— Det bar varit en erfarenhet i alla tider, alt just de, som arbetat på att befästa förtrycket och förslafva den stora massan af folken, ofta baft ganska välljudande ord imunnen angående silt nit för folkets och de lägre klassernas bästa. Sålunda hör man t. ex. i Ryssland ständigt kejsaren omtalas såsom folkets fader, och han kallar undersåtarne tillbaka sina barn, hvilket icke hindrar att tillämpa ordspråket: ,den man älskar, den agar man,, samt att låta det strängaste embetsmannaförtryck herska, under det den enskilde mannen, ofta af obetydlig anledning, och synnerligen om han har någon tanke på frihet och råkar yttra den, lätt kan komma att knutas och skickas till Siberien, 0. S. v. Ungefär en dylik taktik nyttja äfven det reaktionära partiets handtlangare inom pressen bär i hufvudstaden och synnerligen Söndagsbladet, som vi för öfrigt på intet sätt vilje likna vid ryska kejsaren. Hela den tidningens bestånd hyilar på möjligheten af att fiona köpare inom den publik, som icke kunnat ega tillfälle att förvärfva nog insigt och studier, för att kontrollera utgilvarens bedrägliga taskspeleri uti de delar, hvari han afgifver sig med politiska eller sociala frågor; och derföre kan Söndagsbladet, den ena gången efter den andra, slå sig för bröstet och lålsa som om det hade ett obeskrifligt nit för de arbetande klassernas bästa. För hvar och en med minsta omdömesförmåga har det icke varit svårt att genomskåda verkliga förbållandet härmed. Man minnes t. ex., huru Söndagsbladet sparkade emot af alla krafter och betedde sig snart sagdt som om utgifvaren hade haft delirium tremens, samt på förhand hotade med ingenting mindre än upplopp, när det ville afskrämma regeringen ifrån en reform i näringsförfattningarna, som kunde lemna hvarje ärlig man rättighet att försörja sig med ett lofligt arbete. Det har redan i en föregående artikel blifvit visadt, huru falskt Söndagsbladet vid det tillfället betedde sig, hvilket likväl icke bindrade edaktören att lika ifrigt påstå, att han käm