ret för den utgång sken nu sannolikt erhåller.
pr RR TA
s KONSTAKADEMIENS EXPOSITION 1848.
IV.
Naturen är Guds konsto.. Fast de svage
dödlige icke mäkta njuta deisf under alla för-
hållanden, blir den rasande orkanen på det
höghvälfda hafvet, eller det i aftonsolens glans
purprade fjället i alla fall lika gudasköna up-
penbare!ser. Hvad vi i naturen icke kunna
athärda, kalla vi rysligt eller fult; då motsat-
sen hänförer oss till utropet skönt, herrligt!
KE Landskapsmålningen kunna vi bäst fatta me-
ningen häraf: den på en tafla sannt fram-
ställda naturen låter oss under alla olika om-
vexlingar finna, att det fula endast ligger i
hvad som är — onaturligt.
Tillfälle att saont uppfatta naturen bjuder
ingen genre lättare än denna. Man behöfver
ej resa utrikes för att se hvad som öfverallt
finnes utanför fyra väggar. Man går ut bara,
och skådar. Men denna lätta utväg föraktas
ofta af kortsynte, som i sin kammarvishet sitta
och tänka; så och så bör det vara för att
enligt konsttermen göra sig bran. — Häraf
det skolmässiga maneret, saknande både anda
och lif.
Gå då heldre och uppfriska ditt kännaröga
med ett skådespel, det skönaste naturen bju-
der: en soluppgång. Genom eldpilar låter
Helios här ana sin snara ankomst; det flam-
mar i östern, man väntar hvarje ögonblick se
golen uppträda på fästet, ännu ett ögonblick
och dess stråle helsar den klarnande rymden:
Skymningen viker, alla föremål ljusna och sy-
-mas likasom förklarade. Grönskan, som under
nattens mörker fått py friskhet, visar under
ett glimmande daggnät ljuset och färgorna i
en prismatisk glans. Foglarne uppstämma en
enhällig chorus; fastän svagt, är på ingen stund
af dagen deras qvittrande behagligare: de njuta
af uppvakvandet likasom allt annat i naturen.
Sinnet undfår ett ivtryck af belsa som trän-
ger till själen. Menniskan firar under sådana
ögonblick en gudstjenst, lika allmännelig för
den kristne som för vilden och hedningen.
Alli i naturen bär således en himmelsk glo-
ria kring sin tinning; deraf kommer att hvarje
konstskapelse, med natursanning utförd, med en
oförklarlig makt slår an äfven på det råaste
sinne, Det är denna uppfattning af det sköna
åvarpå konsten tagit sitt uteslutande privile-
ium. Må konstnären derföre icke sälja sin
örmånsrätt för dev ringa grynvälling, som en
förvänd smak tillreder; ty konstens skatter
måste bära den snillepregel af sanning, som
gör dem gångbara ölverallt.
Att också konstakademien slutligen funnit
Fetta vara ett oundvikligt axiom, bevisas af
den nyligen utsatta pristäflan för landskaps-
målning efter naturen,. Denna id uppstod
här först i fjol, fast saken i sig sjelf är tem-
Higen gammal.
Mer än 60 taflor utgöra på expositionen lika
många mer och mindre lyckliga försök att kom-
ma naturen nära i hvad man benämner land-
:skapsgenre. En kort anvisning på de för-
mämsta, är här endast meningen: totalintryc-
ken öfverlemne vi åt åskådaren, likasom gub
ben med skåpet då han säger: titta mans pål
— Naturen kan man alltid sentera; derpå
Går ordspråket ut, att det likasom säger sig
sjelftp. Derföre har hvar och en, utan att vara
kännare, instinkimässig känsla af hvad som är
naturligt uppfattadt och sannt återgifvet i
konst.
Fahlerantz bör räknas som den svenska
landskapsmålningens Nestor. Elias Martin,
Hilleström och Bellanger voro antingen på ut-
rikes botten utbildade eller här acklimatiserade
parasitvexter; Fablerantz har, likasom den sven-
ska furan, fostrat och rest sig sjelf ur den
korftiga jordmånen. En större vue af Rosen-
Mabl, i en lugn poetisk ton, är det förnämsta
af bans här exponerade arbeten. En utsigt af
Pau i södra Frankrike intresserar kanske af de
Bfrige mest: Pau har här något af norden;
amen norden har ju också mycket af Pau.
. Palmen är äfven ett resligt träd, som fordrar
ingen vård, men trifves blott i glödande luft-
Strgek. Landskapsmålaren Palm har på sö-