— —
— Bland de flera revolutionära ideologer
och deklamatörer, som af fåfänga eller svär-
meri trott sig om att kunna uppställa en helt
ny social basis för samhället, medelst en så
kallad arbetets organisation, och andra dylika
systemer, hvilka, under dermed anställda för-
sök i Frankrike efter februarirevolntionen, på
ett så bedröfligt sätt misslyckats och endast
bidragit att genom frasens makt ingifva en hop
orediga och förvillande begrepp hos de obil-
dade, bar, väst Louis Blanc, ingen väckt så
mycket uppseende som en hr Proudhon, som
skrifvit arbeten i kommunistisk syftning, och
som förklarar eganderätten för en stöld, m. m.
Denne Proudhon, som nu är ledamot i natio-
nalförsamlingen väckte, såsom redan blifvit
nämndt i Aftonbladet, icke längesedan formlig
motion, att alla hushbyror skulle nedsättas med
en tredjedel. Detta förslag har, som man väl
kan tänka, väckt ett ofantligt uppseende och
utsatt motionären för mångfaldiga både allvar-
liga och satiriska anmärkningar.
Nationalp, för närvarande det mest ledande
bladet i Paris, gör följande reflexioner öfver
Proudhons förslag :
Proudhons fantastiska orimligbeter förtjena, ur fi-
nanciell synpunkt, visserligen inger allvarsam greansk-
ning; men det innefattar ett kränkande af den all-
männa sedlighetsprincipen, som ej bör lIemnas
onäpst. Proudhon fördelar samhällets medlemmar
itvenne från hverandra skarpt afskiljda klasser
och markerar deres ömsesidiga antagonism; ja,
han går så långt, att han antager denna antago-
nism till hufvudvilkor för framgången af sitt sy-
stem. I det han gör arrendatorer och gäldenärer
till delegare af det rof, som vore att tega hos
egendomsegarne, appellerar han till alla låga li-
delser och uppeggar till inbördes bat mellan dem
som ega något och de som ega intet.
Proudhons sats, att eganderätten är en stöld,
pers:fl ras äfven af Jules Janin, uti Debats följe-
tong, på följande sarkastiska sått:
Hr Proudhon är fruktad i himmelen och på jor-
den. När han går fram på sin djerfva bana, skälf-
ver jordtorfvan under hans fötter, ty den har er-
kännt sin mistare. Egendomsegare, stora och små,
dessa nedriga tjufvar, blicka utom sig af oro på
hvarandra; de skynda bestörte till notarien i or-
ten, för att med renade händer sönderslita det
olycksaliga dokument, som bekräftar att dessa ban-
diter hafva med penningar, förtjente i sin anletes
svett, betalt denna lilla jordlapp som föder dem,
detta hus der deras familj uppväxt. O, gudomlige
Proudhon! utropa de, förlåt oss den grofva för-
brytelsen att hafva planterat dessa träd, att hafva
odlat denna jord, samt sått och inbergat dessa
grödorn!
— EN AF MÅnGA. För några veckor sedan
begrofs i Melun med mycken högtidlighet en ung
mobilgardist, som hade aflidit i följd af sina under
Junidagarna erhållna blessyrer.
Den unge Beaujard tillhörde en hederlig familj i
Melun; haa hade inträdt i mobila gardet, efter att
hafva gjort sina studier och tagit en kandidat-exa-
men.
Sårad i benet den 24 Juni, blef Beaujard förd
till ett fättlasarett, der han erhöll de första omsor-
gerna hans belägenhet fordrade. Utan att beräkna
allvarsamheten af sin blessyr, rymde han i smyg
rån lasarettet, uppsökte sina kamrater och stod
snart midt ibland dem. Några timmar derefter er-
öfrade ban, under general Negriers ögon, en fana
på en af barrikaderna i gatan S:t Antoine, men
träffades i detsamma af en kula i låret. Denna
gång blef amputation nödvändig, och den oför-
skräckte unge mannen öfverlefde icke denna ope-
ration. Beaujard stod på förslag att erhålla he-
derslegionskorset.
Staden Melun har, som sagdt är, med stor hög-
tidlighet bevisat unge Beaujard den sista hedern;
de civila och militära autoriteterna biträdde vid
denna sorgliga och rörande ceremoni; hela natio-
nalgardet var under vapen; man ville bevisa, att
landet icke är otacksamt emot dessa tappra, unga
män, som så ädelt utgjuta sitt blod för ordningens
och frihetens sak.