ICKe nagonling emot om 1845 ars tlullta aa DINYER bibehällen, och anhåller att Ridd. och Adeln efter dessa grunder behagade besluta att genomgå taxan. Hr LEFREN, Frågan är af större vigt än man i allmänhet sig föreställer. Jag vill icke ingå allt för långt i vederläggning af de teorier som hr Ribbiovg här har för oss framställt. Dessa teorier äro förut tillräckligt kände, och gå hufvudsakligast ut derpå, alt genom påsläppning af utländsk konkurrens alltid jaga den inhemska näringsidkaren från den näring, som han en tid sysselsatt sig med, för alt tvinga honom att söka, äfven med risk att! icke finna ett annat sätt att sig lifnära. och om han lyckas des:i, äfven vid nästa riksdag genom utländsk konkurrens ytterligare jaga honom derirån. Detta är sättet att förhindra den svenska näringsidkaren från all möjlighet att nära sig inom sitt eget land och göra honom till proletär. Här säges att lindriga tullafgifter skulle medföra frånvaro eller upphörande af vullförsnillning. Detta är en teoretisk sats, som icke häller stånd i Verkligheten. Jag vill citera ett exempel. Det är för 40 eller 42 år sedan som det pålades socker en tull af 4 rst. på skälp. Denna afgiftafsåg me:a att kontrollera qväntiteten af det socker som utfördes, än en egentlig inkomst för staten; nåväl, vi hafva exempel på att dessa runstycken på skålpundet försnillades och att man för att behålla dem riskerade att piikta och förlora hela lasten. inom denna stad. Ofvannämnde sats är således blott en teori, som icke håller stånd. Den som vill tullförsnilla, han gör det, antingen tullen är låg eller hög, ehuru med större svårighet i ena fallet, än i det andra. Någon moralisk garanti emot dessa brott kan icke vinnas genom tullsättning, utan tullagarne mäste upprätthållas genom kontrolJen öfver deras efterle nad. Detta anser jag nog för denna gången för att genmäla hvad här blifvitl. sagdt, och beder nu, att för Ridderskapet och Adeln få uppläsa ett vördsamt anförande till Rikets Ständer, uppfattadt å prostmöte i Marks och Bollebygds kontrakt den 46 Mars 4848, och ämnadt att underställas Rikets Ständer vid denna frågas afgörande inom riksstånden. Betta är en inskränkt del, såsom nogsamt är bekant, af den del i Westergöthland som sysselsätter sig med väfnader. Skrift n är med mycken omsorg utarbetad, och det! skall synas deraf hu:udan ställningen är i orten, der den är skrifvyen och af presterskapet underskrifven. I skrifvelsen, hvars införande in extenso torde vara öfverflödigt, utta!ar presterskapet sin Öövertygelse att det föreslagna upphäfvandet af förbud-t mot införsel af bomullsoch andra väfnader skulle bringa uvdergång åt väfnadsindustrien, som gifver vida mer än hälften af den till 35,568 personer uppgående befolkningen utväg till försörjning. Denna skrifvelse — fortsatte hr Lefrcn — tolkar följderne af det system, som man sträfvar att få infördt i vår tulllagstiftning. Skola vi väl då, med förbiseende af dessa förhållanden, antaga ett system hvarigenom man, till mehn för egna medborgare som söka få utvägar för sin försörjning, gynnar utländningen. Och hvaröre? För att framörifva en kall teori, en-teori, som redan vissr sig till sina följder i andra länder. Hvad gör mani Frankrike i detta ögonblick? Man jagar ut alla utländningar som kutna något i handelsväg, för att skaffa förtjenst åt sina egna medborgare. Hvad betyder detta annat än återinförande af ett skydd för näringsidkare grundadt system i näringslagstiftningen? Detta utskäll:s i andra länder under namn af skråinrättning. Man kalle det hvad man behagar, det är en regulator för