rerne af alla slag söka bibehålla dem i misstankar mot den sansade republiken, och fanatisera dem i ultra-demokratisk mening, just för att vinna sitt syftemål, absolulismens. återinföraude, kan lika litet döljas. Att Frankrike således för närvarande måste våra utsatt för svåra stormar, ej härledande sig från demokratiens eget innersta väsende, utan tverlom dels från dess svurne, yttre fiender, dels från dess oupplyste, okunnige vänner, är slutligen ganska naturligt. Sådant hör till hvarje ny formations utvecklingsmomenter. Naturligtvis väntar man med otålighet de nästa posterne, för att erfsra, om frihetens fiender lyckats ännu en gång höja anarkiens fana. Skulle denna liga till och med för tillfället också hembära någon seger, så vore det utan tvifvel beklagligt, men bevisade i sak ingenting annat än den gamla kända historien om mörkrets gerningar och välde. Sanningen, starkast al alla makter, skall dock i sista hand otvifvelaktigt behålla öfvertaget. Utom dessa anledningar, måste man äfven söka ännu en annan uti det slags trosfanatism som bemäktigat sig en stor del af arbetsklassen samt i en oklok mesyr af nationalförsamlingen, hvarom vi skole yttra något mera i fortsällning häraf, TAS