EJ Be OP
Finansministern ITanseman försvarade presiden-
tens förslag; grefve Reichenbach åter, under-
stödd af en mängd andra ledamöter, förklara-
de att nationalförsamlingen kunde på sin höjd
inställa sina rådplägningar till midsommarsaf-
ton, men då komme den att sammanträda pål
nytt, antingen kallad eller okallad. Den vore!
här på folkets vägnar, och skulle veta att
handla såsom dettas ombud; helst ryska hor-l
der voro lägrade på gränsen. Tiden vorel
inne, då kraftfulla åtgärder fordrades, och il
ett sådant ögonblick kunde något obestämdt
afbrott i nationalförsamlingens rådslag icke
komma i fråga. — Ändtligen beslöte att ut-l
sätta nästa sammanträde till måndagen (den 26).
Camphbausens minister har fallit förr än man
förmodat; och någon annan minister än en i-
från venstra sidan, eller åtminstone från ven-
stra centern, är nu mera omöjlig. Skulle det!
bekräfta sig, hvad man förutser här, att Camp-
hausens afgång kommer att i landsorternal
väcka stor och allmän farhåga, så torde deril
ej vara någon skada; ty följden måste blifval
kraftigare bänder vid riksstyret. — Sannolikt
blir en dylik kraftfullare ministers första till-
trädesvilkor: att konungen målte ålertaga sitt
residens i Berlin, och välja Potsdam blott till
utflygter för ombytes skull: i stället för att
göra alldeles tvärtom, såsom nu är förhållan-
det. I Potsdam bevakas konungen oupphörligt
genom en kamarilla af pietister och aristokrater
— från tiden före d. 48 Mars — hvilka genom
silt inflytande hindra allt som kan förhindras,
.och hvilkas enda önskan är alt åter komma
till makt igen, i det gamla enväldets skugga.
Till och med den först afgångne ministern von
Arnim, ehuru sjelf en afgjord aristokrat, har
förklarat, att bredvid kamarillan i Potsdam in-
gen annan styrelse än hennes är tänkbar, och
att hon ensam är orsaken till misslyckandet af
alla genomgripande förbältringar i statsorgani-
sationen. Inom få dagar skall det i Berlin
vara allmänna ropet att konungen måste flytta
dit tillbaka, och lemna Potsdam. Sjelfva den
slutliga brytningen med von Camphausen kom
ifrån Potsdam, om man än kan säga att den
varit förutsedd, ehuru först framdeles. I går
afton hade han nemligen der en häftig scen i
anledning af utkastet till nationalförsamlin-
ens adress, hvilket det demokratiska partiet
bärstädes ändå funnit alltför matt, och denna
scen gick derhän att han omedelbart fann sig
föranlåten i konungens händer nedlägga sin
afskedsansökning.
Sannolikt komma vi hädanefter att mera följd-
rtktigt och sannt fortgå på den bana, som vid
vår revolution blifvit beträdd. Hivtills har
knappast någonting blifvit uträttadt, fastän Na-
tionalförsamlingen nu rådplägat i fulla fyra
veckor. Det enda resultatet af hennes sam-
varo är den mer och mer allmänna öfverty-
elsen att pluraliteten ibland dess ledamöter
icke äro vuxna de svåra problemer, som för-
samlingen fått att lösa, Om den Camphausi-
ska ministeren hade sjelf ägt nödig kraft, så
skulle den i trots afriksförsamlingens vanmakt
kunnat uträtta mycket godt. Den tillkom midt
under revolutionens segerjubel den 29 Mars ;
men i stället för att blifva sitt ursprung tro-
gen, förnekade den snart sin härkomst och
kte ikläda sig en doktrinär skrud. Den skulle
kunnat nästan med diktatorisk myndighet ut-
veckla statshvälfaingens följder; men den sökte
i stället att mäkla fred med det gamla embets-
mamnaväldet och polisregeringen. Den gjorde
sig till ett slags hvitt plåster för absolutismens
vidriga krämpor; men förnyelsens stora kris
blef den öfvermäktig. Klubbarne och för-
eningarne i de stora städerna, framför allt i
Berlia, bearbetade hopen; adeln, landtråden
och embetsmännen bearbetade provinsernas in-
vånare; i Posen rasade polska upproret; vid
Rhen och i Westfalen togo jesuiterna och ro-
merska presterskapet sina katolska får om hand,
och förberedde i hemlighet ett affall ifrån ,de
kätterska Preussarne,; och snart sågs ministö-
ren med hvar dag allt mera rådvill och hand-
fallen emellan alla dessa partier och uppvig-
lingar, — mellan demokraterna, republikaner-
na, anarkisterna, kommunisterna, de reaktio-
nära landtjunkarne och hofmänren. Dess för-
lägenhet gick i oupphörligt stigande, då ändt-
ligen dess sista timma slog.
Erfarenheten har imellertid bunnit visa oss, hvad
vi behöfva, och allmänna meningen är obetydligt
delad i frågan om detta behof. Hvad vi behöfva
är en styrelse, som inom sig besitter revolutionens
hela kraft, för att rädda oss från undergång. Med
skoningslös och oböjlig konseqvens måste hon
pedbryta den multna statsbyggnaden, äfven under
fara att sjelf krossas af spillrorna. Hon måste
öfverallt genomdrifva demokratiens grundsatser,
uppföra den nya sambhällserdningen på den vidaste
demokratiska grundval, ingenstädes förneka, krioggå
eller smyga sig förbi revolutionens följder. Men
med allt detta måste hon upprättbålla de nystiftade
lagarne i hela deras allvar och stränghet; beväp-
nad med deras rustning, måste hon dristigt sätta
foten på anarkiens nacke, och trampa den reak-
tionära hydran i stoftet. Få vi ej någon minister
med denna förmåga, så blifva vi lika förlorade,
som Österrike är förloradt redan; ty vi skulle råka
i inbördes krig, och derigenom blifva ett lätt ro!
för utländska fiender.
Från flera håll hör man til och med önskas ett
krig med utländningen, hvilket af mången anses
för vår enda räddning. Möjligt är ock, att ett så-
dant stundar förr än man trott; ty alla underrät-
telser sammanstämma angående Rysslands oerhörda
rustningar. Man anser otvifvolaktigt att on här ar
emellan 480,000 och 200,000 man redan står strids-
färdig i Lithauen och Polen, och att kejsar Niko-
laus verkligen ärnar öppna en strid på lif och död
mellan da germaniska och slaviska folkstammarne,
hvilken måste sluta med uppfyllelsen af Napoleons
profetiska ord på S:s Helena: Europa skall inom
de nästföljande femto åren antingen blifva repu-
uahliktanekt allae Ihacsentictkt ny