rerne af alla slag söka bibehålla dem i miss-
tankar mot den sansade republiken, och fana-
tisera dem i ultra-demokratisk mening, just för
att vinna sitt syftemål, absolulismens. återinfö-
raude, kan lika litet döljas. Att Frankrike
således för närvarande måste våra utsatt för
svåra stormar, ej härledande sig från demo-
kratiens eget innersta väsende, utan tverlom
dels från dess svurne, yttre fiender, dels från
dess oupplyste, okunnige vänner, är slutligen
ganska naturligt. Sådant hör till hvarje ny
formations utvecklingsmomenter. Naturligtvis
väntar man med otålighet de nästa posterne,
för att erfsra, om frihetens fiender lyckats än-
nu en gång höja anarkiens fana. Skulle den-
na liga till och med för tillfället också hem-
bära någon seger, så vore det utan tvifvel be-
klagligt, men bevisade i sak ingenting annat
än den gamla kända historien om mörkrets
gerningar och välde. Sanningen, starkast al
alla makter, skall dock i sista hand otvifvelak-
tigt behålla öfvertaget.
Utom dessa anledningar, måste man äfven
söka ännu en annan uti det slags trosfanatism
som bemäktigat sig en stor del af arbetsklassen
samt i en oklok mesyr af nationalförsamlingen,
hvarom vi skole yttra något mera i fortsäll-
ning häraf,
TAS