2STILA VI DEREK IVETES APLESRSPI ffa ROPR FARULEB.
Några förslag af Bankoutskottet om förändringar
i bankoreglementet biföllos. Afven antogs samma
utskotts betänkande, att afdelningar af riksbanken
måtte inrättas på de orter, der privatbankrörelse
tilläfventyrs upphör.
— Hos Bondeståndet förekom till afgörande
Petter Perssons i Ädelforss motion om riksdagens
afslutande, bvarvid talmannen upplyste att man i
sednaste konferens uttalat hoppet om slut på riks-
dagsärenderne ungefär 44 dagar härefter. Strind-
lund ansåg ståndet kunna besluta inbjudning till
medstånden, utan att motionen ginge till något ut-
skott, men han önskade att den 135 Augusti måtte
utsättas såsom ultimum, ty äro ej ärenderne då
slut, så vilja Rikets Ständer ej arbeta. — Rutlberg
trodde att dylika motioner ej föranleda förkortning,
endast förlängning; och ehuru ett snart slut vore
önskvärdt, kunde han dock ej instämma i motio-
nen. — Anders Andersson från Skaraborgs län
anmärkte, att dylika motioner förr varit å bane,
men aldrig haft åsyftad verkan. Då så få ärender
nu återstå, boppades han slut till den 43 Augusti, I
och hade för öfrigt ej sett maken till raskhet vid
ärendernas behandling. Hans Persson från Gefle-
borgs län ansåg olämpligt att Bondeståndet ville
upplösa riksdagen. Det vigtiga förslaget om skatte-
förenklingen borde ej afbrytas i sin behandling. —
Andreas Bengtsson ansåg att man detta oaktadt
borde veta någon bestämd dag då man finge sluta.
— Bengt Gudmundsson visste alla vara ense der-
om att man borde vända hem, men hemställde
huru kärkommen man skulle bli, efter att hafva
skuldsatt staten, utan att hafva afgjort frågan om!
skatteförenklingen. Man borde ej genom motionen
ge skatteförenklingens motståndare tillfälle till upp-
skjutande, hvarföre tal. yrkade remiss af motionen
till allmänna Besvärsutskottets bepröfning. Strind-
lund skulle, om han insåge att Rikets Ständer be-
redde konung och land en enda skillings nytta om
dagen, ej begära något slut. Han frågade om nå-
gon af de närvarande kunde säga, att staten ge-
nom dem fått annat än skuld och folket ökade
skatter. Det vore derföre tid att ge sig af, för
att undvika åtminstone någon af de tre landsplå-!
Bor, som nu hota Sverige: krig, pest — och riks-i
dag! — Per Nilsson yrkade, då mationärerne ej.
ville ge med sig, remiss till utskott. Frågan om
bibehållande af 4843 års bränvinsförordning och
tulltaxa skulle väckts vid riksdagens början; nu:
vore det för sent. — Petter Persson stod fast ochi
androg såsom ett ytterligare skäl riksdagskostnaden,
hvilken kån beräknade uppgå till 40,000 rdrivec-
kan. — Ola Persson önskade ett snart slut, eller
om grundlagen sådant hade tillåtit, att riksdagen
aldrig blifvit börjad,. — Sahlström ansåg motio-
nen omotiverad och vidare diskussion öfverflödig.
Vid anställd votering förklarades, med 62 röster
emot 21, motionen förfallen.
Strindlund m. fl, reserverade sig.
Härefter företogs Statsutskottets utlåtande JM
242 med förslag till beskattningsväsendets samt
uppbörds- och redovisningsverkens förenkling, l
hvarvid af litt. A, angående jemkning i jordegen-
domarnes skattebördor, 4:a och 2:a punkterna bi-
föllos. I afseende på litt. B, om förenkling af
grundskatt och tionde, hade många talare anmält sig.
