ordnande.
— Det synes tydligt att utgifvaren af Sön-
dagsbladet, eller någon som står bakom honom,
skulle hafva stor håg att spela en Barbeös el-
ler Blanquis roll här i Sverige och göra sig
till en sorts representant för den röda repu-
bliken,, om p. b. tillräckliga elementer dertill
vore för handen, I brist deraf söker Sön-
dagsbladet åtminstone göra hvad det kan, för
att tillskapa sådana och förvilla begreppen hos
de enfaldigare. Se bär till prof, ett utdrag af
en bland dessa deklamationer, som nu bilds
den stående tonen i Söndagsbladet:
Penningemännen ha genom stormklockan under
vett tjugotal af år kallat folket att stå sig biistri-
pden mot de privilegier, som icke föllo berrarne i
småken. Folket tog emot kallelsen, men. svarade,
nDu väckt till medvetande af sin ställning: icke
sbjelpa vi eder att borttaga alla privilegier, utom
dem JI sjelfva hafven; skola vi ännuen gång skapa
oss ett nytt samhällsskick, så skall det icke stadna
pvid en tom kulissförändring. Skolen J ligga på
sammetsdynor och vi på balmkärfvor? Nej, bort
med alla privilegier, äfven edra, J penningemän.
J hafven åberopat personlighetsprincipen, och J
skolen få den. Icke skolen J längre skära breda
remmar ur vår hud! J hafven under sekler tryckt
ess; J kunnen nu sjelfva känna huru piskan sma-
kar. J åken i spann, frossen som oskäliga djur,
väro bäddade i penningar, utan att behöfva lägga
ptvå strån i ko s, medan vi, fawiga arbetare, få
träla hela dagen för en lumpen dagspenning, som
knappt hinner till sill och bröd. Detta svar sma-
kade beskt; men tärningen var kastad, kortet ut-
speladt
r icke detta alldeles ett efterapande af det
språk, som varit fördt af den röda republikens
tidningar i Paris, hvilka förklara eganderätten
för en stöld, samt öfverhufvud byggasin moral
på den maxim, som adopterades af en för
många år sedan bekant notabilitet, vid namn
Silfver-Jan, hvilken af pur menniskokärlek
hade valt det yrket, att taga ifrån de rika och
gifvae åt de fattiga,) samt sålunda göra sig
till ett slags sjelftaget redskap i Försynens hand,
att utjemna denna verldens olikheter. Det är
också en anmärkning, som grundar sig på er-
farenheten, att tjufvar, likasom äfven lösaktiga
qvinfolk, i allmänhet äro långt gifmildare än
den ärlige arbetaren. Orsaken är förmodligen
att den sednare får sträfva mera för det lilla
han eger, då de förre deremot bafva en lät-
tare förtjenst, när tillfället yppar sig; fastän
den kan komma surt efter.
Imedlertid tyckes Silfver-Jans nyssnämnda
filosofi röna en stor sympati från Söndagsbla-
dets sida, att dömma såväl af det ofvannämnda
utdraget, som af den ena artikeln efter den an-
dra i nästan hvarje nummer af Söndagsbladet.
Motiverna vilja vi icke efterspana; men vill
mean närmare genomgå den citerade artikeln,
så skall man finna att tvenne olika satser, den
ena sann, men den andra i hög grad falsk och
) Försök att bokstafligen tillämpa denna lära, såg
man redan göras i Paris under Juniupproret ge
nom de hotelser, som insurgenterna förkunnade
emot de busvärdar, bvilka skulle våga att fordra
byror af mindre bemedlade hyresgäster. Om detta
system skulle genomföras, så blefve följden na-
turligtvis den, att inga egare af sådana hus, i
hvilka arbetsklassen bor, skulle bry sig om att
reparera sina rum, hvartill de icke kunde tyin-
gas, och dessa slutligen finge så förfalla, att de
blefvo obeboeliga. Alla de arbetare, murare,
snickare, timmermän m. fl., som hafva sin berg-
ning deraf att gamla hus repareras eller nya byg-
gas, skulle då helt och hållet förlora all arbets-
förtjehst, och den andra följden slutligen blifva,
att ingen annan än den, som kunde bygga hus
för egen räkning hade någonstädes att bo, hvaraf
den mindre bemedlade i sista handen komme att
lida mest.
oas non,
AES ONA