nalförsamlingen i Frankfurt, påstås vara den,
att ban eltersträfvar platsen af tysk riksfält-
herre, och derföre vill ställa sig in hos ve-
derbörande. Valet till denna höga post säges
sväfva emellan honom, prinsen al Preussen och
hertigen af Weimar.
Wrangel har i en skrifvelse af den 43 tih
chefen för en friskara, major von der Tann,
förklarat att ban, i anseende till utsigterna för
ett längre stillestånd beslutit upplösa friskaror-
na, och derföre anbefaller majoren att med sin
begifva sig till Rendsburg, der den provisori-
ska regeringen skulle verkställa upplösningen.
Friskaran har blifvit mycket uppbragt öfver
detta förfogande, och uppdragit åt sina äldsta
officerare, att förklara den provisoriska rege-
ringen i Rendsburg, att de icke kunde an-
svara för följdernan, i fall regeringen efterkom
Wrangels begäran. Reventlow-Preetz skall der-
efter, på den provisoriska regeringens vägnar,
försäkrat friskaran, att man aldrig skulle sam-
tycka till detta snöpliga afskedande.
I Rendsburg hade de sednaste dagarne kol-
lisioner uppstått emellan de prenssiska och
hannoverska trupperna, och man fruktade att
de skulle leda till ytterligare excesser, -
Då ryktena om det förestående vapenstille-
ståndet började vinna konsistens, hade provi-
soriska regeringen i Rendsburg genom kom-
missarien låtit förklara inför ständerförsamlin-
gen, att hon icke skulle samtycka att frånträda
sitt uppdrag, så länge hon trodde sig vara i
besittning af folkets i Slesvig-Holstein förtro-
ende, innan en ny regering blifvit upprättad i
öfverensstämmelse med landets representanter,
såvida icke Tysklands centralmakt fordrade att
provisoriska regeringen skulle afträda. Hr Rön-
nenkamp förklarade, att folket i Slesvig-Hol-
stein aldrig skulle erkänna ett vapenstillestånd
af sådan beskaffenhet, som det tidningarne för-
kunnade, hvarföre ban begärde att regeringen
skulle yttra sig, buruvida den fattat något be-
slut i detta hänseende. HMHärull svarade kom-
missarien, att möjligheternas rike var så vid-
sträckt, att regeringen svårligen kunde på för-
hand taga något beslut, och hertigen af Au-
gustenburg tillade, att stilleståndet endast an-
gick riksföreståndaren och icke den provisoriska
regeringen, hvarföre det var bäst att afbålla
sig från hvarje anmärkning rörande detsamma.
Då regeringens finansplan derefter skulle före-
tagas till diskussion, ville Löck hafva besluten
affattade sålunda, att de voro beräknade för
alla eventualiter, ty åt en påtrugad regering
ville man ingen krigsskatt betala, icke ens de
löpande skatterna. Augustenburg föreslog att
mon skulle afbryta diskussionen och uppskjuta
hela denna förhandling; och oaktadt både kom-
missarien och en af regeringens ledamöter satte
sig emot detta förslag, beslöt dock församlin-
gen att öfvergå till andra ämnen, och att icke
den veckan företaga finansfrågan.
Den 435 bade den första Slesvig-Holsteinske
kanonbåt lupit af stapeln i Kiel, och, såsom
dervarande tidningar berätta, gjort ett mycket
lyckadt försök att ro öfver till badanstalten
Wilhelminenhöhe.n
Berliner Zeitungshallen, som anses vara det
demokratiska partiets i Tyskland organ, inne-
håller i numret för den 46 dennes en artikel
rörande vapenstilleståndet, hvilken förtjenar
meddelas, såsom ett bevis alt man i Tyskland
börjar ledsna vid kriget med Danmark, Ar-
tikeln lyder som följer:
Sedan vi flere gånger blifvit bedragna af ogrun-
dade rykten om fred, synes nu omsider underrät-
telsen bekräfta sig, att ett vapenstiilestånd på 3
månader blifvit afslutadt med Danmark; låtom oss
boppas att en snar fred gör slut på detta olycksa-
liga krig, som redan kostat Tyskland så ojemför-
ligt tunga offer.
Så naturligt det än var, att vi, i första hettan
efter revolutionen, skyndade Schleswig-Holsteinarne
till bjelp, då vi uppställde principen för staternes
delning efter nationaliteterne, äfven der hvarest det
var till vår skada, lika konseqvent mäste vi nu,
sedan vi förnekas i Posen, Böbmen och öfra Ita-
lien, tillstå att vi på intet sätt bafva rättighet att
bringa Darmak till att afstå Schleswig. Ty vär
rättighet berodde endast och allenast derpå, att
hälften af befolkningen i Schleswig, hvilket land
aldrig hört till Tyskland eller det Tyska förbundet,
är tysk. Det bar under krigets lopp på det be-
stämdaste visat sig, att den danska hälften af
Schleswigs befolkning är afgjordt emot en anslut-
ning till Tyskland, och att till och med hos den
tyska halfvan längtan efter denna förening på intet
sätt kan våra någon brinnande, då den med et!
förvånande sinneslugn emotser afgörandet af denna
vigtiga fråga. Embetsmännen, de lärde (som äro
nära förbundne med Tyskland, emedan de erhållit
sin bildning på tyska universiteter) och ridderska-
pet önska den visserligen, men massan af folket
fortfar att vara absolut främmande för rörelsen (som
väl hufvudsakligen har att tacka Augustenburgarnes
ärelystnad för dess nuvarande vidsträckthet). Detta
hafva händelserna tydligen bevisat. Ridderskapet hade
också ursprangligen endast sina egna privilegier,
sin nexus socialis till ögnamärke, i sin opposition
emot den Danska rege:ingen, och först nar detin-
såg, alt det ensamt svårligen kunde uppnå målet,
då utsådde det oförtrutet missnöjets säd hos folket,
då först sökte det bibrirga folket den tron, att det
förfäktade dess sak. Men byad vi hafva att vänta
af dessa ädla herrar, det må vara i hvilket land
som helst, det har historien i sekler lärt Oss. Den-
na klass åtrår, öfverellt i verden, endast rättighe-
ter och friheter för sig sjelf, men icke rätt och