om deras vesterlåndska väktare,
0,(tyskar och fransmän, råkade i krig med
ndra. Sådan är ställningen på venstra flygeln
och den oerhörda ryska operationslinien. Centern
kommer sannolikt att närmas Prag. — Men huru
det förhöll sig på högra flygeln, har först nyligen
blifvit oss tydligt. Här tilldraga sig nemligen sa-
ker, som den finaste statsman ännu för få veckor
sedan. skulle ansett omöjliga.
Krig emellan Tyskland och Danmark hade upp-
kommit i anledning af det sistnämndas(?) afsigt att
med sig införlifva Slesvig. Den som känner sakför-
hållandet (?) och på minsta sätt älskar rättvisan,
måste utan fråga medgifva, att rätten är på Tysk-
lands sida (!). Icke liten var vår förvåning när Sverl-
ge, utan att det minsta vara förnärmadt af oss ty-
skar, utan att stå i något slags förhållande till sles-
vigska angelägenheten, oförmodadt tog parti för
Danmark och emot oss. Vi trodde ju — och huru
kunde vi annat? — att svenskarne blickade österut,
emedan de aldrig kunde förgäta förlusten af Fin-
land; vi höllo dem för våra naturliga bundsförvand-
ter; vi trodde ju till och med detsamma om dan-
skarne, till dess att desse våldsamt antastade vår
goda rätt (!).
Men huru steg ej vår undran, när vi plötsligt
sågo det naturliga förhållandet stäldt på hufvudet
och det blef oss tydligt att det är svenskarne, som
bilda högra flygeln till den stora ryska opera-
tionslinien emot oss tyskar. Så vidt vi veta slå
de under storfursten Konstantins öfverbefäl, då
denne beledsagar svenska flottan med ryska krigs-
skepp och vakar öfver att hon icke tilläfventyrs
målte förvilla sig på färden till Fyen. Likasom
med Dardänellerna, likaså vill Ryssland bemäktiga
sig Sundet, för att sålunda innehafva nycklarne
till Svarta Hafvet och till Östersjön. Helsingör
och Helsingborg äro då för dem vänskapliga orter;
de skulle också säkerligen, om blott i fjerran någon
fara visade sig, med största uppmärksamhet be-
Köpenhamn och försvara det, som om det
deras egen residensstad. Med hvilket lugn
na icke danskar och svenskar, under så mäktigt
beskydd, emotse hvarje krig!
Napoleon förstod på beundransvärdt vis att på
sina fälttåg föra i elden för sin räkning sådana folk,
som hatade honom hjertligt: italienare, spaniorer,
portugisare, — tyskar ock, ty värr. Sedan så myc-
ket ädelt tyskt blod aftvått den tyska skamfläcken,
torde vi måhända till någon ursägt säga, att Napo-
leons oerhörda krigsbragder förbländade och tjusade
som genom en föftrollning.
Men hvad kan väl förmå svenskarne och deras
konung att frivilligt stifta med Danmark ett Skan-
dinaviskt förbund under kejsar Nicolai protekto-
rat; att emot sina närmaste intressen begynna ett
sjelfmördande krig, och det för en afgjordt orätt-
vis sak, som dessutom alldeles icke angår dem? (!)
Eller är alldeles icke mera frågan om rätt och
rättvisa bland folken; är i vår tid, som så gerna
yfs öfver sin bildning, på nytt näfrätten — den
starkares rätt — ensamt den gällande? ,Discite
justitiam, moniti ! — och snart — ty det lider till
slut med den gudförgätna diplomati, som oblygt
yttrade
Nätzt euch Böses, so ists recht,
Schadt euch Gute, so isvs schlecht.
Wer da schwach ist, sey euer Knecht,
Mit dem Starken nicht leicht brecht!
Also lehrt das Völkerrecht.
Tyskland vill bestämdt icke anfalla Ryssland
med krig; hvad i all verlden skulle också låcka det
till ett sådant krig? Hvart krig med Ryssland
kunde således, ifrån tyska sidan, blott blifva ett
rättvist försvarskrig och just derigenom ett på lif
och död. Krig emellan Tyskland och Sverige vore
deremot den oförsvarligaste och gagnlösas.e blod-
spillan, som blott kunde komma begges fiender till
godo. Måtte dock ögonen snart öppnås i detta hän-
seende på svenskarne och äfven på danskarne. För-
hållandena äro ju så tydliga. Måtte frid och vän-
skap allt framgent råda mellan Tyskland och de
Skandinaviska folken; dessa folk af samma germa-
niska stam