slag, som åtminstene erbjuder nationen afskaffandet:
af den fyrdalade representationsrsformen, bvilken visat i:
och visar sig så menlig för lagstiftnings- och beskatt-:
ningsfrågornas lösning till folxets väl, skulla jag ickel
draga i betänkande att öfvarse dam, derest ickel:
detta förslag i öfrigt vore affattadt i en anda, som
aldrig kan motsvara nstioaens beho? och önsknoin-
gar, och som skulle, om den fick göra sig gällande l
1 våra representativa förhållanden äfven för framti-
den, säkert ådraga landet olyckorna af folkets fort-
faranda missbelåteshet, splittring emellan de storal
samhäll!skrafter, som borde verka gemensamt för all-l
mänt väl, samt misstro och het folxklasserna emellan.
Jag går derföre att framställa de hufvudsakliga-
ste brister allena, som jag vid förslagets gransk-
ning funnit, och förmoder, att enhvar skall deraf
fiona, att om detta regeringens förslag blef hvilande
till afgörande nästa riksdag, skulle sådant blott vara
att svika folkets hopp och förväntan, då det icke
är tänkbart, att det vid definitiva afgörandet kan aflj
riksstånden bifallas.
Hvad som först förafaller anmärkningsvärdt, är
det stora antal represeatanter, som blifvit föresla-.
get. 270 riksdagsmän, som af staten eller distrik-
ten aflönas, är vida mera, i förhållande till folk-
mängd och ressurser, än något land i verlden fram-
visar.
Man fianer visserligen, att detta stora antal till-
kommit, för det att regeringen, då den äflas att
indela representationen i fvå kamrar, med veto
emo: hvarandra, ansatt s:g icke kunna genomföra
detta och tillika dela dea egentligen folkvaida Kam-
maren i två valkategorier omedelbart och medel-
bart valda, om icke antalet af representanterna blef
mycket betydligt. Man då, på sätt jag nu vill visa,
just dessa dubbla valsätt till den föreslagoe andra
kammaren, samt det dermed sammancundna val-
fättet för den föreslagna forsla kammaren, komma
att icke blott i formelt afseende inveckla vaiförhål-
landerna, utan hvad vårre är, undertrycka den sto:a,
statens bördor bärande massans rättvisa fordringar
på ett efter menniskovårda och medborgerlig :em-
likhet grundadt nytt representationssätt, så måste
underhå:let af så många representanter anses allde-
les onödigt eller rättare i alla afseenden skadligt och
förkastligt.
Den f reslagna tvåkammar-bildningen kan omöj-
ligt af nationen välxomnis. Att för den första
kammaren välja medlemmarne för 9 år, eller tre
lagtima riksdagar, är numera icke antagligt. Fol-
ket har tillräckligt utbildat sina begrepp i politiska
angelägenheter, för att icxe viija i sin representa-
tion fiona enskilda iatressens lejda försvarare, utan
de allmänna tintressenas sjelfständiga målsmän. Det
vill hafva ombud, men inga riksherrsr. Med om-
budsmanasnaturen öfverensstämmer icke välattlåta
represenianten fortfara, äfven sedan han möjligen
visat sig icke motsvara förtroandet. Och om, förj
ordningens skul!, man än icke ifrågasätter at låta
komnittenterne vid samma riksdag återkalla full
makt, så blifver det dock alltid stridande mot fol-
kets suoda vett, att påtvinga dem för biifvande
riksdagar en man, som de finna sig genom misstag
hafva utsett för en föregående.
Dessutom äro valnaämnd.rna, som skulle tillsätta
första kammaren, så otillfredsställande organiserade,
att denna kammarsa icke kan af folket komma ait
betraktas med förtroende. Då den väljas så, att di-
rekt och indirekt vä!jande på landet hafva lika an-
tal madlemmar i nä .nden, lemnas bemedlingen dem
emellan antingen helt och hållet i städernas val-
mäns händer, eller om dessa, otroligt nog, sku!le
vara delade, beror hela valet af den förseglade sed-
len och blifvar således ett spel. Orsaken, hvarföre
jag måste bafara denna utgåcg, skall jag nu gå att
visa, då jag vill framställa förbållandet med den
andra kammarens val.
Det skulle nemligen i förslaget ske i 70 distrik-
ter medelbart genom elektorer; i 30 distrikter ome
delbart. Eiektorerne utvä!j:s af omkring 250,000
röstberättigade män, bestående af hela den minst
förmögae, men genom sitt arbeta och sina söner,
statsunderbållet och försvaret, hufvudsakligen upp
rätthållande delen af landets invånare. Den inne-
fattar, med undantag af omkring 4400 röstberätti-
gade af allmogen i de direxta vatkretsarne, hela
nuvarande bondeståndet till ett antal af inemot
485,000 röstande, samt omkring 65,000 nu orepre-
santerad2, som skulle komma ati i de indirekta va-
len deltaga.
I 350 distrikter väljas deremot af de rikare klas-
serna och de högre embetsmännerna 50 represen-
tanter; och i dessa val iagår nuvarande bondestån-
det blott med ofvannämnde 4,400 röstberättigade
samt omkring 800 nu orepresenterade, som med dem
kunna anses i vilkor jemförlige. Deremot Inxomma
omkring 3,000 embatsmän, 1,200 jordegande adeis-
män och 7 till 800 orepresenterade, med stor för-
mögenhet. Man finner sitedes här en falang af
5000 väljande utur de nuvarande privilegierade och.
löntagande klasserna emot högst 2000 väljande af
jord rukande klassen.
Städernes 30 distrikter komma att likaså uttrycka
huvudsakligen rikedomens och embetsmånnens in-
tresssn, emedan röstskalan fir dsras val lämnar la-
tituden emsilan 4 röster och !,, röst aller 64 rö-
stande mindre förmögna på en förmögen celler l3a-
tagare. Daras 30 representanter komma allså att
närma sig till de 50, som hafva blifvit direkt valda
på landet; och då i de 70 elgktorsförsamlingaraa,
genom röstskalan till elektorsvalen, kanske hälften,
men säkert !; tillsättes af desamma kiasser, som
bestämma utgången af de cirekta valen, så visar
sig tydligt, att de 250,000 röstberättigade ur folkets
massa icke kunna säkert räkna på störra andel i
representationen för sina välfärdsangelägenheter än
på sin höjd en sjettedel, under det att några tu-
senda individer af de rika och löntagande klasserna
för sina intressen kunna påräkna f:m sjettedelar.
Men, säger man, dessa siffror bevisa ingenting.
Den medborgerliga andan finnes hos alla klasser.
Da rika och embetsmännen hysa stora sympatier
för fådernesland; frihet, upplysning, ja till och med
för fölket o. s. Vv. Jag bestrider icke att så kan
vara. Ingen erkänner heldre än den svenska bon-
den, att i de andra klasserna funnits och finnas
män som visat, icke endast att så är, utan att de
äfven uppoffrat sig för folkets bästa. Men bevi-
sar ej all tids historia, all verldserfarenhet, att
den enskilda karakteren icke afgör befästade intres-
sen; verkningar i samhällsiostitutionerna? Kan man
ens tviflx derom, då man läser våra stårdsprotokol-
1ar? Böra vi vara blinda för hvad vi sa för ögonen,
och kan man tro, att under en tid, då hala Euro-
på reser sig för att ordna semhällsskicket på rätt-
visans gruaod, i stället för att låta det bero af några
få porsoners eller klassers nåd, välbehag eller fördel:
kar man tro 73. ar jar att dan stora massan Af