ICKe nagonling emot om 1845 ars tlullta aa DINYER
bibehällen, och anhåller att Ridd. och Adeln efter
dessa grunder behagade besluta att genomgå taxan.
Hr LEFREN, Frågan är af större vigt än man
i allmänhet sig föreställer. Jag vill icke ingå allt
för långt i vederläggning af de teorier som hr Rib-
biovg här har för oss framställt. Dessa teorier äro
förut tillräckligt kände, och gå hufvudsakligast ut
derpå, alt genom påsläppning af utländsk konkur-
rens alltid jaga den inhemska näringsidkaren från
den näring, som han en tid sysselsatt sig med, för
alt tvinga honom att söka, äfven med risk att!
icke finna ett annat sätt att sig lifnära. och om
han lyckas des:i, äfven vid nästa riksdag genom ut-
ländsk konkurrens ytterligare jaga honom derirån.
Detta är sättet att förhindra den svenska närings-
idkaren från all möjlighet att nära sig inom sitt
eget land och göra honom till proletär.
Här säges att lindriga tullafgifter skulle medföra
frånvaro eller upphörande af vullförsnillning. Detta
är en teoretisk sats, som icke häller stånd i Verk-
ligheten. Jag vill citera ett exempel. Det är för
40 eller 42 år sedan som det pålades socker en
tull af 4 rst. på skälp. Denna afgiftafsåg me:a att
kontrollera qväntiteten af det socker som utfördes,
än en egentlig inkomst för staten; nåväl, vi hafva
exempel på att dessa runstycken på skålpundet för-
snillades och att man för att behålla dem riskerade
att piikta och förlora hela lasten.
inom denna stad. Ofvannämnde sats är således
blott en teori, som icke håller stånd. Den som
vill tullförsnilla, han gör det, antingen tullen är
låg eller hög, ehuru med större svårighet i ena fal-
let, än i det andra. Någon moralisk garanti emot
dessa brott kan icke vinnas genom tullsättning,
utan tullagarne mäste upprätthållas genom kontrol-
Jen öfver deras efterle nad. Detta anser jag nog
för denna gången för att genmäla hvad här blifvitl.
sagdt, och beder nu, att för Ridderskapet och Adeln
få uppläsa ett vördsamt anförande till Rikets Stän-
der, uppfattadt å prostmöte i Marks och Bollebygds
kontrakt den 46 Mars 4848, och ämnadt att un-
derställas Rikets Ständer vid denna frågas afgö-
rande inom riksstånden. Betta är en inskränkt
del, såsom nogsamt är bekant, af den del i We-
stergöthland som sysselsätter sig med väfnader.
Skrift n är med mycken omsorg utarbetad, och det!
skall synas deraf hu:udan ställningen är i orten,
der den är skrifvyen och af presterskapet under-
skrifven.
I skrifvelsen, hvars införande in extenso torde
vara öfverflödigt, utta!ar presterskapet sin Ööverty-
gelse att det föreslagna upphäfvandet af förbud-t
mot införsel af bomulls- och andra väfnader skulle
bringa uvdergång åt väfnadsindustrien, som gifver
vida mer än hälften af den till 35,568 personer
uppgående befolkningen utväg till försörjning.
Denna skrifvelse — fortsatte hr Lefrcn — tolkar
följderne af det system, som man sträfvar att få
infördt i vår tulllagstiftning. Skola vi väl då, med
förbiseende af dessa förhållanden, antaga ett system
hvarigenom man, till mehn för egna medborgare
som söka få utvägar för sin försörjning, gynnar ut-
ländningen. Och hvaröre? För att framörifva en
kall teori, en-teori, som redan vissr sig till sina
följder i andra länder. Hvad gör mani Frankrike
i detta ögonblick? Man jagar ut alla utländningar
som kutna något i handelsväg, för att skaffa för-
tjenst åt sina egna medborgare. Hvad betyder detta
annat än återinförande af ett skydd för näringsid-
kare grundadt system i näringslagstiftningen? Detta
utskäll:s i andra länder under namn af skråinrätt-
ning. Man kalle det hvad man behagar, det är
en regulator för näringarne inom landet; och skrå-
ordningarne, så myck-t de varit fördömda, hafva
likväl haft sin goda sida. Man har klagat öfver att
gesällvandringarne voro en plåga för landsbyggden.