näringarne inom landet; och skråordningarne, så myck-t de varit fördömda, hafva likväl haft sin goda sida. Man har klagat öfver att gesällvandringarne voro en plåga för landsbyggden. Hvad står väl i detta afseende i skråordningen? Jo, förbud för alla gesäller att vandra omkring, utom fö: de bästa g-sällerne, hvilka skulle, såsom en uppmuntran för deras större skicklighet i yrket, få vandra. Man har tillämp.t detta stadgande tvärtom och låtit driggen vand a. Det tillgår så vanligen hos oss, att man skiker öfser en förfaltning. som man icke läst och icke känner. Er von HARTMANSDORFF. Jag anhåller att få uppiaga till vederläggning deyttranden som blifvit anförda emot mina åsigter och beder ståndet ursägta om min mening kommer i samma ordning som anmärkningarne, och om det hela kommer att sakna det egentliga sammanhang som d-t borde ega. Hr Rosenblad har omförmält den stora skillnaden i beloppet af smör, som biffvit infördt före och och efter Finska t:aktatens införande, och har deraf hämtat bevis för den stora tullförsnillning af denna vara, som skall hafva egt rum under de sednare åren. Jag lemsar derhän huru stor denna tullförsnillning varit, men jag frågar eder, mine herrar, om j icke veten, :att frambringande af smör har tilltagit betydligt under de sednare åren, just derföre att priset å varan har sedan den finska traktatens upphörande och de höga införselafgifterna stigit så här i landet, att jordbrukarne varit uppmuntrade att frambringa mera smör än hittills, och att följaktligen laodtbrukarne öfver hela sjiketiallmänhet vändt sin håg från bränvinspannan till 12dugårdsskötsel. Denna fördel måtte man väl också böra uppskat:a och med detsamma erkänna buru mycket landet, huru mycket landtbrukarne vunnit: o på denna förändring, och derjemte ihågkomma, att hufvudstaden, som så länge finska traktaten varade, var beroende af Finland, har nu börjat på att i. stället blifva bero:nde af svenska landsorten. Och denna omständighet torde man också böra taga i något öfvervägande, då man vet huru mycket hufDetta inträffade : i vudstaden gäller i ett land, och huru mycket tänkesätten der gälia i de öfriga delarna af landet. Man söger att :!om hr Skogmans försleg skulle godkänsas, så saknade Kongl. Maj:t ledning för bestämmande af tulllagstiftning. Jag har fö utsagt! att ingen ledning saknas i detta fall, ty Om de öfriga stånden skulle fatta samma beslut som Ridderskapet och Adeln, n-mligen au vidhålla 4845 års taxa, så ser ju Kongl. Maj:t deraf hvad Rikeis Ständers mening är. Detta hindrar likväl icke Korgl Maj:t att göra de förändringar, som han fianer ändamålsenliga ifall han anser så lämpligt, och isynnerhet när han vet alt det just är nuvarandr konjuskturer, som föranledt Rikets Ständer av! icke rubba det gamla förhållandet. Rikets Sänder hafva dermed uttalat den tankan, att man nu bör låta bli alt experimentera; och detta måtte väl vara rent spel, (en talare har begagnat detia uttryck). Hr Rosenb!ad har sagt, att han icke är nöjd, hvarken med den ena tulitaxsn eler med den andra, och troligen är det så med stårdets flesta iedamöter; men för att få något sammanhangsystem, för att vinna något resultat, så måste man väl underkosta sin egen m: ning den inskräcskning, som är behöflig för det allmänna bästas sh Så får jag göra, och jag förmodar Rosenblad nödgas göra på somma samma sätt. Hr Ribbing har sagt, att om man skulle artaga hr Skogmans sats, så skule de liberala icke få sin mening uttryckt, Det få de likväl ganska riktigt om de antaga frih, Raabs mening. Då vi komma till vAföringnan — dags 4tiilfölfla att Aa i I