så maste han förko:tas, antingen vill hufvud eller fötter, ty den rätta längden är 3 alnar och dervid måste dt blifyan. Vår herre, som af menniskor anses för klok, han är icke så stor teoretikus, tyjl han låter menniskorne vexa båd3 alvar och derutöfver, och de få äfven gå ned betydligt under den längden. Om icke heller bevillningsutskottet teoritiserade så mycket, så blefve kanske resultaterne riktigare. l Hr Ribbing har sagt, att det är egentligen modesaker som äro uuderkastade stora förändringar il. varuvärden. Jag frågar om kläden äro modesaker, och huru har det gått med kläden vid Leipzigermesse? Detta omtala alla tidningar: icke en half, icke en tredjedel en gång har gått åt, och! förlusten för klädeshandla e och fabrikörer har va-l: rit så stor, att de icke hafya annan u:väg än att! resa hem för att icke genast göra bankrutt. — Lik-! väl vill man nu behandla oss på samma sätt, un-l. der det att omständigheterna på de största mark-! nader i verlden äro så missgynnande. Hr Ribbing har sagt, att man tvingar folk till lagbrott genom ökade tullar. Jag ville väl veta, hvilken den tuli är, som tvingar eller har tvingat någon till lagbrott. Finnes det någon vara förbjuden till införset, hvilken icke kan i landet åstad-! kommas? Man har här åberopat Kongl. Maj:ts! nåd. proposition och anfört såsom skäl för utskot-:! tets betänkande, att det grundar sig på regeringens! eget förslag. J torden likväl erinra eder, mine hrr alt sedan Kongl. Maj:t afgaf sin nådiga proposi-: tion i ämnet, hafva de omständigheter inträffat, ! som förändrat verld:ns skick, och följden af dennat förändring var, aw Kongl. Maj:t kallade till sig vissa ledamöter af bevillninzsutskottet och gjordej: dem föreställningar att göra afseende på dessa förhållanden. Saken finnes anförd i ett protoko!ls-: utdrag från bevillningsutskottet af d. 30 Mars inneyvarande år. Förmodligen kännen j alla dess. innehåll. Jag behöfver således icke uppläsa det, men är färdig dertill om någon bestrider förhållandet. Således har man sett, att Kongl. Msj:t: har på samma sätt som hr Skogman, ans tt at! en! grundsats, som man hyllar, likväl måste gifva vikal! för tidsomständigheter, dem man icke har i sinl makt att beherrska. Skulle då riksens ständer vidl! detta fall gå längre än Kongl. Maj:t sjelf vill ati: de skola gå? Det är ty värr så med de iiberala, att har man en gång gjort dem ett förslag, sål stanna de dervid och haka sig fast deri, utan afseende på hvad man må säga deremot, eller om:; omständigheterne bevisa att motsatsen vore det nyttiga. Nu har Kgl. M:t en gång gifvit ett förslag i liberal rigtning, och derföre skall det förblifva dervid, äfven om han sjelf, om hela tiden ropade på en förändiing. Men, mine herrar, något är tillkommet sedan Kgl. M:t yttrade sig, soml! vi icke få förgäta. Då Kgl. M:t anmodade bevill-! ningsutskottet att vara försigtigt, så voro ännu icke rustningar beslutade för att biträda en granne. Hvad är följden deraf? Jo den, att 2,000,000 redan äro beviljade för kostnader och att andraj: millioner dertill ytterligare skola behöfvas. Hvyar skole penningarne tagas? Statskontoret har inga, det vete vi, och riksgäldskontoret har icke heiler några penningar. Nu hafva vi ställt så väl till, att; då banken har penningar att beta!a till riksgäldskontoret, så röstar man i förstärkt bankoutskott och säger: Nej. banken skall bebåla sina penningar till årets slut, och riksgäldskontoret får af ban-: ken låna dessa penningar och derå betala ränta, allt till statsverkets förkofran. Nu visar det sig i den