ENSKILD KORRESPONDENS.
Wien d. 48 Juni. Den politiska horisonten här-
städes förmörkas mer och mer. Pauperismen å ena
sidan, och å den andra högmodet hos den af sina
privilegier omgifna adeln, stå midt emot hvarandra,
utan att någon makt finnes som är i stånd att be-
kämpa den ena och tvinga den andra att gifva ef-
ter. Ansrkien är komplett, och med mindre någon
man uppstår, med tillräckligt energi och förstånd
att bemästra denna ställning, fruktar jag att Öster-
rike bestämdt är förloradt. Det som ytterligare på-
skynder upplösningen är denna nationalitetsfeber,
som underblåses ef Ryssland hos några slaviska folk-
ammar, som, utan att sjelfve veta det, arbeta på
att blifva ryssar. Det är nu fem dagar som kano-
naden och gevärselden fortfari: i Prag. I Pesth
har man äfven slagits denna vecka och kriget har
börjat emellan kroater och ungrare. Och kejsaren,
god men flat och enfaldig, saknande en monarks
första egen kaper, sitter helt tyst och stilla i Inn-
spruck och ger på huru monarkiens lemmar söndra
sig från hvarandra. Det anses numera såsom all-
deles säkert, att han icke återkommer till Wien.
Adeln ä sin sida väntar blott på och längtar efter
ryssarnas inmarscherande, i det fåfänga hoppet att
derigenom se den fordna sbsolutismen återställd.
De öfriga klasserna i samhället betrakta med för-
skräckelse de olyckor som häraf kunna uppstå, eme-
dan de befara, att om adeln och den gamla polis-
styrelsen och embetsmannaväldet förena sig med
ryssarna, detta endast skall hafva ett svårare för-
tryck på mängden till påföljd, under det allehanda
privilegier och företrädesrättigheter ytterligare be-
fästas. andra sidan kan det dock hände, att
detta eggar patriotismen till större ansträngningar;
och det är otvifvelaktigt, att äfven inom adeln fin-
nes en minoritet af ädla sinnen, som komma att
förena sig med folket,