om deras vesterlåndska väktare, 0,(tyskar och fransmän, råkade i krig med ndra. Sådan är ställningen på venstra flygeln och den oerhörda ryska operationslinien. Centern kommer sannolikt att närmas Prag. — Men huru det förhöll sig på högra flygeln, har först nyligen blifvit oss tydligt. Här tilldraga sig nemligen saker, som den finaste statsman ännu för få veckor sedan. skulle ansett omöjliga. Krig emellan Tyskland och Danmark hade uppkommit i anledning af det sistnämndas(?) afsigt att med sig införlifva Slesvig. Den som känner sakförhållandet (?) och på minsta sätt älskar rättvisan, måste utan fråga medgifva, att rätten är på Tysklands sida (!). Icke liten var vår förvåning när Sverlge, utan att det minsta vara förnärmadt af oss tyskar, utan att stå i något slags förhållande till slesvigska angelägenheten, oförmodadt tog parti för Danmark och emot oss. Vi trodde ju — och huru kunde vi annat? — att svenskarne blickade österut, emedan de aldrig kunde förgäta förlusten af Finland; vi höllo dem för våra naturliga bundsförvandter; vi trodde ju till och med detsamma om danskarne, till dess att desse våldsamt antastade vår goda rätt (!). Men huru steg ej vår undran, när vi plötsligt sågo det naturliga förhållandet stäldt på hufvudet och det blef oss tydligt att det är svenskarne, som bilda högra flygeln till den stora ryska operationslinien emot oss tyskar. Så vidt vi veta slå de under storfursten Konstantins öfverbefäl, då denne beledsagar svenska flottan med ryska krigsskepp och vakar öfver att hon icke tilläfventyrs målte förvilla sig på färden till Fyen. Likasom med Dardänellerna, likaså vill Ryssland bemäktiga sig Sundet, för att sålunda innehafva nycklarne till Svarta Hafvet och till Östersjön. Helsingör och Helsingborg äro då för dem vänskapliga orter; de skulle också säkerligen, om blott i fjerran någon fara visade sig, med största uppmärksamhet beKöpenhamn och försvara det, som om det deras egen residensstad. Med hvilket lugn na icke danskar och svenskar, under så mäktigt beskydd, emotse hvarje krig! Napoleon förstod på beundransvärdt vis att på sina fälttåg föra i elden för sin räkning sådana folk, som hatade honom hjertligt: italienare, spaniorer, portugisare, — tyskar ock, ty värr. Sedan så mycket ädelt tyskt blod aftvått den tyska skamfläcken, torde vi måhända till någon ursägt säga, att Napoleons oerhörda krigsbragder förbländade och tjusade som genom en föftrollning. Men hvad kan väl förmå svenskarne och deras konung att frivilligt stifta med Danmark ett Skandinaviskt förbund under kejsar Nicolai protektorat; att emot sina närmaste intressen begynna ett sjelfmördande krig, och det för en afgjordt orättvis sak, som dessutom alldeles icke angår dem? (!) Eller är alldeles icke mera frågan om rätt och rättvisa bland folken; är i vår tid, som så gerna yfs öfver sin bildning, på nytt näfrätten — den starkares rätt — ensamt den gällande? ,Discite justitiam, moniti ! — och snart — ty det lider till slut med den gudförgätna diplomati, som oblygt yttrade Nätzt euch Böses, so ists recht, Schadt euch Gute, so isvs schlecht. Wer da schwach ist, sey euer Knecht, Mit dem Starken nicht leicht brecht! Also lehrt das Völkerrecht. Tyskland vill bestämdt icke anfalla Ryssland med krig; hvad i all verlden skulle också låcka det till ett sådant krig? Hvart krig med Ryssland kunde således, ifrån tyska sidan, blott blifva ett rättvist försvarskrig och just derigenom ett på lif och död. Krig emellan Tyskland och Sverige vore deremot den oförsvarligaste och gagnlösas.e blodspillan, som blott kunde komma begges fiender till godo. Måtte dock ögonen snart öppnås i detta hänseende på svenskarne och äfven på danskarne. Förhållandena äro ju så tydliga. Måtte frid och vänskap allt framgent råda mellan Tyskland och de Skandinaviska folken; dessa folk af samma germaniska stam