— Det bar varit en erfarenhet i alla tider,
alt just de, som arbetat på att befästa för-
trycket och förslafva den stora massan af fol-
ken, ofta baft ganska välljudande ord imun-
nen angående silt nit för folkets och de lägre
klassernas bästa. Sålunda hör man t. ex. i
Ryssland ständigt kejsaren omtalas såsom fol-
kets fader, och han kallar undersåtarne till-
baka sina barn, hvilket icke hindrar att til-
lämpa ordspråket: ,den man älskar, den agar
man,, samt att låta det strängaste embetsmanna-
förtryck herska, under det den enskilde man-
nen, ofta af obetydlig anledning, och synner-
ligen om han har någon tanke på frihet och
råkar yttra den, lätt kan komma att knutas
och skickas till Siberien, 0. S. v.
Ungefär en dylik taktik nyttja äfven det
reaktionära partiets handtlangare inom pressen
bär i hufvudstaden och synnerligen Söndags-
bladet, som vi för öfrigt på intet sätt vilje
likna vid ryska kejsaren. Hela den tidningens
bestånd hyilar på möjligheten af att fiona kö-
pare inom den publik, som icke kunnat ega
tillfälle att förvärfva nog insigt och studier,
för att kontrollera utgilvarens bedrägliga task-
speleri uti de delar, hvari han afgifver sig med
politiska eller sociala frågor; och derföre
kan Söndagsbladet, den ena gången efter den
andra, slå sig för bröstet och lålsa som om
det hade ett obeskrifligt nit för de arbetande
klassernas bästa. För hvar och en med min-
sta omdömesförmåga har det icke varit svårt
att genomskåda verkliga förbållandet härmed.
Man minnes t. ex., huru Söndagsbladet spar-
kade emot af alla krafter och betedde sig snart
sagdt som om utgifvaren hade haft delirium
tremens, samt på förhand hotade med ingen-
ting mindre än upplopp, när det ville afskräm-
ma regeringen ifrån en reform i näringsförfatt-
ningarna, som kunde lemna hvarje ärlig man
rättighet att försörja sig med ett lofligt arbete.
Det har redan i en föregående artikel blifvit
visadt, huru falskt Söndagsbladet vid det till-
fället betedde sig, hvilket likväl icke bindrade
edaktören att lika ifrigt påstå, att han käm-