras fulländning. Någre härvid väsendiliga iakttagelser torde få anföras; Före Raphael, och i en del af 46:de århundradet, snvände alla italienska målare träd; än poppel, ibland ceder eller gran: sammanfogj ningarne förstärktes å baksidan af påklistradel! väfrimsor. Venetianerne beredde sin duk påls samma sätt som de beredde trädet, d. v. s. medl! limfärger och på gipsgrund. I Nederländerna bibehöll man bruket af träll i det längsta. Det bereddes med en otrolig omsorg al dessa samvetsgranna målare i 47:del seklet, hvars taflor än i dag prunka i samma friska glans, som om de voro målade i går. I: Uti Antwerpen var en berömd fabrik all .panhnåer eller träskifvor; de äro vanligen märkte med en inbränd stämpel, 2:ne korslagde och afbuggne händer, som är stadens: vapen. Dessa skifvor gjordes ibland mycket stora, och voro alltid af ek. Äfven användes förtenta kopparplåtar, och man finner ofta dylika små taflor på koppar, med ofvannämnde stämpel. Rubens målade vanligen på träd, endast för sina stora taflor, och dem han målade öfver Henrik IV:s förmälning, använde han väf. Man kunde nästan antaga, att alla små taflor, särdeles esquisser af denne mästare äro apokryfiskå, såvida de ej äro på ek, ty öfver allt hvarest man har mycket af hans mindre eller s. k. staffli-taflor, såsom i Antwerpen och Minchen, äro de alltid målade på trä. Men för att återkomma till hufvudsaken, blir resultatet att ingenting är svårare än att bestämms. huruvida en god tafla kan vara original eller kopia. Antagom då med få ord de säkraste reglor för att vägleda sitt omdöme. Först, väoje man sig genom ett ifrigt studium af mästerverk, att likasom komma på förtrolig I. fot med de gamla mästarne,j så att de? vidt första anblicken ingenkännas som gamla vänner . dem man efter lång tid återser. Sedan fordras att sjelf bafva litet luktat in i handtverket, som man säger, att hafva tecknat och målat så pass, att man någorlunda är bemma, särdeles i det praktiska af saken; lägg härtill att genom resor se det bästa som finnes i de stora gallerierna och de dyrbara privatsamlingar, som tyvärr vårt land i så ringa del har att bjuda på —; med allt detta förvärfvar man sig en sceptitism, som en kännare alltid i mer eller mindre grad måste äga, hvilket på ren svenska betyder, att man ej så lätt är larad. Har man sålunda sett samma mästerverk repeteradt i 5 å G gallerier, blir man allt klentrogvare hvad de taflor beträffa, som förekomma i konsthandel och på auktioner. Man uppgör då för sig det enkla axiomet, att ibland alla dessa finnes ingen tafla, hvarken af Leonardo da Vinci, Rophael, Titian och dylika mästare, som äro verkliga originaler, fast de så benämnas på kataloger och lockande auktionsanmälningar. Ty, dessa stora mästares verk äro samt och synnerligen kändan, — flerfaldiga gånger graverade, de hafva utförts för konungar och furstar, och deras genealogiska följd sf ägare, kan bestämmas hand från hand sedan de utgingo ur konstnärens. Till yttermera visso, fäst er vid inga andra taflor än de såkallade tableaux viergesn, det vill söga, vid ingen af dessa påkluddade, urtvättade och af restauratörer förstörde gamla taflor, som blott hafva skuggan qvar af hvad de varit, och ifall en restauration är af nöden, lemna den ej i händerna på hvem som helst. Det är med dessa tafveldoktorers misstag ej som med dem, Figaro påstår, att jorden skyndar sig att dölja demp. Tyvärr bar man i alla samlingar exempel derpå. Men det är härvid ett nöje upplysa, alt vi i Sverige äga en i denna konstgren verkligt skicklig talang, mille Lundmark i Stockholm, hvarom derstädes alla större som enskildta samlingar, såväl som galleriet på Gripsholm, Österby m. fl. vittna. Men vi l-mne gamla taflor med en önskan att konstvännen må vara på sin vakt, och cj af fördom, på gamla inrökta och spruckna taflor, blott för det de äro gamla, bortkasta penningar, dem de gjort bättre att använda till inköp af lefvande mästares och unge lofvande talangers arbeten. Vårt tidehvarfs konst har urartat till en asalongskonstn. Salongsmenniskor äro våra förståsigpåare; musterne, salonger för bildade och bättre, eller så kallade ansländigt, klädde personer. Men konsten, den bör ju vara en njutning för alla! Så var det hos greker och romare. Så länge icke samlingar och konstverk äro så offentligen tillgängliga, att hvar och en utan besvär, omvägar eller klivgande argumenter, kan hvila ut från siva mödor, och vederqvicka själen vid anblicken af det skönas alster, så länge är ej värdt klaga, att der finnes . råhet hos massan. Konsternas förädlende inverkan kan ej jäfvas. Råhet och Jast kan ej trifvas-hos ett folk, hvars nöjen och förströelser bära en intellektuel pregel. Derföre blir kännarskapet också hvad det vanligen betecknas vara ; konsten alltmer ett blott mekaniskt yrke, och, med undantag af porträttgenren, de öfriga konstgrenarne allt