sociationsanda, såsom då Söndagsbladet vid flera tillfällen gjort narr af den här i hufvudstaden inrättade Bildningscirkeln och motarbetat inrättandet af ett medborgargarde, m. m.; under det att dess bemödande egentligen gått ut på alt genom några toma fraser, utkastade åt den enfaldiga, och i sjelfva verket riktade just emot bemödanderna för mängdens bästa, om möjligt reta till några våldsamma uppträden och oordningar, hvilka skulle utgöra en kär förevändning för de reaktionära, att hos den fredlige medborgaren väcka farhågor för de politiska rättigbeternas utsträckning. Vill man serskildt se efter huru SöndagsI bladet förbållit sig i fråga om representationsreformen, så visar det sig dervid, att den nu styrande medarbetaren alltid varit en beredvillig anhängare af det parti, som motarbetar denna reform, och af denna orsak förut ständigt ropat emot de allmänna valen, samt förordat klassval; hvarigenom den största andelen i lagstiftningen skulle stadna i adelns, presterInas och embetsmännens händer, och blott en ljemförelsevis obetydlig andel blifva lemnad åt de nu orepresenterade medborgarne, så alt de i sjelfva verket icke skulle komma ett steg längre fram på sambhällsutvecklingens och rättigheternas bana, än för närvarande. Men när opinionen till förmån för en allmän represenltationsrätt eller samfällda val blef så allmän, latt det icke längre gick an att fortsätta denna Itaktik, utan att alltför mycket blotta afsigten, Ihuru gjorde Söndagsbladet då? Det låtsade på len gång kasta sig öfver på den motsatta siI dan, såsom om det ifrade för hvarje individs rätt utan undantag, att uppträda såsom lagstiftare, utan afseende på mer eller mindre kunskaper eller skicklighet att motsvara ett Isådant kall; hvilket naturligtvis å andra sidan måste hafva till följd, att göra mången verklig vän af folkets sak och af reformen tveksam, under farhågan, att samhället möjligen Ikunde inkastas i det bryderi och de vådor, som blefve följden, om den råaste hopen blefve Iden rådande och de allmänna angelägenheterna I skulle bestämmas efter de ögonblickliga intryck laf fördomar och missförstånd om egen fördel, för I hvilka densamma kan vara utsatt, helst det aldrig Isaknas personer, som sjelfve hafva ingenting att I förlora och äro ruttna och demoraliserade i Ibjerta och karakter, men icke sky hvad medel Isom helst att vinna en tillfällig betydenhet geInom förledande deklamationer och genom utkastande af misstankar och smädelser emot de Isannt liberala och vältänkande; ungefär som Iman nyligen sett förhållandet vara med de f våldsamma revolutionärerne Blanqui och BarIbes, samt åtskillige deras likar i Frankrike och I Tyskland. I För den, som vill gifva ekt på likheter, är det lockså interessant att inbemta huru Söndagsblodet nu yttrar sig om den republikanska national örsamTlingen i Frankrike. Oaktadt hvarje fransman öfver 21 års ålder fått deltaga i valen till denna församling och således just den valrätt, som Söndagebladet förordat i aseende på representationsreformen, blifvit tillämpad i Frankrike, fastän med en förnuftig lanordning i sjelfva valsättet, utskriker dock Söndags, bladet, som sjelf går det konservativa partists ärender härstädes, nu den franska nationalförsarmlingen Isåsom ett band af reaktionärer, och förer således helt och hållet de franska nya Jacobinernes språk, -Isom egentligen icke tyckas kbafva annat ändamål, län att åstadkomma en allmän upplösning, och åt;minstone påtegligen icke vidare veta hvad de vilja, Jutan att besinna, att hvarje lidande, som samhället Tlär underkastadt genom en fortfarende oro, i sjelfva tl verket värst återfaller på arbetsklasser, som snart e) blir i saknad af det nödvändiga, då personer med I förmögenbet och sfförskännedom, eller skicklighet i serskilda yrken. icke våga inlåte sig i nya företag, af fruktan för den närmaste framtiden. Det sednaste försöket I denna väg al Söndagsbladet, att äfven här i smått efterapa de fransyska jultrarevolvtionärers taktir, som der arbata Louis Napoleon eller reaktionen i hönderna, visade sig i -)den artikel om Louis Bane och de fransyssa arbetarne, som lästes i nämnde blad för i söndags 8 dar gar sedan. Vi företogo oss då, i en artikel i Aftonbladet härom dagen. dels att upplysa huru Lonis Blancs alla försök till det 8 k. arbetets organisation, hvilka ban baft tillfälle att anställa alldeles efter sin egen vilja, hittills misslyckats; dels också att visa buru hela derna ice, att staten skulle blifva förläggare för näringarna, slutligen endast leder till ridet hårdaste förtryck, då hela den stora mängden af -slöjdidkande skul!e blifva endast ett slags arbetsbjon -Jåt etaten under några få uppsjyniogsmäns och em-betsmänrs välde, utan bopp att blifva hvad man . kallar sina egna, och på sin höjd att betrakta enI dast i likhet med åboer på kronobemman, till hvilka Slsteten är egaren. Men de i siöjderna arbetande skulle så till vida vara i låogt sämre belägenhet än kronohemmansiåboerce, som desse sednsare åtminstone ega ett eget ber och rättighet att öfverlåta åborätten i arf åt giva barn; hvilket allt icke kunde ega rum med den under statens mästerelskap och under tillsyn af embetsmän erbetende shandtverksren. Denne sednare blefve egentligen blott -Jett slags något bättre korrektionshjon. al Med antedving af allt detta ansåg Aftonbladet . nödigt att vänligen fästa den arbetande klassens uppmärksamhet på det bedrägliga och försåtliga af den framställnipg, som Söndagsbladet gjorde uti den ifrågavarande artikeln och hvari det sökte fånga enfaldigare läsere med åtskill ga rop emot kapitalerr.a och kapitalisterna. Vi anmärkte, hvad hvar och en för öfrigt lätt kan inse, att kspitaler i sig sjelfva icke äro något ondt, utan tvärt om, ett högst önskvärdt element i ett samhälle; emedan utan kapita-ller, d. v. s. förlag, kan icke heller mycken arbetstförtjenst ega rum. Antingen man vill bygga hus, skepp, anlägga vägar, uppodla jord, inrätta fabriker, eller hvad annat företag som helst, som sysselsätter arbetskraften tioch sedermera i sin ordning gifver lif och omsätta ning åt handtverkerierna, husslöjden och handeln, -)så fordras dertill förlag, d.v.s. kapital. Vigåfvo der-Jjemte tillkänna vår mening på hvad sätt det egentligen är, som kapitalerna kunna blifva förtryckande, bvilket onekligen kan i flera fall blifva händelsen. Det O Isker nemligen då, om de rikare i samhället skaffa .)sig, genom sjelfva lagarna, sådana privilegier, hvilka itIgynna kapitalernas hovande på få händer. Det om. P mm r PP MM He I