ordnande. — Det synes tydligt att utgifvaren af Söndagsbladet, eller någon som står bakom honom, skulle hafva stor håg att spela en Barbeös eller Blanquis roll här i Sverige och göra sig till en sorts representant för den röda republiken,, om p. b. tillräckliga elementer dertill vore för handen, I brist deraf söker Söndagsbladet åtminstone göra hvad det kan, för att tillskapa sådana och förvilla begreppen hos de enfaldigare. Se bär till prof, ett utdrag af en bland dessa deklamationer, som nu bilds den stående tonen i Söndagsbladet: Penningemännen ha genom stormklockan under vett tjugotal af år kallat folket att stå sig biistripden mot de privilegier, som icke föllo berrarne i småken. Folket tog emot kallelsen, men. svarade, nDu väckt till medvetande af sin ställning: icke sbjelpa vi eder att borttaga alla privilegier, utom dem JI sjelfva hafven; skola vi ännuen gång skapa oss ett nytt samhällsskick, så skall det icke stadna pvid en tom kulissförändring. Skolen J ligga på sammetsdynor och vi på balmkärfvor? Nej, bort med alla privilegier, äfven edra, J penningemän. J hafven åberopat personlighetsprincipen, och J skolen få den. Icke skolen J längre skära breda remmar ur vår hud! J hafven under sekler tryckt ess; J kunnen nu sjelfva känna huru piskan smakar. J åken i spann, frossen som oskäliga djur, väro bäddade i penningar, utan att behöfva lägga ptvå strån i ko s, medan vi, fawiga arbetare, få träla hela dagen för en lumpen dagspenning, som knappt hinner till sill och bröd. Detta svar smakade beskt; men tärningen var kastad, kortet utspeladt r icke detta alldeles ett efterapande af det språk, som varit fördt af den röda republikens tidningar i Paris, hvilka förklara eganderätten för en stöld, samt öfverhufvud byggasin moral på den maxim, som adopterades af en för många år sedan bekant notabilitet, vid namn Silfver-Jan, hvilken af pur menniskokärlek hade valt det yrket, att taga ifrån de rika och gifvae åt de fattiga,) samt sålunda göra sig till ett slags sjelftaget redskap i Försynens hand, att utjemna denna verldens olikheter. Det är också en anmärkning, som grundar sig på erfarenheten, att tjufvar, likasom äfven lösaktiga qvinfolk, i allmänhet äro långt gifmildare än den ärlige arbetaren. Orsaken är förmodligen att den sednare får sträfva mera för det lilla han eger, då de förre deremot bafva en lättare förtjenst, när tillfället yppar sig; fastän den kan komma surt efter. Imedlertid tyckes Silfver-Jans nyssnämnda filosofi röna en stor sympati från Söndagsbladets sida, att dömma såväl af det ofvannämnda utdraget, som af den ena artikeln efter den andra i nästan hvarje nummer af Söndagsbladet. Motiverna vilja vi icke efterspana; men vill mean närmare genomgå den citerade artikeln, så skall man finna att tvenne olika satser, den ena sann, men den andra i hög grad falsk och ) Försök att bokstafligen tillämpa denna lära, såg man redan göras i Paris under Juniupproret ge nom de hotelser, som insurgenterna förkunnade emot de busvärdar, bvilka skulle våga att fordra byror af mindre bemedlade hyresgäster. Om detta system skulle genomföras, så blefve följden naturligtvis den, att inga egare af sådana hus, i hvilka arbetsklassen bor, skulle bry sig om att reparera sina rum, hvartill de icke kunde tyingas, och dessa slutligen finge så förfalla, att de blefvo obeboeliga. Alla de arbetare, murare, snickare, timmermän m. fl., som hafva sin bergning deraf att gamla hus repareras eller nya byggas, skulle då helt och hållet förlora all arbetsförtjehst, och den andra följden slutligen blifva, att ingen annan än den, som kunde bygga hus för egen räkning hade någonstädes att bo, hvaraf den mindre bemedlade i sista handen komme att lida mest. oas non, AES ONA