Anders Andersson från Örebro yttrade skriftli-
ligen: Statsutskottets nu föredragna utlätande
skui!le väl kunna lemna rum för en och annan an-l
mäckning, såsom hvarje annat menniskoverk un-
derkastadt tadel och icke heller uppfyllande alla
fordringar. Men de brister, som der antingen verk-
ligen fionas, eller som, i mån af olika åsigter, deri
kunna uppletas, anser jag likvål alltför obetydliga
att förringa arbetets värde. Det har onekligen för-
tjenst såsom ett steg framåt, såsom en förbättring
af vårt så ofta öfverklagade, orimligt intrasslade be-
skattnings- och uppbördssystem. Det åsyftar att
gagna den stora mängden af skattdragande, att sål
till vida lätta deras bördor, som dessa härigenom
skulle bli, väl icke till beloppet mindre, -men åt-
minstone beräkneliga, bestämda och hvarandra
lika, samt de skattskyldiga befrias från de mång-
faldiga obebag och prejerier de hitills varit un-
derkastade, och dem jag här icke vill omovämna, il
det hopp, att de hädanefter skola få anses endast
tillhöra forntida sorger. Det åsyftar deremot icke
att minska hvarken kronans eller löntaga:es in-
komster, eller beröfvar någondera af dessa det al-
draminsta af deras rätt. Det åsyftär således med
ett ord att gagna alla, men skadar ingen.
Emot förslaget kan, jag anar det, möjligtvis en
invändning göras: fruktan för svårigheten att an-
skaffa den blifvande penningeskatten i stället för
de hittills alltid för band varande naturapersedlar-
ne. Denna betänklighet bör likväl upphöra, så
snart saken med allvar tages i närmare skärskå-
dande. Man skall då finna, alt det för den en-
skilde alltid måste vara lättare att till penningar
realisera sina varor, än för staten; att tillfälle stt
föryttra spanmål vanligen icke saknas, och att om
sådant möjligtvis något enda år och på någon enda
ort skulle inträffa, eger denna vara dock alltid ett
värde, Som måste lemna möjligheten till dess be-
låning, helst nu, då en särskild spanmålsbelånings-
bank blifvit stiftad. Som det för öfrigt är bevisadt,
att af räntespannmålen blott en tolftedel öfverbuf-.
vud taget blifvit levererad in natura, så är redan
i det.a fall utslaget gifvet till stöd för förslaget,
och att om möjligtvis en eller annan ort, till följd
af gammal. vana, lokala svårigheter eller mindre
noggrannt aktgifvande på förhållandernpa, skulle tro
sig härigenom komma att lida, denna svårighet
likväl oändligen öfverväges af det helas vinst, och
att de, som häraf befara någon meniig följd, skola
finnes benägno stt underkasta sig äfventyret af
denna, när det gäller att dermed befordra det all-
männas båtnad. Jag är äfven öfvertygad att de,
som för närvarande frukta någon skada af förän-
dringen, innan kort sjelfva skola finna att denna
skada egentligen är ingen, och att tvärtom deyun-
nit, likasom landet.
Det har varit en allmän klagan både af riks.
dagsmän sjelfva och af deras kommittenter, att de
så litet förmått uträtta till samhällets nytta, och att
hvarje riksdag medfört svikna förhoppningar, om
icke rent af ökade tyngder. Särdeles torde detta bli fal.
let med den nu pågående, och det vore således för
mig, liksom troligen för oss alla, en särdeles fäg-
nad att åtminstone kunna vid återkomsten säga
till de hemmavarande: vi hafva likväl gjort någon
nytta: vi ha åstadkommit en förenkling i grund-
skatternas utgörande; vi ha befriat eder från några
af de olägenheter. dessas beskaffenhet och uppbörds-
sätt hittills medörde. Jag förutser, att det då
skulle hända, hvad som icke alltid lärer varit fal-
let för de hemkommande, att vi möttes af våra
kommittenters tacksägelser. På alla dessa grunder
anhåller jag vördsamt, att ståndet, om möjligt är
ephälligt, men -åtminstone med så liten splittzing
som görligt är, mitte lägga åsido sina enskilda be
tänkligheter, sina anmärkningar mot eu och annan
af detaljerna, och antaga förslaget i sia helhet, of.
verlemnande åt framtiden de förbättringar deri
som kunna anses nödiga. 4