Hvad står väl i detta afseende i skråordningen?
Jo, förbud för alla gesäller att vandra omkring,
utom fö: de bästa g-sällerne, hvilka skulle, såsom
en uppmuntran för deras större skicklighet i yrket,
få vandra. Man har tillämp.t detta stadgande
tvärtom och låtit driggen vand a. Det tillgår så
vanligen hos oss, att man skiker öfser en förfalt-
ning. som man icke läst och icke känner.
Er von HARTMANSDORFF. Jag anhåller att
få uppiaga till vederläggning deyttranden som blif-
vit anförda emot mina åsigter och beder ståndet
ursägta om min mening kommer i samma ordning
som anmärkningarne, och om det hela kommer att
sakna det egentliga sammanhang som d-t borde ega.
Hr Rosenblad har omförmält den stora skillna-
den i beloppet af smör, som biffvit infördt före och
och efter Finska t:aktatens införande, och har deraf
hämtat bevis för den stora tullförsnillning af denna
vara, som skall hafva egt rum under de sednare
åren. Jag lemsar derhän huru stor denna tullför-
snillning varit, men jag frågar eder, mine herrar,
om j icke veten, :att frambringande af smör har
tilltagit betydligt under de sednare åren, just der-
före att priset å varan har sedan den finska trak-
tatens upphörande och de höga införselafgifterna
stigit så här i landet, att jordbrukarne varit upp-
muntrade att frambringa mera smör än hittills, och
att följaktligen laodtbrukarne öfver hela sjiketiall-
mänhet vändt sin håg från bränvinspannan till 12-
dugårdsskötsel. Denna fördel måtte man väl också
böra uppskat:a och med detsamma erkänna buru
mycket landet, huru mycket landtbrukarne vunnit:
o
på denna förändring, och derjemte ihågkomma, att
hufvudstaden, som så länge finska traktaten vara-
de, var beroende af Finland, har nu börjat på att
i. stället blifva bero:nde af svenska landsorten. Och
denna omständighet torde man också böra taga i
något öfvervägande, då man vet huru mycket huf-
Detta inträffade :
i
vudstaden gäller i ett land, och huru mycket tän-
kesätten der gälia i de öfriga delarna af landet.
Man söger att :!om hr Skogmans försleg skulle
godkänsas, så saknade Kongl. Maj:t ledning för
bestämmande af tulllagstiftning. Jag har fö utsagt!
att ingen ledning saknas i detta fall, ty Om de öf-
riga stånden skulle fatta samma beslut som Rid-
derskapet och Adeln, n-mligen au vidhålla 4845
års taxa, så ser ju Kongl. Maj:t deraf hvad Rikeis
Ständers mening är. Detta hindrar likväl icke
Korgl Maj:t att göra de förändringar, som han fia-
ner ändamålsenliga ifall han anser så lämpligt, och
isynnerhet när han vet alt det just är nuvarandr
konjuskturer, som föranledt Rikets Ständer av!
icke rubba det gamla förhållandet. Rikets Sänder
hafva dermed uttalat den tankan, att man nu bör
låta bli alt experimentera; och detta måtte väl
vara rent spel, (en talare har begagnat detia ut-
tryck).
Hr Rosenb!ad har sagt, att han icke är nöjd,
hvarken med den ena tulitaxsn eler med den an-
dra, och troligen är det så med stårdets flesta ie-
damöter; men för att få något sammanhangsystem,
för att vinna något resultat, så måste man väl un-
derkosta sin egen m: ning den inskräcskning, som
är behöflig för det allmänna bästas sh Så får
jag göra, och jag förmodar Rosenblad nödgas
göra på somma samma sätt.
Hr Ribbing har sagt, att om man skulle artaga
hr Skogmans sats, så skule de liberala icke få sin
mening uttryckt, Det få de likväl ganska riktigt
om de antaga frih, Raabs mening. Då vi komma
till vAföringnan — dags 4tiilfölfla att Aa -
i
I