ler uppställas såsom motsatser, Louis Blancs tlsystem att på detta sätt dra,a vård om FrankSlrikes ärliga erbetarex, och Svenska regeringens lafsigt alt, efter hans exempel, såsom det he; Jter, vomhulda tjufvar och andra missdådare. ) Kan någon misstaga sig om meningen med 5 Idenna sammanställning, i afseende på den arIbetande klassen härstädes? Och hvad kan väl , denna mening vara annat, än att regeringen, -lom Sör dagsbladet fick sin vilja fram, skulle -Isläppa ut tjufvarne och missdådarne ur korrektionshusen, att föda sig bäst de gille, och i stället sätta dit den ärlige arbetaren? Nu är det visserligen sannt, att den frie ar-Jbetaren stundom, då arbetsförtjenst saknas, kan lida så stor nöd, att han kan komma att lafundas äfven korrektionshjonen den lifsbergning, som fångstyrelsen lemnar dem. Men vi lundra dock hvad den fria arbetaren i allmän-Ihet skulle säga, om man ville innesluta honom li korrektionsbusen att der dagligen lefva på fångkost eller med den aflöning som der: beIstås och gå klädd i buldanskläder, på det sta.ten skulle få draga vinsten af dess arbetsförtjenst. I Redan svaret på denna fråga torde vara till(räckligt för att upp.ysa den arbetande klassen Jom det rätta syftemålet hos de bedragare, som söka att förvilla denna klass med några tomma fraser om arbetets organisation, Men hvar och en, äfven den enfaldigaste, som blott vill nyttja sin eftertanka, skall dessutom inse, att hela det der förslaget att göra staten till förläggare al lalla arbeten, icke blott blefve overkställbart, såsom det ock redan visat sig med dei Frankrike gjorda, misslyckade försöken med natioInalverkstäderna, utan också skulle hafva till påföljd att göra arbetsklassen till slafvar. Alla arbetsföretag skulle, efter detta system, komma att styras af embetsmän, hvilka staten tillsatte. Hvarje arbetare skulle visserligen få sin bestämda daglön, men ingen skulle få mer än den andra. Ty, såsom man vet, har Louis I Blancs system gått så långt, att ban till och med velat göra arbetslönerna lika; så att den flitige och skicklige arbetaren icke skulle få mer, än den late och oduglige, emedan lönen icke skulle bestämmas efter arbetets värde, utan cfter arbetarens behof; d. v. s. så mycket att han icke egentligen skulle svälta. Ingen kunIde derefter blifva hvad man kallar sin egen, lemedan den enskilde, i synnerhet den mindre bemedlade aldrig kunde hafva rygg att täfla med staten, som måste sälja sina arbetsprodukter till lägsta möjliga pris, för att icke öfverbopas med alltför stora förråder. Samma olägeohet som nu, fastän i obetydlig mån, vaIrit öfverklagad i afseende på korrektionsinrättIningarnes arbeten, skulle då inträffa i stor skala, och alla de små beqvämligheter eller njutningar, som den fria arbetaren nu någon gång! :kan bestå sig för öfverskottet af sin förtjenst, alla de förhoppningar om cen sjelfständigare bergning för framtiden såsom mästare, hvilka utgöra hans uppmuntran till flit och ihärdighet, skulle försvinna; emedan stora mnationalI verkstäder naturligtvis kunde skötas af jemförelsevis ganska få verkmästare och pådrifvare, då deremot mängden af de arbetande blefve blott och bart daglönare och dessutom, för att vidmakthålla ordningen inom så stora inrättningar, måste ställas under ett slags militärisk disciplin, med allt det tvång som blefve den naturliga följden deraf. — Sådan är då den lott, som Söndagsbladet förespeglar den arbetande klassen såsom önskvärd? Kan man ännu tvifla om afsigten, serdeles när man sammanhåller detta med det nyssnämnda grinet mot kapten Li: deberg för hans skrift till justitieombudsmannen. Det skall verkligen blifva interessant att se, huruvida vederbörande låta artiklar af sådan beskaffenhet, som den ifrågavarande, få passera opåtalta. En annan del af Söndagsbladets taktik, hvilken är lika trolös mot den arbetande klassen, består i dess skrän emot kapitalerna och kapitalisterna. Vi hafva redan en gång tillförne, med anledning af cen artikel i Söndagsbladet, fästat uppmärksamheten på detta trolösa försök att förvilla arbetaren med en fras. Käåpitaler äro i sig sjelfva både nyttiga och nödvändiga i ett samhälle; ty allt förlag, för hvad arbele som helst, är ett kapital. Det må bestå i penningar hvarmed arbetslön förskjutes, i jordegendom på hvilket arbete nedlägges, eller i verktyg, machiner, redskaper och materjalier, hvarmed arbetets produkt förfärdigas. Derföre, om icke kapital finnes, måste äfven arbetet aftyna, och den arbetande klassen kommer då alllid att lida svårast deraf. Huru ofta hör man icke en fattig, men redlig och skicklig arbetare eller handtverkare säga, att han ganska väl skulle kunna slå sig ut med den eller den hbandteringen, om han blott egde förlag, d. v. s. kapital, till sin rörelse? Ju större förrådet är af kapitaler, desto större tillfälle blifver det också till arbetsförtjenst och omsättning. Ingenting kan derföre vara mera vilseledande, än att utmåla kapitalerna såsom någonting ondt i sig sjelf. Deremot hör det icke nekas ati ett kapitalistförtryck kan finnas, likaväl som annat slags förtryck ; men hvaru!i det består, har förf. i Söndagsbladet noga aktat sig att nämna. Det består nemligen dels deruti, om jordegendomen i ett land kommer att egas på få händer och förvärfvandet af jord är underkastadt svårigheter enligt lagarna; dels om faj I j b en formlig upprorssak. Söndagsbladet har till och med, för att öka altt gyckel med hr Lindeberg i denna sak, som dock är ganska allvarsam, meddelat ott otäckt träsnitt, som kall föreställa br I Lindebergs person, allt i ändamål att förlöjliga