nalförsamlingen i Frankfurt, påstås vara den, att ban eltersträfvar platsen af tysk riksfältherre, och derföre vill ställa sig in hos vederbörande. Valet till denna höga post säges sväfva emellan honom, prinsen al Preussen och hertigen af Weimar. Wrangel har i en skrifvelse af den 43 tih chefen för en friskara, major von der Tann, förklarat att ban, i anseende till utsigterna för ett längre stillestånd beslutit upplösa friskarorna, och derföre anbefaller majoren att med sin begifva sig till Rendsburg, der den provisoriska regeringen skulle verkställa upplösningen. Friskaran har blifvit mycket uppbragt öfver detta förfogande, och uppdragit åt sina äldsta officerare, att förklara den provisoriska regeringen i Rendsburg, att de icke kunde ansvara för följdernan, i fall regeringen efterkom Wrangels begäran. Reventlow-Preetz skall derefter, på den provisoriska regeringens vägnar, försäkrat friskaran, att man aldrig skulle samtycka till detta snöpliga afskedande. I Rendsburg hade de sednaste dagarne kollisioner uppstått emellan de prenssiska och hannoverska trupperna, och man fruktade att de skulle leda till ytterligare excesser, Då ryktena om det förestående vapenstilleståndet började vinna konsistens, hade provisoriska regeringen i Rendsburg genom kommissarien låtit förklara inför ständerförsamlingen, att hon icke skulle samtycka att frånträda sitt uppdrag, så länge hon trodde sig vara i besittning af folkets i Slesvig-Holstein förtroende, innan en ny regering blifvit upprättad i öfverensstämmelse med landets representanter, såvida icke Tysklands centralmakt fordrade att provisoriska regeringen skulle afträda. Hr Rönnenkamp förklarade, att folket i Slesvig-Holstein aldrig skulle erkänna ett vapenstillestånd af sådan beskaffenhet, som det tidningarne förkunnade, hvarföre ban begärde att regeringen skulle yttra sig, buruvida den fattat något beslut i detta hänseende. HMHärull svarade kommissarien, att möjligheternas rike var så vidsträckt, att regeringen svårligen kunde på förhand taga något beslut, och hertigen af Augustenburg tillade, att stilleståndet endast angick riksföreståndaren och icke den provisoriska regeringen, hvarföre det var bäst att afbålla sig från hvarje anmärkning rörande detsamma. Då regeringens finansplan derefter skulle företagas till diskussion, ville Löck hafva besluten affattade sålunda, att de voro beräknade för alla eventualiter, ty åt en påtrugad regering ville man ingen krigsskatt betala, icke ens de löpande skatterna. Augustenburg föreslog att mon skulle afbryta diskussionen och uppskjuta hela denna förhandling; och oaktadt både kommissarien och en af regeringens ledamöter satte sig emot detta förslag, beslöt dock församlingen att öfvergå till andra ämnen, och att icke den veckan företaga finansfrågan. Den 435 bade den första Slesvig-Holsteinske kanonbåt lupit af stapeln i Kiel, och, såsom dervarande tidningar berätta, gjort ett mycket lyckadt försök att ro öfver till badanstalten Wilhelminenhöhe.n Berliner Zeitungshallen, som anses vara det demokratiska partiets i Tyskland organ, innehåller i numret för den 46 dennes en artikel rörande vapenstilleståndet, hvilken förtjenar meddelas, såsom ett bevis alt man i Tyskland börjar ledsna vid kriget med Danmark, Artikeln lyder som följer: Sedan vi flere gånger blifvit bedragna af ogrundade rykten om fred, synes nu omsider underrättelsen bekräfta sig, att ett vapenstiilestånd på 3 månader blifvit afslutadt med Danmark; låtom oss boppas att en snar fred gör slut på detta olycksaliga krig, som redan kostat Tyskland så ojemförligt tunga offer. Så naturligt det än var, att vi, i första hettan efter revolutionen, skyndade Schleswig-Holsteinarne till bjelp, då vi uppställde principen för staternes delning efter nationaliteterne, äfven der hvarest det var till vår skada, lika konseqvent mäste vi nu, sedan vi förnekas i Posen, Böbmen och öfra Italien, tillstå att vi på intet sätt bafva rättighet att bringa Darmak till att afstå Schleswig. Ty vär rättighet berodde endast och allenast derpå, att hälften af befolkningen i Schleswig, hvilket land aldrig hört till Tyskland eller det Tyska förbundet, är tysk. Det bar under krigets lopp på det bestämdaste visat sig, att den danska hälften af Schleswigs befolkning är afgjordt emot en anslutning till Tyskland, och att till och med hos den tyska halfvan längtan efter denna förening på intet sätt kan våra någon brinnande, då den med et! förvånande sinneslugn emotser afgörandet af denna vigtiga fråga. Embetsmännen, de lärde (som äro nära förbundne med Tyskland, emedan de erhållit sin bildning på tyska universiteter) och ridderskapet önska den visserligen, men massan af folket fortfar att vara absolut främmande för rörelsen (som väl hufvudsakligen har att tacka Augustenburgarnes ärelystnad för dess nuvarande vidsträckthet). Detta hafva händelserna tydligen bevisat. Ridderskapet hade också ursprangligen endast sina egna privilegier, sin nexus socialis till ögnamärke, i sin opposition emot den Danska rege:ingen, och först nar detinsåg, alt det ensamt svårligen kunde uppnå målet, då utsådde det oförtrutet missnöjets säd hos folket, då först sökte det bibrirga folket den tron, att det förfäktade dess sak. Men byad vi hafva att vänta af dessa ädla herrar, det må vara i hvilket land som helst, det har historien i sekler lärt Oss. Denna klass åtrår, öfverellt i verden, endast rättigheter och friheter för sig sjelf, men icke rätt och