JOr Sum mening, de val som SednaSst SKELS 1Iasda ordförande i byråerna eller utskotten, och der-P vid Thiers, Billault, Beaumont, Dufaure, Tracy, k Dupin den äldre m. fl. blifvit valde. Detta,jd säger P. T., har framtett en högst beteck-jel nande och betydelsefull karakter. Genomgåro man imedlertid förteckningen på personerna, d så befinnes det, att med undantag af Dupin,d hvilken förmodligen blifvit utsedd för sin egen-la skap af utmärkt rättslärd, ehuru han närmatid sig till de doktrinära i politiken, tillhöra allajti de öfriga den liberala oppositionen emot det id Gnizotska systemet under Ludvig Filips rege-la ring. Om något pbetecknande och betydelse-o fullt ligger i dessa val, så består det således deruti, att jusl de män, som i många år utgjort det liberala partiets vigtigaste notabiliteter, nu blifvit ordförande i utskotten. Huru Posttidningen häraf kan draga den slutsatsen, alt en; reaktion emot de liberala åsigterna sl skulle inträffat, hvilket tydligen är dess me-l. ning, återstår således att besvara, Tvertom måste de sannt liberalt sinnade öfverallt glädja sig att dessa män komma till inflytelse, i stället för sådana utopister som Lonis:Blanc, m. fl., hvilkas öfverdrifna, orediga och för friheten förderfliga drömmar de verkligt liberale alltid ogillat. Om Posttidningen vidare vill genomläsa med uppmärksambet det tal af Thiers, hvaraf den sjelf citerat ett stycke, och som den jemväl åberopat såsom ett tecken till reaktion, bör den finna, att detta tal innehåller så sannt och vackert liberala åsigter, att man hade allt skälatt skaua sig lycklig, om våra konservative ville erkänna dem eller deraf hemta någon lärdom, Slutligen bar Posttidningen äfven, naift nog, aftryckt trenne artiklar utur Emile Girardins tidning La Presse, hvaruti provisoriska regeringen väl skarpt angripes, men der man tillika läser följande stycke: Vi hafve blandat oss i flera grupper: vi hafva insamlat en mängd upplysningar — — men ingenstädes phafva vi hört sägas, att man ville öfvergifva aden republikanska formen, för att återgå till den monarkiska regeringen. Man vet, att La Presse är en af de tidningar, som gjort den häftigaste oppositionen emot styrelsen efter den 22 Februari; nu säger imedlertid detta blad, att det icke förnummit någon önskan om återgång från den republikanska regeringsformen, Hurua rimma sig härmed de föregifvanden, som man nu på flera håll söker att utsprida angående den politiska opinionens förändring i Frankrike? — Tiden försuammar naturligtvis icke heller å sin sida att framkomma med sina mera cyniska sofismer, såsom lök på laxen, i anledning af de olyckliga Pariser-dagarna. Se här bland annat huru förnumstigt Tiden yttrar sig: Menskligt att döma, så hade Ludvig Filip, om han vågat en strid, med offret af kanske 3000 republikanska upprorsmän räddat lifvet åt 30,009, kanske 300,000, (märk läsare detta sublima saltomortal i siffran) franspmän, som, sig sjelfve lemnade, ej skulle begärt bättre än att i lugn få sköta fredens yrken. Man kan i få ord knappt visa sin ensidighet och blindhet i högre grad än Tiden här gjort det. Ej nog att den förbiser, att Ludvig Filip öfvergafs af hela den del af folket, som nu sednast offrat sina mödor och vågat sitt lif för ordningens vidmakthållande, nemligen nationalgardet och en stor del af armöen,. och att ett försök till fortsättning af motståndet från maktens sida i Februari således icke hade kunnat tjena till annat än en ytterligare blodsutgjutelse; den glömmer äfven, i sitt hat till de politiskt liberala ideerna, att Ladvig Filip hade haft en annan, ganska lätt utväg att rädda Frankrike från hela den olycka, som sedan träffat det, nemligen om hans sjelfinbilska och ränkfulla sinne hade gifvit vika för den billiga, måttliga och af 99-hundradedelar bland fransmännen önskade reform i vallagarna; hvarigeuom systemet småningom och utan alla skakningar hade kunnat förbättras och folket fått mera andel i lagstiftningen. Dessa fordringar voro visst icke egentligen radikala; men så döf var konungen för alla framställningar derom, att han ju till och med hade beslutat att låta skjuta på de män, som skulle samlas till-reformbanketten, om de ej ville åtlyda det olagliga förbudet emot densamma, I konseqvens med detta bemödande att förvrida sakernas verkliga sammanhang läser man i Tiden vidare: Emedlertid är det märkligt : att se, huru, under det sista slagtandet i Paris, den id, som var förkroppsligad i Lud-! vig Filip, nu kämpar emot den ide, som störtade samme Ludvig Filip, alldeles som om konungen ännu suttit qvar i Tnuilerierna. Af en redaktion, för hvilken sanning och logik äro småsaker, kan man alltid vänta sig dylika försök, som dessa; att söka med en ihålig fras verka: på föreställningen bos en eller annan mera korttänkt, som ej gör sig mödan att granska frasens innehåll. Corollarium blir sedan lätt att draga deraf; nemligen att alla bemödanden för de liberala reformerna och för att lemna folket sjelf och dess ombud rätt att bestyra om sina angelägenheter, måste leda till samhällsvådliga följder ; att man måste stämma i bäcken, emedan det är lättare, än att stämma i ån, o. s, v. Vi skulle i ett andetag kunna rada upp ett 1jog sådana konservaliva maximer emot tidens onda lusta;j: och onekligen äro sådana tillfäl len, söm det nuvarande, bäst egnade, att med dylika räddhågans yarningar uppskrämma en och atninan äfven emot fordringarne af en sansad frihet. Men tänker man blott ett ögonblick. efter, så träder bela den nyss citerade premissens falskhet fram i dagen, Hela verlden vet, alt ändamålet med Julirevolutionen a rs AL vv NA PP AA ts mn 0 RR AR AR AS DA IN FR dd SA AV VN AG JANA ka et RA or mA År Må MA TT nt ÖR Mn I Kr rn — FR AN nn RR NR om ta Vän bete set TT RAN