Främlingarne ingingo i trädgården och miss Su-
sanna gick sakta emot dem, ty en saabb gång skulle
hafva tillkännagifvit en viss känslans liflighet, som
stridde mot allt bruk, och som dessutom var okänd
i hennes bjertes iskällare.
God afior, tant Susanna, hur står det till? All-
tid god och bjertlig! ropade Robert till henne på
afstånd. Tant Susanna svarade intet, utan riktade
sin brittiskt mönstrande blick på det amerikanska
fruntimrets majestätiska gostalt, som visade sig v!d
den gamle enklingens arm, åtföljd af Achilles och
Corinna. Det unga fruntimrets rika, svarta, glän-
sande hår var uppenbarligen icke miss Fanny Wal-
kers mindre mörka hår.
Hvad djefyulen är detta? mumlade hon för sig
gjelf; kan jag hafva förlorat miaa sinnen?
Hur står det till, miss Sussanna? ropade äfven
berr Thomson. bTack för det du skickade vagnen.
Jag har den äran att presentera dig sennora Isa-
bella Campana, min systerson Roberts fästmö, hvil-
ken han bortfört med sig från Buenos Ayres. Sen-
nora Isabella vill passera för vår systerdotter, tills
vi erhållit hennes föräldrars samtycke. Märk det!
och håll mun på dig. Du förstår mig, miss Su-
sanna? Ochövar nu vänlig och gif din blifvande
slägting din hand.p
;8 Sennora Dolores neg med den eleganta värdighet,
som var hennes natur egen. Miss Susanna siräckte
icke sin hand emot henne. Siål var elit hvad
hennes mörkblåa läppar efter en lång paus yttrade,
Hon stod framför den landsflyktiga från La Plata
lik en saltstod.
Det var icke en hvardaglighet, detta möte; det
var en evenement i hennes torr:, torftiga fyratio-
åriga lif — ea evenement, som skakade hennes
knappt lefvande nerver till en grad, hvarpå ingen
tilldragelse på denna planet någonsin hade skakat
miss Thomson. -Iatet i verlden intresserade henne
utom baronen, sedan han hade beundrat hennes
verkligen vackra, ehuru snarare breda tänder. Intet
kunde göra något intryck på henne, utom en visit
af baronen, och den tillfälliga underrättelsen, att
ett ungt fruntimmer af hennes bekanta, några vec-
kor, månader eller år yngre än hon sjelf, var för-
lofvad, skulle gifta sig, eller tilljochi med redan hade
passerat den qvinliga bestämmelsens linea. Med en
föraktfu!l blick, hvars svaga stråle, det är sannt,
icke utströmmade mer.än tre tum, från hennes näs-
spets, såg hon på den. vagkre,.ståtlige. ynglingen,
och derpå åter på den förlägna fästmön, somräckte
ut sia hand för att möta der väntade tryckningen
des enas. Yaglingen fattade i stället sin tro!ofva-
stil och a den:rätt bjertligt 1 god engelsk
Kom in, sennora Isabella! Morbror George vill