Jag måste sjelf se kroppen, hviskade Nols efter
sn paus; jag äfventyrar att gå med dem och bjelpa
dem.
Det behöfves icke nuv, sade Banko. Vi måste
annorlunda ställa sakev. Hör Sebastian! sade ban
till negern: Ni får ej låta det blifva kändt, att ni
har funnit kroppen, förstån j? Tidigt i morgon
lonan vi bryta upp, måsten j rida tillbaka ett stycke,
som om j sökten er herre, och derpå följa oss sakta
bem, och der först fån j förtälja, att j funnit liket
och hvar det ligger. Herr Dujours konkubiner vilja
då föranstalta om hans begrafoing, och saken väc-
ker mer uppseende och blir mer känd. Om vi här
inderrätta vår herre, att j funnit kroppen, vill han
inbefalla dess begrafning; och hela affären förblif-
rer en hemlighet, emedan han kan förneka vårt
rittnesbörd.p
Negern Sebastian hade tillräckligt sundt förstånd
att inse riktigheten häraf. Han utbrast i klagan
öfver sin gode herres död, som hade varit ganska
öm mot sitt svarta . folk och syponerligast mot de
svarta qvinnorna, och gifvit sina slafvar många fri-
timmar att arbeta för sig sjelfva och förtjena något,
på det de efterhand måtte kunna köpa sig fria.
Båda negrerna ålades på nytt sträng ty:tnad,syn-
nerligast mot slafvarne i karavanen, hvilkas karak-
terer till det mesta voro dem okända. De lofvade
nöd:g varsamhet, ock gingo till hvila, för att tidigt
om morgonen begifva sig af.
TRETTONDE KAPITLET.
DEN GALNE.
Om naturaliesamlaren hade sofvit godt och haft
roliga drömmar, ansåg hin icke värdt att nämna
emedan ingen frågade honom derom om morgonen.
Tilläfventyrs hade hans sömn icke varit synnerligen
vederqvickanda, emedan han var ganska tidigt i rö-
relse, uppmanande sin förare att bryta upp, och
lemna denna mordplats så fort som möjligt. Den
underrättelsen, att grimpeirons båda negrer bade
gått att söka sin herre, tycktes icke öfverraska
bonom.
Det är att hoppas, att yi skola finna honom
bemma, eller att han snart skall infinna sig efter
oss, och bang båda svarta Jikaledes, aumärkto han
och steg upp på sin mulåsna:
Den gamle B-agas värdshus 1åg vid foten af en
bergskedja, längs hvilken vägen nu gick, som erbjöd
vid hvarjo steg den resande, som badå sinne, för
naturstorhet, en vidsträckt utsigt öfver den rtoman-
tiska dalen och de särskilda klippgrupperns i grann-
skapet, hvilka antogo olika former vid hvarje krökning
al den illa banade vägen.