kongl. proposition:n, alt genom den nedsättning i tul!en, som skulle komma att ega rum i; händ:lse man antoge Kgl M:ts nåd. proposition, uppkommer en förminskning i tul.bavillningen, utgörande icke mindre än 245,060 rdr årligen; hyar vill bevillvingsutskottet taga medel att fyla dessaj: gluggar med? Vore det icke vida bäattie, att låta i tulltaxan vara oförändrad och hafva en tilgång til! 243,000 rd:, än att för teoriens skull, för de 23 procentens skull, sakna dessa 245,000 rdr, somi ingen vet hvar man skal taca? Hr Ribbing har sagt, att prohibitivsyst: met är egennyltigt. Ja, det är egennyttigt, att vi vilja åt) gesäll-r, fabriksarbetare och lärgossar, hvad de må heta. förskaffa arbete. Deita vill jag åstadkomma derigecom, att vi förhindra engelsmän, fransmän eller tyskar, el:er hvad de må heta, ait föra in. varor, som våra egna handtverksmästare och lärlingar kunna tillverka; ty derest man icke på deita sätt drager försorg för arbetare, så kommer man till det tillstånd, som hr L-fren nyligen omförmält, att vi få försörja våra arbetare på fattighus och lävsfängelser, eller skola vi se dem såsom tiggare belägra våra portar och gator. Hvad är nu förhålland:t i F:ankrike, ger man icke kan försörja sina asbetare med arbete, deröre att alla näringar genom oroligheterne hafva afstannat? Jo den, att! staden Paris får försörja, — jag mins icke om d:t Lt e:ler 80,000 personer, som sakna arbetsför-! jenst. Hr Ribbing säger: Vi skola icke kasta oss på: stadsmannanäcsingar, deraf uppkommer en klen och! svag befolkning. Ja! denna befolkoing är oftal lastbar, detta veta vi. Man skall uppodla öde4 j j j L marker och få dem fruktbaran. Ja, låtom oss det göra; men den laodtman, som uppodlar ödemarker, han mäste sälja sin säd eller sin potat:s etler hvad som der vexer, för att kunna betala räntan på det åtgängna kapitalet eller arbetslönerna åt arbetarne, Hvarest säljer han pu dessa varor, om alla kesta sig på od!iog af säd och jordfrukter, hvem skall då äta upp dem? MNödvändigt är att) jorden skall gifva mera potates och mera säd än hvad arbetarne sjelfye förtära, ty odla en mästej hafva husrum 0. S. Vv., som kostar penningar. Kan nu denua afsättning utaf öfverskottet ä födoämnen! ylunas i främmands2 länder? Det betviflar jag. ty Jag tror svärligen att våra jordbrukare kunna, utom i sällsynta missvextår för uttändningen, täfla med) fransmän, tyskar, eller hvad de må heta. Svenskaj jordbrukaren måste såled:s påräkna afsältning icom sitt eget land, och som menniskan icke all:nast iefver af bröd och potates, så måste det til!ses att älven smör, ost, fläsk och kött derjemte må Irambringas, på det att landtmannen må kunna: sälja sina Varor. Om de nu skola lyckas att sälja! dem, så måste det finnas förbrukare inom tandet, och dessa förbrukare kunna icke vara aådra än sådana mevborgare, som förtära kött, smör och dy-! lika lifemedel. Dessa kunna äter icke vara andra, än de som deltaga i frambringande af andra pro-. dukter, som. behöfvas för lzndttruket och landtbrukarne, En Värd talare har sagt, alt man blow bo:de häla sig uh stadsminnanäö ingar och se till at af. (gifterne ä ma ufakturerne icke blifva för låga... Man miste äfven tillse, att argifterne på landtmarnavaror icke hlifva för låga, så et. icke arbetsförtjensten tages rä den inhemska landtbrukaren al jutländpingen, Ben ena medborgaren måste I det; I fallei hjelpa den acdia, och det är förgäfves alt. säga med hr Sandströmer, ait det skydd, som den, gamla tulltexau lemnar, eadast är behöfligt för fa-, briker och näringar; ty om Stockholms horgare