EJ Be OP Finansministern ITanseman försvarade presidentens förslag; grefve Reichenbach åter, understödd af en mängd andra ledamöter, förklarade att nationalförsamlingen kunde på sin höjd inställa sina rådplägningar till midsommarsafton, men då komme den att sammanträda pål nytt, antingen kallad eller okallad. Den vore! här på folkets vägnar, och skulle veta att handla såsom dettas ombud; helst ryska hor-l der voro lägrade på gränsen. Tiden vorel inne, då kraftfulla åtgärder fordrades, och il ett sådant ögonblick kunde något obestämdt afbrott i nationalförsamlingens rådslag icke komma i fråga. — Ändtligen beslöte att ut-l sätta nästa sammanträde till måndagen (den 26). Camphbausens minister har fallit förr än man förmodat; och någon annan minister än en ifrån venstra sidan, eller åtminstone från venstra centern, är nu mera omöjlig. Skulle det! bekräfta sig, hvad man förutser här, att Camphausens afgång kommer att i landsorternal väcka stor och allmän farhåga, så torde deril ej vara någon skada; ty följden måste blifval kraftigare bänder vid riksstyret. — Sannolikt blir en dylik kraftfullare ministers första tillträdesvilkor: att konungen målte ålertaga sitt residens i Berlin, och välja Potsdam blott till utflygter för ombytes skull: i stället för att göra alldeles tvärtom, såsom nu är förhållandet. I Potsdam bevakas konungen oupphörligt genom en kamarilla af pietister och aristokrater — från tiden före d. 48 Mars — hvilka genom silt inflytande hindra allt som kan förhindras, .och hvilkas enda önskan är alt åter komma till makt igen, i det gamla enväldets skugga. Till och med den först afgångne ministern von Arnim, ehuru sjelf en afgjord aristokrat, har förklarat, att bredvid kamarillan i Potsdam ingen annan styrelse än hennes är tänkbar, och att hon ensam är orsaken till misslyckandet af alla genomgripande förbältringar i statsorganisationen. Inom få dagar skall det i Berlin vara allmänna ropet att konungen måste flytta dit tillbaka, och lemna Potsdam. Sjelfva den slutliga brytningen med von Camphausen kom ifrån Potsdam, om man än kan säga att den varit förutsedd, ehuru först framdeles. I går afton hade han nemligen der en häftig scen i anledning af utkastet till nationalförsamlinens adress, hvilket det demokratiska partiet bärstädes ändå funnit alltför matt, och denna scen gick derhän att han omedelbart fann sig föranlåten i konungens händer nedlägga sin afskedsansökning. Sannolikt komma vi hädanefter att mera följdrtktigt och sannt fortgå på den bana, som vid vår revolution blifvit beträdd. Hivtills har knappast någonting blifvit uträttadt, fastän Nationalförsamlingen nu rådplägat i fulla fyra veckor. Det enda resultatet af hennes samvaro är den mer och mer allmänna öfvertyelsen att pluraliteten ibland dess ledamöter icke äro vuxna de svåra problemer, som församlingen fått att lösa, Om den Camphausiska ministeren hade sjelf ägt nödig kraft, så skulle den i trots afriksförsamlingens vanmakt kunnat uträtta mycket godt. Den tillkom midt under revolutionens segerjubel den 29 Mars ; men i stället för att blifva sitt ursprung trogen, förnekade den snart sin härkomst och kte ikläda sig en doktrinär skrud. Den skulle kunnat nästan med diktatorisk myndighet utveckla statshvälfaingens följder; men den sökte i stället att mäkla fred med det gamla embetsmamnaväldet och polisregeringen. Den gjorde sig till ett slags hvitt plåster för absolutismens vidriga krämpor; men förnyelsens stora kris blef den öfvermäktig. Klubbarne och föreningarne i de stora städerna, framför allt i Berlia, bearbetade hopen; adeln, landtråden och embetsmännen bearbetade provinsernas invånare; i Posen rasade polska upproret; vid Rhen och i Westfalen togo jesuiterna och romerska presterskapet sina katolska får om hand, och förberedde i hemlighet ett affall ifrån ,de kätterska Preussarne,; och snart sågs ministören med hvar dag allt mera rådvill och handfallen emellan alla dessa partier och uppviglingar, — mellan demokraterna, republikanerna, anarkisterna, kommunisterna, de reaktionära landtjunkarne och hofmänren. Dess förlägenhet gick i oupphörligt stigande, då ändtligen dess sista timma slog. Erfarenheten har imellertid bunnit visa oss, hvad vi behöfva, och allmänna meningen är obetydligt delad i frågan om detta behof. Hvad vi behöfva är en styrelse, som inom sig besitter revolutionens hela kraft, för att rädda oss från undergång. Med skoningslös och oböjlig konseqvens måste hon pedbryta den multna statsbyggnaden, äfven under fara att sjelf krossas af spillrorna. Hon måste öfverallt genomdrifva demokratiens grundsatser, uppföra den nya sambhällserdningen på den vidaste demokratiska grundval, ingenstädes förneka, krioggå eller smyga sig förbi revolutionens följder. Men med allt detta måste hon upprättbålla de nystiftade lagarne i hela deras allvar och stränghet; beväpnad med deras rustning, måste hon dristigt sätta foten på anarkiens nacke, och trampa den reaktionära hydran i stoftet. Få vi ej någon minister med denna förmåga, så blifva vi lika förlorade, som Österrike är förloradt redan; ty vi skulle råka i inbördes krig, och derigenom blifva ett lätt ro! för utländska fiender. Från flera håll hör man til och med önskas ett krig med utländningen, hvilket af mången anses för vår enda räddning. Möjligt är ock, att ett sådant stundar förr än man trott; ty alla underrättelser sammanstämma angående Rysslands oerhörda rustningar. Man anser otvifvolaktigt att on här ar emellan 480,000 och 200,000 man redan står stridsfärdig i Lithauen och Polen, och att kejsar Nikolaus verkligen ärnar öppna en strid på lif och död mellan da germaniska och slaviska folkstammarne, hvilken måste sluta med uppfyllelsen af Napoleons profetiska ord på S:s Helena: Europa skall inom de nästföljande femto åren antingen blifva repuuahliktanekt allae Ihacsentictkt ny