Der af carrarisk marmor, ett konstverk underbart,
Står Castor, Pollux, tvillingarne båda.
I marmorns former sväller ett gudalifs natur,
Som trånande af njutning framspringer derutur,
Fullmognadt på en gång och idealiskt.
8e ditåt, der Apollo di Belvedere står,
Och säg mig om du ej af Guden tjusas?
Om ej mer ädel hållning du vid hans åsyn får,
Och liksom Winkelmann af sällhet rusas?
Se ögonlockens hvälfning, se Juno-ögats blick,
Så ljusets första stråle, som genom rymden gick.
— Hur denna mun tycks Gudars vällust andas!
Du svunna tid af njutning så hög, så ädelt ren,
Som sträfvade, i allt fulländning hinna,
Ett sken ifrån din himmel, från ljusa Etysn,
f dessa konstens verk jag tror mig finna.
Naturevs högsta skönhet, den var ditt ideal,
Vid iundens offeraltar, i skogens cathedral
Ditt lof från millione:s läppar höjdes.
Du sköna aftonrodnad af ett försvunnet lif,
Dröj qvar en stund uppå min drömda himmel!
Tids nog mig hinner sorlet af dagens strid och kif,
Och menskors oupphörligt samma hvimmel.
Farväl, du själ i marmor, jag kan ej glömma dig!
Ty hvar jag än må dväljas, du omger ständigt mig,
Ditt väsens trol!lkraft öfverallt mig hinner.
Dock innan jag dig lemnar, du verld för mig så kär,
Till Kersöns strand jag vill en utflygt göra;
Till Loföns tvillingssyster, som hennes drag ock bär,
Min aftonfantasi mig nu må föra.
Ren solen stupar, luften, af skogens ängor dränkt,
I långa drag jag andas, allt skönt jag fordom tänkt,
Står fram med ens i minnets panorama.
Var helsad då du sköna, du skogomhöljda ö,
Der Elfyorna från Drottninghoimen spela!
Hvad ånga af violer och af nyss slaget hö!
Tyst! Hörs ej der i lunden Philomela?
Hur ängar, berg och skogar i skönsta fägring stå!
Hur himlen här sig hvälfver så hög, så ren, så blå!
Hur vinden sakta susar här i säfven!
Du lycklige, som funnit ditt lifs utvalda vän,
Kom sätt dig här på bryggan utmed stranden,
Och tryck intill ditt hjerta den hand som räcks
dig än,
— Hvem vet om der i tysta stjernelanden,
En blick så huld dig möter, som den dig skän-
kes här?
— OO! läs i hennes öga: din bibel har du der,
Der fär du svaret på din lefnads gåta.
Du Kersöns sköna lilja, du Kersöns friska ros!
Du Colibri, förtrollande och ljufva!
O sägen mig — hvi glädjen den far så snart sin kos,
Som till sin make ilar frigjord dufva?
Du klara våg, som kysser små blommorna vid
strand,
O säg mig, har du funnit ett herrligare land,
Natur och konst så skönt som här tillsammans?
J. L. H—Tr.