ler uppställas såsom motsatser, Louis Blancs
tlsystem att på detta sätt dra,a vård om Frank-
Slrikes ärliga erbetarex, och Svenska regeringens
lafsigt alt, efter hans exempel, såsom det he-
; Jter, vomhulda tjufvar och andra missdådare.
) Kan någon misstaga sig om meningen med
5 Idenna sammanställning, i afseende på den ar-
Ibetande klassen härstädes? Och hvad kan väl
, denna mening vara annat, än att regeringen,
-lom Sör dagsbladet fick sin vilja fram, skulle
-Isläppa ut tjufvarne och missdådarne ur kor-
rektionshusen, att föda sig bäst de gille, och i
stället sätta dit den ärlige arbetaren?
Nu är det visserligen sannt, att den frie ar-
-Jbetaren stundom, då arbetsförtjenst saknas,
kan lida så stor nöd, att han kan komma att
lafundas äfven korrektionshjonen den lifsberg-
ning, som fångstyrelsen lemnar dem. Men vi
lundra dock hvad den fria arbetaren i allmän-
-Ihet skulle säga, om man ville innesluta honom
li korrektionsbusen att der dagligen lefva på
fångkost eller med den aflöning som der: be-
Istås och gå klädd i buldanskläder, på det sta-
.ten skulle få draga vinsten af dess arbetsför-
- tjenst.
I Redan svaret på denna fråga torde vara till-
(räckligt för att upp.ysa den arbetande klassen
Jom det rätta syftemålet hos de bedragare, som
- söka att förvilla denna klass med några tomma
fraser om arbetets organisation, Men hvar och
en, äfven den enfaldigaste, som blott vill nyttja
sin eftertanka, skall dessutom inse, att hela det
der förslaget att göra staten till förläggare al
lalla arbeten, icke blott blefve overkställbart,
såsom det ock redan visat sig med dei Frank-
rike gjorda, misslyckade försöken med natio-
Inalverkstäderna, utan också skulle hafva till
påföljd att göra arbetsklassen till slafvar.
Alla arbetsföretag skulle, efter detta system,
komma att styras af embetsmän, hvilka staten
tillsatte. Hvarje arbetare skulle visserligen få
sin bestämda daglön, men ingen skulle få mer
än den andra. Ty, såsom man vet, har Louis
I Blancs system gått så långt, att ban till och
med velat göra arbetslönerna lika; så att den
flitige och skicklige arbetaren icke skulle få mer,
än den late och oduglige, emedan lönen icke
skulle bestämmas efter arbetets värde, utan cf-
ter arbetarens behof; d. v. s. så mycket att
han icke egentligen skulle svälta. Ingen kun-
Ide derefter blifva hvad man kallar sin egen,
lemedan den enskilde, i synnerhet den mindre
bemedlade aldrig kunde hafva rygg att täfla
med staten, som måste sälja sina arbetspro-
dukter till lägsta möjliga pris, för att icke
öfverbopas med alltför stora förråder. Samma
olägeohet som nu, fastän i obetydlig mån, va-
Irit öfverklagad i afseende på korrektionsinrätt-
Iningarnes arbeten, skulle då inträffa i stor
skala, och alla de små beqvämligheter eller njut-
ningar, som den fria arbetaren nu någon gång!
:kan bestå sig för öfverskottet af sin förtjenst,
alla de förhoppningar om cen sjelfständigare
bergning för framtiden såsom mästare, hvilka
utgöra hans uppmuntran till flit och ihärdig-
het, skulle försvinna; emedan stora mnational-
I verkstäder naturligtvis kunde skötas af jemfö-
relsevis ganska få verkmästare och pådrifvare,
då deremot mängden af de arbetande blefve
blott och bart daglönare och dessutom, för att
vidmakthålla ordningen inom så stora inrätt-
ningar, måste ställas under ett slags militärisk
disciplin, med allt det tvång som blefve den
naturliga följden deraf. — Sådan är då den
lott, som Söndagsbladet förespeglar den arbe-
tande klassen såsom önskvärd?
Kan man ännu tvifla om afsigten, serdeles
när man sammanhåller detta med det nyss-
nämnda grinet mot kapten Li: deberg för hans
skrift till justitieombudsmannen. Det skall
verkligen blifva interessant att se, huruvida ve-
derbörande låta artiklar af sådan beskaffenhet,
som den ifrågavarande, få passera opåtalta.
En annan del af Söndagsbladets taktik, hvil-
ken är lika trolös mot den arbetande klassen,
består i dess skrän emot kapitalerna och ka-
pitalisterna. Vi hafva redan en gång tillförne,
med anledning af cen artikel i Söndagsbladet,
fästat uppmärksamheten på detta trolösa för-
sök att förvilla arbetaren med en fras. Käå-
pitaler äro i sig sjelfva både nyttiga och nöd-
vändiga i ett samhälle; ty allt förlag, för hvad
arbele som helst, är ett kapital. Det må be-
stå i penningar hvarmed arbetslön förskjutes,
i jordegendom på hvilket arbete nedlägges, eller
i verktyg, machiner, redskaper och materjalier,
hvarmed arbetets produkt förfärdigas. Der-
före, om icke kapital finnes, måste äfven arbetet
aftyna, och den arbetande klassen kommer då
alllid att lida svårast deraf. Huru ofta hör
man icke en fattig, men redlig och skicklig
arbetare eller handtverkare säga, att han gan-
ska väl skulle kunna slå sig ut med den eller
den hbandteringen, om han blott egde förlag,
d. v. s. kapital, till sin rörelse? Ju större
förrådet är af kapitaler, desto större tillfälle
blifver det också till arbetsförtjenst och om-
sättning.
Ingenting kan derföre vara mera vilseledande,
än att utmåla kapitalerna såsom någonting ondt
i sig sjelf. Deremot hör det icke nekas ati
ett kapitalistförtryck kan finnas, likaväl som
annat slags förtryck ; men hvaru!i det består,
har förf. i Söndagsbladet noga aktat sig att
nämna. Det består nemligen dels deruti, om
jordegendomen i ett land kommer att egas på
få händer och förvärfvandet af jord är under-
kastadt svårigheter enligt lagarna; dels om fa-
j
I
j
b
en formlig upprorssak. Söndagsbladet har till och
med, för att öka altt gyckel med hr Lindeberg i
denna sak, som dock är ganska allvarsam, med-
delat ott otäckt träsnitt, som kall föreställa br
I Lindebergs person, allt i ändamål att förlöjliga