ENSKILD KORRESPONDENS. Wien d. 48 Juni. Den politiska horisonten härstädes förmörkas mer och mer. Pauperismen å ena sidan, och å den andra högmodet hos den af sina privilegier omgifna adeln, stå midt emot hvarandra, utan att någon makt finnes som är i stånd att bekämpa den ena och tvinga den andra att gifva efter. Ansrkien är komplett, och med mindre någon man uppstår, med tillräckligt energi och förstånd att bemästra denna ställning, fruktar jag att Österrike bestämdt är förloradt. Det som ytterligare påskynder upplösningen är denna nationalitetsfeber, som underblåses ef Ryssland hos några slaviska folkammar, som, utan att sjelfve veta det, arbeta på att blifva ryssar. Det är nu fem dagar som kanonaden och gevärselden fortfari: i Prag. I Pesth har man äfven slagits denna vecka och kriget har börjat emellan kroater och ungrare. Och kejsaren, god men flat och enfaldig, saknande en monarks första egen kaper, sitter helt tyst och stilla i Innspruck och ger på huru monarkiens lemmar söndra sig från hvarandra. Det anses numera såsom alldeles säkert, att han icke återkommer till Wien. Adeln ä sin sida väntar blott på och längtar efter ryssarnas inmarscherande, i det fåfänga hoppet att derigenom se den fordna sbsolutismen återställd. De öfriga klasserna i samhället betrakta med förskräckelse de olyckor som häraf kunna uppstå, emedan de befara, att om adeln och den gamla polisstyrelsen och embetsmannaväldet förena sig med ryssarna, detta endast skall hafva ett svårare förtryck på mängden till påföljd, under det allehanda privilegier och företrädesrättigheter ytterligare befästas. andra sidan kan det dock hände, att detta eggar patriotismen till större ansträngningar; och det är otvifvelaktigt, att äfven inom adeln finnes en minoritet af ädla sinnen, som komma att förena sig med folket,